I natt har jag drömt att allt gott jag glömt
och mördat min bäste vän,
och den hand som slog, tills klibbig av blod,
kunde aldrig bli vit igen.
Det som slumrat djupt, slagit våldsamt ut
i giftig, stinkande blom,
och jag fruktade allt, men fruktade mest
den bäste vännens dom.
Jag handlat hårt, mitt fel var svårt,
och jag kallades hopplös bov,
och av hatets köld min själ sögs ut,
som en spindels sprittande rov.
Och när alla sport, hur ont jag gjort,
och hopen trätte vred,
då gick jag allen i stjärnornas sken,
och såg mot jorden ned.
Som vi minnas lek och kärlekssmek
i vår ungdoms vita vår;
som vi minnas skratt ur det gångnas natt
i älskandets heta år;
så mindes jag alla glada lag
i timmar av drucken fröjd,
då den dag vart natt i vin och skratt
under stjärnor i himlens höjd.
Och en röst av en man från ett okänt land
kom till mig i vindens vin,
och jag såg hans blick och den var så hård
och så bittert ond som min.
Och ansiktet var som mitt ansikte var
på min gärnings förbannade dag,
och jag visste då att kött av hans kött
och ben av hans ben var jag.
Och han sade: allt hederligt smått och gott
hör endast vardagen till,
men den vilja är stor som törs vilja tvärs
emot vad mängden vill.
Och du som haft mod, att ej vara god,
och som hellre är svart än grå,
du ensam bor, i ondska stor,
och ditt namn skall aldrig förgå.
Du skall leva ändå under himmelen blå
som ett nummer i mörkrets här,
dina vännersom skuggor irra kring dig
och synda här och där.
De synda med glädje, synda av lust
i villsam och öde natt,
de avla av hat och förgiftat blod
sina barn under ondskans skratt.
Och jag svarade strax: det är lögn vad du sagt,
det onda var aldrig sant,
din röst är ej tröst för darrande bröst
på helvetets ytterkant.
Jag drömmer om reningens vita eld,
att den själ må brännas stor,
som bannad av mängdens kvinnor och barn
till dödens rike for.
Jag tar hellre emot hela hopens hot,
och jag gråter hellre än ler,
och jag längtar att dö men att straffas hårt
jag längtar ändå mer.
Och jag tror att när straffet stoftet strött
över mördarens multnande ben,
är det hopp ändå, är det tröst också
att hans själ skall brännas ren.
Din tröst är en lögn, ditt land en sump,
som rinner till eländets äng,
din tröst är ett sken från en evig eld,
och din bädd en glödande säng.
Men jag går till en plats som du aldrig sett,
och dit vägen bär emot –
jag går att bikta min innersta synd
i natt vid korsets fot.
Jag gick och vägen var hård och lång,
och jag kände jag lidit nog,
när vid nattens slut jag irrat mig ut
ur berglandets suckande skog.
Och allt var frid och ny var all tid,
i en morgon av glimmande ljus,
och min väg var en äng där i rosor höljts
allt grovt och besudlat grus.
Och korsets herre regerade där
med sin vithets lågande hand,
hans klädnad lyste var syndares väg
i sol över paradisstrand.
Och min mördaredräkt för en vårens fläkt
i trasor revs och föll ned
och konungen lyfte sin härlighets hand
och sade stilla: bed!
Och jag bad och såg upp mot en värld av ljus
med ögon utan skuld,
och en eldslåga ren genom rymden ven,
och jag brann i en sky av guld.
Och en grav blev grävd på en blommande äng,
åt min aska byggdes ett hus,
och min kropp brann ut och jag vart fri,
och försvann i ett hav av ljus.
