Torsten Rudenschöld
Re'n kalla mullen täcker
Ditt stoft, du slumrar godt,
Men dldens fackla släcker
Hvad är förgängligt blott.
Fast hjertat måste brista
För härjarns makt till slut,
Dess ädla, rena "gnista"
Dock inte brunnit ut.
Hon till en eld är vorden,
Som varma strålar ger,
Och om ännu till jorden
Ditt öga blickar ner,
Du glädes visst att finna
Hur "gnistan" kring sig tändt,
Hur tusen hjertan brinna
Utaf den eld hon sändt.
För folkets barn det dagas
I fjerran mer och mer,
Och skuggorna förjagas;
Snart dagen klar sig ter.
Haf tack, frid åt ditt minne,
Du ljusets kämpe god!
I hvarje ädelt sinne
Du rest din ärestod.
