Röda rummet/Kapitel 12

Sjöförsäkringsaktiebolaget Triton

Levi var en ung man, som född och uppfödd till köpman just stod i begrepp att med sin rike fars hjälp etablera sig, då fadren dog och lämnade intet efter sig mer än en oförsörjd familj. Detta var en stor missräkning för den unge mannen, ty han var nu vid de åren, då han ansåg sig böra få upphöra arbeta själv och låta andra arbeta för sig; han var tjugofem år och hade ett fördelaktigt utseende; breda axlar och total frånvaro av höfter gjorde hans bål särdeles lämplig att bära en bonjour på det sätt som han så många gånger beundrat hos vissa utländska diplomater; hans bröstkorg hade av naturen den eleganta välvning, som kan ge ett skjortbröst med fyra knappar full elevation oaktat patienten sjönk ner i en länstol vid kortändan av ett långt direktionsbord fullsatt med ledamöter; ett väl kluvet helskägg gav hans unga ansikte ett intagande och på samma gång förtroendeinjagande utseende; hans små fötter voro gjorda att trampa en brysselmatta i ett direktionsrum och hans väl skötta händer lämpade sig särdeles väl för ett lättare arbete såsom att skriva namnteckning under något, helst tryckt formulär. I den tiden, den kallas nu den goda, ehuru den i själva verket var ganska ond för många, hade den stora, århundradets största, upptäckt nyss blivit gjord, den: att det är billigare och angenämare att leva på andras pengar än på sitt eget arbete. Många, många hade redan tillgodogjort sig densamma och då den icke var skyddad av någon patentlag, må ingen undra på att Levi skyndade att göra sig densamma till godo, helst han nu icke hade pengar själv och icke ägde lust att arbeta för en familj, som icke var hans.

Han tog alltså en dag på sig sina bästa kläder och ställde sina steg till farbrodern Smith.

- Jaså, du har fått en idé, nå, låt höra! Det är gott att få idéer.

- Jag tänkte bilda ett bolag.

- Skönt! Då blir Aron kamrer, Simon sekreter, Isaac kassör, och de andra smågossarna bokhållare; det är en god idé. Gå på nu! Vad vill du kalla det bolaget för sort?

- Ett sjöförsäkringsbolag, har jag tänkt -

- Nå, så! Det är skönt. Alla människor böra försäkra sina ting när de gå på sjön. Men din idé? Nå!

- Det är min idé.

- Det är ingen idé. Vi ha ju det stora bolaget Neptun! Nå! Det är ett gott bolag! Men ditt måste vara bättre, om du skall kunna bjuda konkurrens! Vad är nu det nya i ditt bolag.

- Ah! Jag förstår! Jag sänker premierna, och då får jag alla Neptuns kunder!

- Nå, så! Det är en idé. Alltså prospektet som jag låter trycka, naturligtvis, innehåller som ouvertyr: Som det visat sig vara ett länge känt behov att få sjöförsäkringspremierna sänkta, och bristen på konkurrens gjort, att sådant icke kommit till stånd, så ha Undertecknade härmed äran inbjuda till Aktieteckning till bolaget - - Nå?

- Triton!

- Triton? Vad är det för en man?

- Det är en sjögud!

- Nå gott! Triton! Det blir en bra skylt. Den skall du låta göra hos Rauch i Berlin, så skall vi sedan låta den ingå som plansch i Vårt Land. Nå! Undertecknade! Ja! Det blir jag till en början! Men där skall vara stora sköna namn! Giv mig Statskalendern! Så!

Smith bläddrade en god stund.

- Ett sjöförsäkringsbolag måste hava en stor sjöoffcer. Nå, låt se! En amiral, kallas den!

- Äh, de har ju inga pengar!

- Aj, aj, aj! Förstår du så litet affärer, min gosse! De teckna, men slippa betala in; och så få de sin ränta, mot att de bevista stämmorna och gå på direktörns middagar! Nå! Här äro två Amiraler! Den ene har kommendörsbandet av Polstjärnan, men den andra har den ryske Annæorden! Vad skall en göra?

Så! - Nå! - Vi tar den ryska, ty Ryssland är ett gott sjöförsäkringsland! Så!

- Men tror farbror att de låter ta sig så där?

- Ah, så tyst nu! Vi måste ha ett för detta Statsråd nu! - Så! Nå! Den kallas Excellens! Ja! Gott. - Och så, en greve! Det blir svårare! Grevarna ha så mycket pengar! Vi få ta en professor! De ha icke mycket pengar! Finns det professorer i segling? Det vore gott för affärn! Är det icke ett seglingshus vid den Södra Teaterkällarn? Ja! Nå! Så! Nu har vi den affärn klar! Åh! Jag glömde det viktigaste. En Jurist! Ett Hovrättsråd! Nå, så! - Där ha vi den!

