Prestwigningen
|
| Tryckt i Stockholms Posten. n:o 54 1824, 1824-03-05. |
Prestwigningen.
Orgeln brusar: Sionsstämmor flyga
som Cheruber inom templets famn:
bönens läppar, barnsliga och blyga,
stamma tyst den Kärleksfulles namn;
ty i dag är andetiden inne,
Herren kallar sina Wingårdsmän:
glädjoens, bröder! i hwart menlöst sinne
blomma hmlens skördar än.
Skön och högtidsfull är wigningsstunden,
och de unge med sin hwita skrud
lägra sig i frid kring altarrunden,
under tårar ropande till Gud.
Herre! Du med middagssolens öga
skådar pröfwande i hjertat ned,
hör hwar suck, som stiger till det höga,
hör hwar bön och hwarhe ed.
Bönens händer hwila på min hjessa,
och Guds Anda swäfwar ned ur skyn:
friden, glädjen, hoppet, alla dessa
himlens barn, stå för min tjusta syn.
Hwilken salighet! jag sr Messias,
full af majestät, på Fadrens thron,
och min ande färdas, som Elias,
upp till ljusets region.
Ack! hur ljusnar Sions borg! hur skiftar
hwarje anlet i Guds tempelhus!
Stilla! Nu hans stämma hörs: det hwiner,
som en anderöst från grafwens grus.
Hosiasnnas! salighetens källa
brusar opp, en outtömlig sjö:
Hosianna! Salems palmer fälla
i mitt bröst sin blomstersnö.
Och de hwälfwasnde Äoner lyssna
ur sin soldasg till de Ungas röst;
stormen tiger, alla Sferer tystna,
templet ljuder af elusisk tröst.
Sjunk, du Folk! Den Ewige befaller,
och Serafen dignar till Hans fot:
Himmel! och jag andas än? jag faller
ej till stoft på grafwars klot?
Helig! Helig! jorden ren förswinner,
bländwerk, throner, himlar ramla ner:
Englars glädje swasllar i mitt sinne,
i mitt öra spela harpors ljud;
hwad är Kungars nåd och sekters minne
mot Din salighet, o Gud!
Nu, I Gudinwigde! gån, att bära
fridens budskap till en frälsad werld:
gån, att sprida ut Hasns helga lära,
ljus och rätt är Edert segerswärd.
Allwarsamma, som en faders böner,
milda, fromma, som en moders råd,
tolken I för alla jordens söner,
himlens kärlek, himlens nåd.
Lönen är dock skön: kring jordens länder
manar sorgen dig till enwigsstrid;
men på himlens palmbewuxna stränder
winkar glädje, winkar ewig frid.
Ur din twekamp skasll du gå till ära,
ur ditt elddop till Guds herrlighet,
och din sista åldersstund skall bära
ungdom, lif och salighet.
Himlens säd gror i ett barnsligt hjerta,
Religionens lampa brinner klar:
ewighetens fröjd och tidens smärta
stå försonade, ett englapar.
Lik en morgonsol från blåa wågor,
skådar hoppet fram åt öppen ban,
och eteriska och milda lågor
regna på dess rosenplan.
Gud! låt ej mitt sköna hopp förspillas
i en kall, en dyster öckenwerld,
låt mig ej af jordens skuggspel willas
och ej fågnas utaf tidens flärd.
Oberömd, men älskad utaf många,
till det bättre landet sträfwe jag!
mödans dagar ware än så långa,
längre är dock hwilans dag.
