Qvinnan med förmyndare/Kapitel 07
| ← 6 Kapitlet. |
|
8 Kapitlet. → |
7 KAPITLET.
Nu är att säga huru,
Tegnér.
Hoher Sinn liegt oft in kinds'chem Spiel.
Schiller.
Dagen var inne. Det lefvande schackspelet stod uppstäldt, oaktadt det tillintetgörande slag, som nyss hotat det, genom ett, från den hvite kungen i yttersta minuten ankommande återbud, föranledt af ett lika oförutsedt, som giltigt skäl. Fru Selmén blef hjertängslig, gret och strök sin panna med eau de cologne; hennes man var för artig och ömsint att ej stilla hennes sorg med löftet att sjelf ikläda sig skruden, och effecten af det hela förlorade i sanning ingenting derigenom. Annordningen var ytterst smakfull och elegant. Den rutade fyrkanten som skulle föreställa schackbrädet, omgifven af en låg, med blommor genomvirad balustrad, som på hvarje sidas midt lemnade en öppning, omgifven af höga blomsterväxter, för de afträdande — var i anseende till sin rymd förträffligt afpassad för anblicken af det hela i sin sammanhållning och af hvarje figur — må denna benämning få tjena i stället för piece — särskildt.
En rad unga gossar af lika storlek, klädda i den aktade dalkarlsrocken föreställde de hvita bönderna, och en annan, i den nätta, och åtminstone i Vermland välbekanta Gössehäradsrocken de svarta. Konungarne i svart och hvit hermelinskantad mantel, med gyllene krona på hufvud och svärd i hand; drottningarne , med deras rikt draperade klädnad, kronor af juveler och liljor samt rosenlindade spiror; löparne i nätt utstyrda drägter, och ändtligen hästarne och tornen, oaktadt deras formliga oformlighet, bidrogo på olika sätt till en praktfull och pittoresk ensemble; och det ymniga ljusskenet från kandelabrarne i fyrkantens hörn och ljuskronan midt öfver fullbordade att göra anblicken förbländande.
Fru Selmén var förtjust öfver att allt lyckats så efter uträkning väl. Hans Excellence såg högst frapperad ut öfver den artiga tillställningen, sade Fru Selmén de vackraste complimenter fulla af ”charmanta idéer,” ”beundransvärd smak” och ”lyckligt utförande.” Ridderhamn, som hade vadet i minne, talade något om guinéer, pund och, jag tror om de vises sten, men verkligen ej ett ord om Boiviner. Bernfels fann detta spel för nobelt för hvarje annan vinst än äran.
De tvenne, för de spelande anbragta, upphöjda platserna intogos nu af dessa. Ungefär midt på schackbrädet — jag vet intet annat ord derför — stod den hvita drottningen (Ida), skön, högväxt och prydd med behagens herrskarmakt, hotande ett torn men tillika utsatt för ett anfall både af hästen och den svarta drottningens löpare (Stjernsporre). Bernfels, som i det parti, hvars fortsättning detta var, fört de hvita pjecerna, hade gifvit henne denna ställning för att leda sin motspelares uppnmrksamhet på hennes undanrödjande, hvarigenom dennes för försvar sammanhållna pjecer skulle skingras och väg bli öppen för anfallet mot hans kung.
Fördelen af att ge drottningen till pris var ännu påtaglig men Bernfels förde henne i säkerhet.
— ”Det ger en bättre tournure åt spelet,” sade Ridderhamn, såg betänklig ut, spelade i luften med fingrarna och — slog en bonde.
Kort derefter skickade han dock ut drottningens löpare att ravagera, han tog en häst och hotade ånyo den hvita drottningen. Bernfels ögonbryn drogos samman, ett djupt veck tecknade ett mörkt skuggstreck deremellan och en kufvad flamma lyste i hans blick. ”Er löpare må få äran att vara sin egen höga herrskarinnas vakt,” sade han, i det han mötte anfallet med ett annat mot den svarta drottningen, hvilket endast af hennes löpares mellankomst kunde afvändas.
Ehuru med ständigt nya förluster räddade han sin.drottning mot hvilken Ridderhamns anfall synnerligen tycktes rigta sig och undvek ehuru alltid underlägsen den afgörande verkan af sin motståndares öfvervigt, till dess hans (Bernfels's) ”roi depouillé,” vid sidan af sin drottning var ”pat” och partiet ”remis.”
Oaktadt denna oafgjorda seger gnuggade Ridderhamn ssina fina händer i fröjd öfver sin triumf. Bernfels deremot försäkrade Ida, att det nederlag, ur hvilket man lyckas rädda det dyrbaraste, anser man sjelf som en vinning. Stjernsporre beklagade åter under tunga, tröga och osmakliga allusioner sitt olyckliga öde under spelet. Med en blick, i hvilken stolthet och förakt blandade sig, afbröt Ida det skratt, hvarmed han nu, som vanligt, beledsagade sina qvickheter.
— ”Sköna drottning,” sade han till Ida, då han, efter att ha följt henne in i kabinettet som nu var tomt på menniskor, befann sig allena med henne, ”sköna drottning , hvilken stränghet, grymhet — — jag hade hoppats — — mitt hjertas ömma låga — — outsägliga kärlek!”
Med värdighet bad Ida honom förskona sig för uttryck, som ej allenast förolämpade henne utan ännu mer en person, som borde vara honom af högre intresse.
