”Hvarthän igen med dessa stolta segel,
Som bringa hem blott pest och nöd?”
Så ropte Bältens gud, och hafvet bröt sin spegel,
Så långt hans stämma ljöd.
Och likt en rad af mörka åskmoln, skredo
De segerkrönta fästen fram;
Och snäckan undan dem hans häpna hästar vredo,
Då han till Svea sam.
”Min drottning! Ja, en tid kring mina stränder
Du spiran sträckte, ensam du.
Dig, trots de thordöns hot, som Cronstadts högmod sänder,
Jag aktar främst ännu.
Än kan jag dig på dina klippor trygga
I frihet: derför jag mig bröt
I Oceanen ut, och stötte bort den brygga
Dig vid Teutona knöt.
Hvi fick jag ej naturens plan fullända,
Och der jag möter Nevas lopp
Till Ladoga gå fram, och till dess syster, ända
Till Hvita hafvet opp?
För evigt då den trogna, som jag sluter
I begge mina armar in,
Tillhörde dig. Dock gläds: ännu ditt hägn hon njuter,
Och än dess kraft är din.
Med mod behålls det som med rätta äges.
Tro blott dig sjelf. Den kan, som vill.
Men i de storas strid ej mäng dig, ej ditt läges
Sjelfständighet förspill.
Sätt ej den fred, den nya segerära,
Svensksund dig gaf, på spel igen.
Blott handelns gyllne frukt jag ville till dig bära,
Och så dig hylla än”.
Han slöt; och först på lejonet, som hvilar
Vid hennes fötter, stolt hon ser,
Och sedan ut åt sjön, der segelhären ilar,
Då detta svar hon ger:
”Var lugn: ej mig skall Albion förföra,
Ej släpa i Germaniens fall.
Nej, skulle än dess blixt min gamla thron förstöra.
Det mig ej köpa skall.
Barbariskt, — ja, barbar med all sin prydnad
Af konst och snille är korsarn,
Som kränker fredens helgd, och tvingar skatt och lydnad
Af hafvets fria barn. —
Barbariskt vill på handelns lätta vingar,
Den ädles, som från land till land
Med ymnighetens horn och ljusets fackla svingar,
Dess våldsmagt lägga band.
Men från vår Nord vi kaste bort de banden,
Som vi med andra bojor gjort,
Vi Skandiens sköldemör, och ge hvarandra handen
Att stänga Bältens port.
Om den än sprängs: af bomber och raketter
Rättvisan alldrig sprängd dock blef;
Och oförbränneligt är ordet i de rätter,
Som Gud för folken skref.
Och enkans skärf, som ej bland offren felar
Till Göthens rustning mot ditt våld,
Britannia! är mer än allt det guld, du delar
Åt Kungar i din sold.
Lägg ö till ö, och pryd din rika krona
Med sten på sten från Ganges strand:
Dock bäfva, när du mins, hur plötsligt Colombona[1]
Sig bröt ur dina band.
Och gent emot din egen strand Hyänen
Räds sjelf, då du den retar opp.
Ack! jag förlåter ej min fordna vän vid Seinen,
Som mördat tidens hopp.
Dock vill jag ej emot hans frihet röra
Från Gustaf Adolphs grift dess svärd;
Men kan, när det behöfs, det än mot våldet föra,
Och rädda än en verld”.
- ↑ Menniskorna kalla det Amerika, Gudarne Colombona. Ramler.
