Mitt barn, hvad jag i ångest är!»
Så till sin son en råget sade.
»Du så förväget löpa plär
Som skogen inga tigrar hade:
Olycklig blir du visst till slut –
Jag sagt så ofta ett och samma.»
'Men hur ser då en tiger ut?
Beskrif mig det, min söta mamma!
Säg hvad för skinn, hvad färg den bär,
Så kan jag springa, när jag ser den?'
»Min gosse, han förfärlig är,»
Var modrens svar, »och fasa ger den:
Först är den besten hiskligt stor,
Så har han två-alns långa klor,
Och så ett blodigt gap han spänner!»
'Godt,' sade ungen, 'nu jag tror
Jag busen temligt noga känner –
Farväl så länge, söta mor!'
Han gick, och ödet honom sände
Till tigern, som i gräset låg.
Han först en liten fruktan kände,
Men sen helt friskt på honom såg.
Hos ynglingen snart modet stiger,
Då han så långa klor ej fann,
»Det detta djur ej vara kan –
Nej, intet blodigt gap har han:
Ack, det är visst ej någon tiger.
Hans väsen syns ej grymt och vildt,
Ej kroppen så ofantligt diger.
Se, han betraktar mig helt mildt ...
Nej, aldrig är det någon tiger!»
Bäst ungen så i trygghet gick,
Af tigern han sin bane fick.
Mången mor beskrifver lasten
För sin oerfarna son
Ful som maran, blek som gasten
Och förgiftig långt ifrån.
Gossen hör, och gossen dömmer
Efter ytan, efter min,
Knips af trollet, som sig gömmer
Under gaser och karmin.
