Polemik i frågan om "Konunga- och höfdingastyrelsen"
Af hr Y. K. ha vi fått emottaga följande:
Detta famösa opus tyckes ämnadt att evärdeligen bli ett tviste ämne. Sedan man allt från Buræi tider tvistat om arbetets äkthet, har visserligen denna fråga genom Doktor Elmgrens upptäckt af manuskriptfragmentet från medeltiden blifvit löst. Men sjelfva upptäckten likasom manuskriptet voro alltför stora rariteter, för att icke på vissa håll uppväcka närgångna begär, och det är endast dem frågan numera gäller. Med anledning af ett referat i svenska Aftonbladet samt Kungl. Bibliotekarien Klemmings brochur, hvaruti det härstädes funna fragmentet publicerats, togo vi oss för någon tid sedan friheten att i Dagbladet införa några berigtiganden, hvilka jemväl Aftonbladet välvilligt reproducerat. Såsom svar härpå innehåller Aftonbladet n:o 118 ett sedermera äfven i Helsingfors Dagblad infördt försvar. Vi kunna tyvärr icke låta saken bero vid denna från hr Klemmings sida nu afgifna förklaring.
En på det hela taget sekundär omständighet, frågan om tiden för manuskriptets ankomst till Finska stats arkivet, har tillfälligtvis jemväl blifvit indragen i polemiken. I brefvet till Kejs Senaten uppger hr Klemming sjelf, att pergamentet först år 1864, jemte de räkenskapsböcker som då ur svenska Kammar arkivet utlemnades, till Finland öfverkommit, och beklagar sin stora olycka att icke dessförinnan hafva upptäckt det ifrågavarande värdefulla pergamentsomslaget. Det var tvilfvelsutan denna omständighet, att dokumentet så sentida och så att säga slumpvis skulle hit öfverkommit, som just föranledde senaten att bifalla hr Klemmings begäran att få för Kungliga bibliotekets räkning tillegna sig detsamma. Sedan detta resultat är vunnet, tror sig hr Klemming hafva funnit, att dokumentet redan 1812 (d. v. s. på en tid, då han sjelf var ofödd) till Finland öfverkommit, ja hans ombud i Aftonbladet vet tillochmed berätta, att den räkenskap, till hvilken pergamentet hört såsom omslag, skulle förekomma i qvittenset af den 17 okt. 1810, hvarigenom Finska statens agenter mottogo de enligt fredslutet oss tillhörande handlingar. Detta påstående måste dock hvila på ett misstag. Ifrågavarande qvittens af 1810 upptager en räkenskap, hvilken i den af Grönblad uppgjorda katalogen öfver senatens äldre arkiv intager nummern „Nyland: 3240, 3241", innehållande in duplo (d. v. s. concept och utskrifvet exemplar) „Morten Knutsons Rekenskap för Kymmenegård sampt wederlax wäckelax och pyttis Sochnar med Elime fierding pro anno etc. 1563". Men den handling, hvars omslag utgjorts af Konungastyrelse-fragmentet, bär titeln: „Mårthen Knutzsons Rekenskap För Konunglige Maiestatz Arff och Egne Item Kyrcke och Prebende landbönder Wdij wederlax och Pyttis Sochnar med Eleme Fierdungh etc. 1563". Den ringaste kännedom af de kamerala förhållandena under Gustaf Wasa och tiden derefter ger vid handen, att dessa tvenne räkenskaper är skilda saker, och den sednare bland de nämnda upptages icke i qvittenset från 1810 samt fanns ännu på Grönblads tid icke i Senatsarkivet. Hade sådant varit förhållandet, hade äfven dess omslag tillräckligt tidigt vandrat till Universitetsbiblioteket, för att icke numera kunna af Senaten disponeras. Att samma handling icke heller finnes upptagen i qvittenset af 1864, är en sak för sig. När allt går omkring, ser det ut som om hela handlingen alldeles icke hitkommit från Sverige, och i sådant fall blefve hr Klemmings reklamations-rätt än mer tvetydig.[1]