- Ja, den; men vi ha inte fått några pengar ännu?

- Pengar! Vad skall man med pengar när man stiftar bolag! Skall icke den som försäkrar sina varor betala det själv? Jo! Skall vi betala för dem, nej! Alltså de skola betala med sina premier! Nå!

- Men grundfonden?

- Ah! Man skriver grundfondsförbindelser.

- Ja, men man måste betala kontant in en del, också!

- Nå, man betalar kontant med grundfondsförbindelser, är det icke att betala? Nå? Om jag ger dig en förbindelse på en summa så får du pengar på den i varenda bank? Nå är icke en förbindelse pengar? Nå? Och i vilken lag står att kontant är lika med sedlar? Då är icke Enskilta Banksedlar heller kontant! Va?

- Hur stor grundfond bör man ha?

- Mycket liten! Man skall icke binda stora kapitaler. En million! Varav inbetalas kontant tre hundra tusen och resten levereras i förbindelser!

- Men, men, men! De tre hundra tusen riksdalerna skola väl vara i sedlar!

- O, Du store Herre min skapare! Sedlar? Inte är sedlar pengar! Har man sedlar, så är det bra, har man inte, så! Nå! Därför skall man intressera småfolk som bara har sedlar!

- Men de stora? Vad betala de med?

- Aktier, obligationer, reverser naturligtvis. Nå, nå, nå! Det kommer sen! Låt dem bara teckna, så styr vi nog om resten!

- Men bara tre hundra tusen? Det är ju vad en enda stor ångbåt kostar? Om man nu försäkrar tusen ångbåtar?

- Tusen? Ah! Neptun hade fyrtioåtta tusen försäkringar i fjol och stod sig!

- Nå desto värre! Nå men om, om det går sönder -

- Så likviderar man!

- Likviderar?

- Nå, gör konkurs! Det kallas så! Och vad gör det om bolaget gör konkurs? Det är inte du, inte jag, inte han som gör det! Men eljest brukar man göra ny aktieteckning, eller också kan man utfärda obligationer, som sedan under svåra tider kunna inlösas av staten för gott pris.

- Det är således ingen risk?

- Inte! För övrigt! Vad har du att riskera? Har du ett öre? Nej! Nå! Vad har jag att riskera? Fem hundra riksdaler! Jag tar inte mer än fem aktier ser du! Och fem hundra är för mig så här mycket!

Han tog sig en pris snus, och så var saken klar.

Detta bolag kom till stånd, om man vill tro det eller ej, och det utdelade under de tio år det nu haft sin verksamhet 6, 10, 10, 11, 20, 11, 5, 10, 36 och 20 procent. Man slogs om aktierna och för att utvidga affären, utfärdades en ny teckning, men strax därpå hölls bolagsstämma, och det var den som Falk nu skulle referera för Rödluvan vars extra ordinarie referent han var.

När han kom upp i Lilla Börssalen en solig eftermiddag i juni vimlade där redan av folk. Det var en lysande samling. Statsmän, snillen, lärda, militära och civila ämbetsmän av högsta grader; uniformer, doktorsfrackar, kraschaner, kommendörsband alla här samlade av ett enda stort allmänt intresse, befordrandet av den människoälskande institution som kallas sjöförsäkring. Och det fordras en stor kärlek för att riskera sina pengar på nödställda likar som drabbats av olyckan, och här fanns kärlek; så mycket kärlek hade Falk aldrig sett samlad på en gång! Han blev nästan förvånad däröver oaktat han icke var så berövad illusionerna ännu; men han blev än mer förvånad, när han såg den lille slusken f.d. socialdemokraten Struve krypa omkring i vimlet som en ohyra och bli handtryckt, axelklappad, tillnickad och tilltalad av högt uppsatta personer. Särskilt observerade han huru han hälsades av en äldre person med kommendörsband, vid vilken hälsning Struve dock rodnade och gömde sig bakom en broderad rygg, varvid han råkade komma i närheten av Falk som genast tog fatt honom och frågade vem det var han hälsade på.

Struves förlägenhet ökades i hög grad och det var med anlitande av hela sin fräckhet han svarade: det »bör du veta; det var presidenten i Kollegiet för Utbetalandet av Ämbetsmännens löner.»

När han sagt detta fick han ett ärende längst bort i rummet, men så hastigt att en misstanke föll över Falk: skulle den där vara generad för mitt sällskap? En ärelös person vara generad i hederligt folks sällskap?

