Räfven lurar björnen på julkosten

←  Tuppen och hönan
Norska Folksagor och Äfventyr
av Peter Christen Asbjørnsen & Jørgen Moe
Översättare: Herman Hörner

Räfven lurar björnen på julkosten
Räfven som vallare  →


[ 97 ]

21.

Räfven lurar björnen på Julkosten.


Björnen och räfven hade en gång köpt sig en mark smör i kompani; den skulle de ha till jul och gömde den derföre under en tät granbuske. Derpå gingo de ett stycke bort och lade sig i en solig backe att sofva. Då de hade legat en stund, reste sig räfven och ropade: ”ja!” och sprang sin väg, raka vägen till smörmarken, som han åt en god tredjedel utaf. Men då han kom igen och björnen frågade hvar han hade varit, efter han var så flottig om nosen, svarade han: ”Tror du inte jag blef bjuden på barnsöl då?” — ”Jaså! hvad hette barnet?” frågade björnen. ”Smaktpå,” svarade räfven.

Derpå lade de sig åter att sofva. Om en liten stund rusade räfven åter upp och ropte ”ja!” och sprang bort till smörmarken. Den gången åt han också en dugtig klimp. Då han kom tillbaka och björnen åter frågade hvar han hade varit, svarade han: ”Ah, blef jag inte na igen bjuden på barnsöl då, tror du?” — ”Hvad hette barnet nu då?” frågade björnen. ”Halfäten,” svarade räfven.

Björnen tyckte det var ett rart namn, men han fick ej tid att undra länge derpå, förrän han åter gäspade och somnade. Knappt hade han legat en liten stånd, så gick det alldeles som de båda förra gångerna. Räfven ropade ”ja!” sprang bort till smörmarken och åt upp resten. Då han kom tillbaka, hade han åter varit på barnsöl, och barnet hette: ”Slickadt-i-botten.” Dermed lade de sig åter att sofva och lågo en god stund; men så skulle de bort och se efter smöret, och då det var uppätet, skyllde björ[ 98 ]nen på räfven och räfven på björnen; den ene sade att den andre hade varit bort till smörmarken medan han sjelf låg och sof. ”Ja, ja,” sade mickel, ”vi ska’ snart få veta hvilkendera af oss som stulit smöret. Nu ska’ vi lägga oss der borta i solbacken; den som då är flottigast i ändan när vi vakna, han har stulit smöret.” Ja, björnen ville gernä gå in på det profvet, och då han visste med sig att han icke ens hade smakat på smöret, så lade han sig ganska lugn till att sofva i solen. Då lunkade mickel bort till granbusken efter en smörsmula, som satt qvar i en springa, och smög sig så tillbaka till björnen och smorde honom i ändan dermed; derpå lade han sig att sofva, som om ingenting hade passerat. Då nu begge vaknade, så hade solen smält smöret, och så blef björnen den som hade ätit upp smöret ändå, han.