Qvinnan (Sånger till Hulda)
| ← Vågskålen |
|
Du → |
Qvinnan.
Solen stod så ljus och ren,
Bredande den gyldne vingen
Öfver jorden, öfver tingen,
Öster ut och vester hän.
Ingen stråle, ingen strimma
Såg likväl vår första far:
Höjden var för honom dimma,
Mörker endast djupet var.
Hvilken var det då, hvars hand
Lyfte upp hans sjunkna panna?
Såg han ej en engel stanna
För sin blick, från etherns land?
Var det ej en huld stjerninna,
Som sig sänkt på luftig våg?
Nej, det var den första qvinna,
Det var Eva, som han såg.
Och hon talte: ordet bröt
Sig från läppar två, som glöda.
Form det tog och rosor röda
Spirade ur jordens sköt.
Och hon andades och sköna
Hvita liljor sköto opp,
Klädda uti drägter gröna,
Hviskande om tro och hopp.
Hennes röst i fogelröster
Ljöd från hvarje lund igen;
Vind från vester, vind från öster
Härmade med strängspel den;
Och hon suckar: genom lunden
Flyger sucken mild och varm;
Än den hörs i aftonstunden,
Höjer än naturens barm.
Och dess öga glänste skönt
Och han varsnade på stunden
Solen uppå himlaranden,
Utaf ljusets gloria krönt;
Och dess kind, en solväfd flamma,
Lifvets tända morgonstund,
Syntes honom i detsamma
Glänsa öfver jordens rund.
Luften var så frisk och glad,
Strålarna kring molnen blänkte;
Diamanter dagg-omstänkte
Mandelkronors gröna blad.
Zerafsblickar, silfverskära,
Logo öfver kullars höjd.
Allt var skaparns himmel nära,
Allt var frisk och nyfödd fröjd.
Vågens ljusa skimmerfärd,
Gick i bugter, gick i ringar;
Gyllne fjär'lar, rosenvingar,
Lefvande en blomsterverld.
Hjertats första sälla stunder,
O, hvad lif, hvad glans, hvad fröjd!
Sällhet andas dalens lunder,
Hoppet leker på hvar höjd!
Och han lyfte upp, vår far,
Brinnande, sin arm mot henne;
Löstes så till ett de tvenne,
Kärlek detta enda var.
Kärlek är det gudasinne,
Som en verld besjäla kan:
Det ger lif, i hopp och minne,
Åt natur’n och menniskan.
Ingen riktigt verlden sett
Och de scener, som den danar,
Om ej själen kärlek anar:
Verld och kärlek äro ett.
Ingen än är fullskapt vorden,
Ingen till ett mål än kom,
Hvilken ej förstod hvad orden
Tro och kärlek tala om.
Hulda, förrän dig jag såg
Var min verld ock nattligt öde,
Sjelf jag tyckte mig bland döde,
Rymden, som ett grafchor låg.
Men du kom, och hvarje smärta
Flydde som ett moln från mig,
Tryckte fröjdfullt till mitt hjerta
Hela verlden uti dig. —
Flicka, derföre dig slut
I min famn så tätt, att lifvet
Må en dikt, som rosor skrifvit,
Synas blicken hvar minut;
Att naturens lif och fröjder,
Att dess skönhet, dess behag,
Må vid barmens liljehöjder
Nå mig i ditt hjertas slag!