— ”Intresse, ack, Herre min Gud, intresse! men hjertat — — o , vackra förtjusande Ida! den godhet — förtrolighet — företräde ni ibland tyckts visa mig har gjort mig djerf”…
Idas förtrytelse härvid skärpte kanske något mycket hennes förklaring öfver hans misstag, och lät honom finna den anledning som kunnat föranleda dertill ur en helt annan synpunkt. Vid hans förnyade utrop om ”gränslös förtviflan, grymhet” m. m. sade hon slutligen — ”och ni sjelf, ni sårar, förkrossar ett hjerta, som tillhör er så ömt, så innerligt. Var ej grym, lek ej med det trogna, älskande qvinnohjertat! Om ni skulle ega en gnista af all den låga ni för mig låtsar, så vänd den till henne som bättre kan motsvara er.”
I detta ögonblick inträdde Louise. Hon stadnade vid åsynen af de båda talande; som hade hon ej haft styrka hvarken att träda fram eller tillbaka. I den halfsänkta blicken strålade all den lidande godhet, som utgjorde egenskapen af hennes karakter. Ida lemnade nu rummet. Hvad Stjernsporre tänkte eller sade vet — ej skalden, ej Freja, ej en gång jag eller du, gode läsare, men hvad vi dock få veta är, att han kort derefter sökte trumf i salongen vid ett vira-bord.
Ridderhamn hade blifvit förbålt upprymd af den seger han tillräknat sig i schackspelet, och troende lyckan följa dess spår, tänkte han nu att rigtigt ta fast den. Helt oförmärkt gjorde han ett slag framför psychén och höll med den en liten rådplägning. Utslaget var fördelaktigt ty hvad fattades honom? Hans friska färg, hans hårklädsel efter sista modet, hans vackra tandrad, efter naturen, och händerna se'n! Det hela utgjorde en charmant ungkarl. Han återkallade i sitt minne de öfliga fraserna och om han nu blott kunde vinna tlllfälle till ett litet obemärkt samtal med Ida, så skulle han sedan vara en man med fortune inom visshetens synpunkt.
Ett litet samtal! det var en ringa sak för Ridderhamns fintlighet att förskaffa sig; men stackars Ridderhamn! ”Lyckan är en qvinna, hon gynnar ej de gamla,” sade Carl den V:te. Trösta dig i ditt höga sinne att det är Kejsare-ord som fu]lbordas på dig!
En egen tillfällighet fogade så, att Ridderhamn under aftonens lopp kom att få plats vid samma spelbord som Stjernsporre och oaktadt den förres ytterliga försigtighet och den sednares vågsamma kupper, var likväl oturen för båda så stor att den ene i misére blef codille på en tvåa och den andre på ett — ess.
”Selméns hus är verkligen ett bland de angenämaste jag känner” skref, någon tid härefter, Ernst Bernfels till sin vän. ”Mamsell Willmer är en ljuf, intagande varelse. Hennes höga men lediga gestalt, hennes fina men väl proportionerade anletsdrag måste vara former, som omsluta en själ med motsvarande utmarkta egenskaper. Hon är sjelfsvåldig och pikant, säger mängden; jag har dock aldrig sett henne sådan, men jag skulle stundom vilja kalla henne för ett barn i glädje, oskuld och blyghet. Hvarje känsla målar sig lätt på hennes ansigte och hon bringas lätt till ett litet bryderi, som hos henne är älskvärdt och förråder barnets anspråkslösa osäkerhet vid sig sjelf.”
(Kanske torde någon finna denna beskrifning afvikande från den karakter, han anmärkt — om han täckts anmärka någon — hos Ida, men må han påminna sig, att man ej synes densamma för alla, och att Bernfels's första och alltid förnyade intryck hos Ida, var det af dessa öfverlägsna naturer, hvilkas uppmärksamhet smickrar oss, men hvilkas närvaro trycker oss).
”Jag frågar mig stundom om ej ett sådant qvinnobarn skulle kunna skänka mannen den högsta lycka. Hos henne felas väl den hunna verldsbildningens hänförande egenskaper, men hon vore dock fri från det gift i hjertat, som med dessas vinning tränger sig in, och skulle ej det bli ett nytt och eget behag att sjelf bilda den rena naturen? Det mjuka sinnet, den fina känslan skulle rigta sig efter våra idéers impuls, och då verket vore fulländadt kunde vi säga: det är vår daning och på hennes själs alla strängar spelas den ton, till hvilken vi sjelfve stämt dem. Det vore dock herrligt!
Du svärmar åter, hör jag dig säga; Nå ja, jag svärmar gerna, trifves bäst utom den gamla af vanor och fördomar nötta stråtens gränser. Den luft som möter mig på den, sammanpressar mitt bröst, Nej, verka, dana, skapa! så får anden väg, frihet och mod. Jag minnes ännu min fröjd som litet barn vid att om vintren låtande min varma andedrägt imma rutan se hur frosten bildade allahanda fantastiska figurer derpå. Stolt tänkte jag då — men illusionerna äro barndomens och den första ungdomens lycka. Mannen vill verklighet, vill skapa en verld, en lycka efter sitt sinne, vikande från alldaglighetens slitna mönster. Om snillets gud adopterat mig till sin gunstling, jag hade omfattat den blldande konsten. Med förtjusning skulle jag ur det grofva, råa marmorblocket ha mejslat en Aphrodite, en Psyche, och kanske afbildat en Jupiter tonans i — mosaik. Ser du, det är gudadraget i menniskokraften att tämja elementerna, tvinga grundämnena att tjena vår vilja, oaktadt deras egen natur, smälta det hårda till det ömma, ljufva, eller sammanfoga det ringa, styckade till ett stort helt.
Men kanske anser du hela detta bref som en otydlig mosaik; låt så vara! jag motsäger dig icke.