Emellertid är det icke vår mening att numera ifrågasätta, hvem pergamentet bör tillhöra. Det är endast det ogrannlaga i hr Klemmings beteende vi velat påpeka. Sakens sammanhang är i korthet följande: I slutet af februari 1867 anmälde hr Elmgren vid Historiska Sektionens sammanträde den kort förut af honom gjorda upptäckten, hvarvid fragmentets tryckning härstädes genast beslöts. I medlet af mars hade hr Klemming genom tidningarne derom erhållit kännedom och anhöll nu i bref till hr Elmgren, att erhålla dokumentet till påseende, hvarjemte han utbad sig tillåtelse att få af detsamma taga ett fotografiskt facsimile. Med en, efter hvad vi tycka, „högfinnad uppfattning af sakförhållandet”, var man härstädes genast beredvillig att villfara denna begäran och manuskriptet öfversändes med första öppet vatten, emedan man ej velat utsätta det för vinterpostgångens farligheter. Vid samma tillfälle öfversändes jemväl 24 andra pergamentsblad, hvilka tillhöra Universitetsbiblioteket, dit de långt för detta blifvit af Senaten skänkta. Dittills hade fråga endast varit om ett påögnande samt fotografisk kopiering. Men i skrifvelse af den 8 okt. 1867 företager sig hr Klemming att, med förbigående af de personer, af hvilkas humanitet han hittills betjenat sig, direkte hos Kejs. Senaten anhålla om äganderätt till det förtrodda godset.[2] Utgången är känd. Endast det vilja vi tillägga, att de 24 öfriga bladen, hvilka såsom Universitetets tillhörighet icke kunde af Senaten disponeras, ännu befinna sig i hr Klemmings händer.
Sedan hr Klemming nu blifvit ägare af Konungastyrelsens manuskript-fragment, tyckes han hafva trott att Kejs. Senaten på samma gång skänkt honom jemväl den, litterära äganderätten. Utan att bevärdiga hr Elmgren med någon förfrågan i detta hänseende, utgaf hr Klemming den 20 december 1867 det funna fragmentet under sin firma. Han kunde naturligtvis härvid icke undgå att i förbigående nämna hr Elmgrens namn, men ansåg tillika lämpligt att såvidt möjligt dividera den i Finland skedda upptäckten, och insköt derföre — vi veta ej efter hvilka meddelanden — doktor Bomanssons namn i främsta rummet, en taktik som språkröret i Aftonbladet allt fortfarande vidhåller. Vi kunna sannerligen icke begripa, hvad denna manöver skall betyda. Här torde vi dock känna detta ”sakförhållande” bättre än der borta i de klemmingska kretsarne, och det säkra är, att doktor Bomansson ej gjort det ringaste anspråk på andel i upptäckten. Det är dessutom klart att, man må nu dividera huru som helst, icke den ringaste bråkdel kommer på hr Klemmings anpart. Men intentionen är påtaglig såväl i det ena som det andra.
Att detta allt icke öfverensstämmer med här bruklig måttstock för litterär grannlagenhet, hafva vi redan uttalat. Vi tro ogerna, att en annan måttstock i Sverige gjort sig gällande. Vore sådant fallet, kunna vi ingalunda erkänna dess giltighet.
Y. K.
Källa: Helsingfors Dagblad 4.6.1868 (127), s. 1.
- ↑ Det är äfven en påtaglig sak, att manuskriptet ursprungligen tillhört Finland, troligen Wiborgs slott. Det var efter Reformationen vanligt, att slottsfogdarne till omslag för de från landsorten inkomna räkenskaperna använde gamla, såsom odugliga ansedda pergamentsblad.
- ↑ Då hr Klemming låter Kejs. Senaten veta, att den fotografiska kopian till och med i vissa fall öfverträffar originalet, måste man endast förvånas öfver, att han sjelf icke åtnöjt sig med denna kopia. De par „fragment af finskt intresse“. hvilka han sjelf förmäler sig hafva öfverlemnat till Universitetsbiblioteket härstädes, bestå, såvidt vi kunnat förnimma, just i fotografiska kopior, ej i originaler. Hr Klemming vill öfvertyga oss, att originaler öfverhufvudtaget intet värde ha — nb för oss.