Emellertid började den lysande samlingen intaga sina platser. Men ordförandens stol stod ännu tom. Falk såg sig omkring efter referenternas bord, och då han såg Struve jämte Den Konservatives referent sitta vid ett bord till höger om sekreteraren, tog han mod till sig och gick igenom den lysande församlingen; men just som han uppnått bordet hejdades han av sekreteraren som frågade: »vem är det för?»

En ögonblicklig tystnad uppstod i salen och det var med bävande stämma Falk svarade: »Rödluvan», ty han igenkände i Sekreteraren Aktuarien i Kollegiet för utbetalandet av Ämbetsmännens löner.

Ett kvävt mummel genomlopp församlingen, varpå sekreteraren sade, med hög röst: »Herrns plats är därborta.» Han pekade åt dörren där ett litet bord verkligen stod. Nu fattade Falk i ett enda ögonblick och kände vad konservativ innebar och vad litteratör innebar då man ej var konservativ; och det var med sjudande sinne han vandrade tillbaka genom den hånskrattande hopen; men när han mönstrade den med brinnande blickar, som om han ville utmana dem, möttes hans öga av ett annat, långt borta vid väggen, och det ögat, som så liknade ett par, vilka nu slocknat, men som en gång sett på honom med kärlek, var grönt av ondska, och det borrade sig igenom honom som en nål, och han ville gråta av sorg över att en broder så kunde se på en broder.

Han intog sin blygsamma plats vid dörren och gick icke sin väg endast därför att han icke ville fly. Snart blev han väckt ur sin skenbara vila av en person som trätt in och nu puffade honom i ryggen vid rockavtagningen, varpå ett par galoscher ställdes under hans stol. Den inträdande hälsades av församlingen, som reste sig upp som en man. Det var Ordföranden i Direktionen för Sjöförsäkringsaktiebolaget Triton, men det var mera. Det var f.d. Lantmarskalken, Friherren, En av de Aderton i Svenska Akademien, Excellensen och Kommendören av Kongl. Maj:ts Orden m.m. m.m.

Klubban föll och Ordföranden framviskade under ljudlös tystnad följande hälsningstal (som han nyss förut hållit i ett stenkolsaktiebolag i Slöjdskolans lokal).

»Mina Herrar! Bland alla patriotiska och för mänskligheten välsignelsebringande företag, torde få, om ens något, vara av den ädla och till syftet människovänliga art, som en försäkringsinstitution.»

- Bravo, bravo! susade genom församlingen, utan att göra något intryck på lantmarskalken.

»Vad är människolivet annat än en strid, en strid på liv och död, skulle man kunna säga, mot naturkrafterna, och få av oss torde väl kunna undgå att förr eller senare komma med dem i strid.»

- Bravo!

»Länge har människan, på naturstadiet i synnerhet, varit ett rov för elementen; en lekboll, en handske, som likt ett rö kastats hit och dit för vinden! Detta är numera icke förhållandet! Det är det verkligen icke! Människan har gjort revolution, en oblodig revolution, icke en sådan som äreförgätne fosterlandsförrädare några gånger tillåtit sig göra mot sina lagliga härskare nej, emot naturen, mina herrar. Hon har förklarat naturkrafterna krig och sagt: härintill skall du gå men icke vidare!»

- Bravo! Bravo! (Handklappningar.)

»Köpmannen sänder ut sitt skepp, sin ångare, sin brigg, skonare, bark, jakt, vad vet jag?! Stormen slår sönder hans - ja! Köpmannen säger: slå du! Och köpmannen har ingenting förlorat! Detta är försäkringsidéns stora synpunkt eller idé! Tänkom, mine herrar, köpmannen har förklarat krig mot stormen - och köpmannen har segrat.»

En storm av bravorop framkallade ett segerlöje på den store mannens läppar och han såg ut som om den stormen vore honom mycket ljuv.

»Men, mina herrar! Vi få icke kalla försäkringsinstitutionen en affär! Den är ingen affär; vi äro inga affärsmän, för ingen del i världen! Vi hava sammanskjutit pengar, som vi äro redo att vedervåga, icke sant Mina Herrar? -»

- Jo, jo!

»Vi hava sammanskjutit pengar, sade jag, för att hava i beredskap för den av olyckan träffade; ty den procent, en tror jag det är, som han ger, kan icke kallas något sammanskott, därför får den också mycket riktigt namnet premie, icke som om vi skulle vilja taga någon belöning, premie betyder belöning, för våra små tjänster, som endast, jag får för min del förklara det, göras av intresse, av rent intresse - för saken, och jag upprepar det, jag tror icke att någon skulle draga i betänkande, det skulle inte komma ifrågan, men jag tror icke att någon av herrarne skulle känna någon smärta över att se sitt sammanskott, som jag nu vill kalla aktierna, användas för sakens intresse.»

- Nej. Nej!

»Behagar Verkställande Direktören läsa upp Årsberättelsen.»

Direktören steg upp. Han såg blek ut som om han ridit ut en storm, hans stora manschetter med onyxknappar förmådde knappast dölja en lindrig darrning på handen, hans listiga öga sökte att av Smiths skäggiga ansikte hämta tröst och sinnesstyrka; han slog upp rocken och lät sitt stora skjortbröst svälla som om han ämnade mottaga en skur av pilar - och så läste han.

»Underbara och oförutsedda äro i sanning Försynens skickelser -»

Vid ordet Försynen bleknade en god del av församlingen, men Lantmarskalken lyfte sina ögon mot taket som om han vore beredd att möta dess värsta slag (=en förlust på 200 rdr).

»Det nyss tilländagångna försäkringsåret skall i annalerna länge stå som ett kors på graven av de olyckor vilka fullkomligt hånat den visastes förutseende och överväldigat den försiktigastes beräkningar.»

Lantmarskalken höll händerna för ögonen som om han bad, men Struve trodde att det var vita brandmuren och störtade upp för att fälla gardinen, men förekoms av Sekreteraren.

Uppläsaren tog ett glas vatten. Detta framkallade ett utbrott av otålighet.

- Till saken! Siffrorna!

Lantmarskalken tog bort handen och blev häpen över att finna det mörkare än nyss. Ett ögonblicks förlägenhet och stormen var i antågande. Man glömde all respekt.

- Till saken! Fortsätt!

Direktören måste hoppa över en hop fraser och gå rakt in på berättelsen.

»Nåväl mina herrar, jag skall fatta mig kort!»

- Gå på för tusan!

Klubban föll. »Mina Herrar.» Det låg så mycket Riddarhus i detta enda Mina Herrar att man genast erinrade sig den aktning man var skyldig sig själv.

»Bolaget har under året ansvarat för 169 millioner i runt tal!»

- Åh, åh!

»Och i premier uppburit en och en halv million.»

- Bravo!

(Falk gjorde här i hast en liten kalkyl och fann att om hela premietillgången en och en halv million strök med, och hela grundfonden en million (sådan den var) också togs med, det skulle återstå omkring 166 millioner, för vilka bolaget var nog fräckt påstå sig ansvara och han började fatta meningen med Försynens Skickelser.)

»I skade-ersättningar har bolaget beklagligt nog måst utbetala 1.728.670 rdr och 8 öre.»

- Det var skamligt!

»Som I sen Mina Herrar har Försynen - - -»

- Låt Försynen vara! Siffrorna! Siffrorna! Utdelningen!

»Det är med smärta och grämelse, jag i den beklagansvärda egenskapen av Verkställande Direktör icke kan under rådande ogynnsamma förhållanden föreslå annan utdelning än den av fem procent å det inbetalda kapitalet.»

Nu brast en storm lös, som ingen köpman i världen kunde besegra.

- Skamligt! Oförskämt! Svindlare! Fem procent! Fy fan, då kan man ju skänka bort sina pengar!

Men man hörde också människovänligare yttranden som så här: Stackars alla små kapitalister som inte ha annat än sina pengar att leva av! Vart skall det ta vägen för dem! Gud bevars en sådan olycka! Här måste staten skynda med sin hjälp. Åh! Åh!

När det blev möjligt att fortsätta, uppläste Direktören styrelsens eloger till Verkställande Direktören och alla ämbetsmännen, vilka »med ospard möda och odelat nit skött det otacksamma värvet etc.» Detta mottogs med öppet, ärligt hån.

Därpå upplästes revisorernas berättelse. De hade, (efter att Försynen åter fått sig en skrapa), funnit affärerna i allo väl, för att icke säga omsorgsfullt skötta och de hade vid inventeringen befunnit alla garantifondsförbindelser riktiga (!) varföre de anhöllo om full ansvarsfrihet för Styrelsen, med livligt erkännande av densammas redbara och mödosamma strävanden.

Ansvarsfriheten beviljades naturligtvis! Därpå förklarade Verkställande Direktören att han icke ansåg sig kunna emottaga den honom tillkommande tantiemen (100 rdr) utan ville han överlämna densamma till reservfondens förstärkande. Detta mottogs med applåder och skratt. Efter en kort aftonbön, det vill säga efter en ödmjuk anhållan att Försynen skulle ge 20% nästa år, upplöstes stämman av Lantmarskalken.

Röda rummet av August Strindberg