Rensning, insaltning, vrakning och packning av sill (1754)
|
| Ur Götheborgs Weko-Lista, N:o 42, den 21 October 1754. |
Sedan Sillen blifwit fångad, bör den samma, så snart görligt är, rensas, och i Tunnor eller mindre Käril af Ek eller Bok insaltas: Til hwilken ända de, som rensningen skola förrätta, måste hwar för sig wara försedde med en knif af et fingers längd, med hwilken Sillen under käkarna upskäres och tarmarna uttagas, som kastas i en korg eller annan käril: men Mjölken och Råmen bör lemnas orörd i Sillen, hwilken, så fort den hunnit rensas, äfwen kastas i korgar. Efter slutad rensning slås Sillen i en back eller kar, hwaruti, sedan den blifwit med salt beströdder, Sillen omröres med en träspada, hwaraf den blifwer styf och mera beqwäm at handtera wid insalt- och packningen i tunnor. På dessa tunnor och båda sidorna om buken bores et hol ofwan för banden, hwari slås en plugg, til förekommande at banden icke skrida af. Wid Sillens packning bör botnen af tunnan beströs med et godt lag salt, och sedan salt emellan hwart lag, til dess tunnan blifwer wäl full, då Sillen med tilräckeligt salt beströs: börandes härwid noga i akt tagas, at Sillen, enligt IV. Art. 10 § i högstbemälte Reglemente, lägges wid hwar annan med ryggen neder och buken upåt, det ena laget korswis öfwer der andra, wid fyra Daler Silf:mynts plikt för hwarje tunna, hwaruti Sillen annorlunda blifwer inlagd. Derefter måste Sillen stå 2 a 3 dygn, och då med 3 a 4 lag fulpackas. Så mycket mögeligit är, bör blodlaken qwarlemnas, och noga tilses, at ej mera deraf får bortrinna, än som fordras til rum för den Sill, hwarmed kärilet skal fulpackas; men den afhälde laken bör i medlertid förwaras i en tom tunna, at nyttjas på de käril, som äga mindre tilräckelig laka. Och bör i öfrigt för all ting aktas, at Sillen i regnwäder icke rensas och insaltas under öpen himmel, emedan den samma i dess godhet derigenom mycket förlorar.
På en Läst, räknad til 14 tunnor, upgå fyra, fyra och en fierdendels a fyra och en half tunnor salt, Mätare-mål, alt som Sillen är magrare eller fetare; börande ej Sill och annan Saltsiö-Fisk insaltas med annat än St. Ubes eller Portugisiskt salt, til följe af Reglementets IV. Art. 5. §.
De tunnor, hwaruti Sill insaltas, böra wid inpackningen märkas med S, wid plikt af twå Dal. Silf:mt för hwarje tunna, om Fiskeri-Idkaren sådant försummar. Wid samma plikt äro de, som förrätta inpackningen, skyldige, at tekna deras särskildte märken på de tunnor, de insaltat, jemlikt Reglementets III. Art. 2. §. och IV. Art. 6. §.
Ej må någon Sill i tunnor saltad warda, sedan den half annat dygn efter upfiskandet legat orensad och utan salt, utan bör den rimsaltad efter beskaffenheten rökas eller torkas. Den Sill, som på annat sätt blifwit skadad, men är dock til insaltning tjenlig, bör ej blandas med annan frisk och fulkomlig god Sill; och ty måste de tunnor, i hwilka sådan skadad Sill inpackas, teknas med et särskildt märke af et kors i en ring ⊕. Försummas sådant, kommer så wäl den, hwilken Sillen inlagt, som den deröfwer haft inseende, at hwardera plikta tre Dal. Silf:mt för hwar tunna, enligt I. Art. 6. §. och III. Art 3. §. i Kongl. Reglementet. Eljest bör jemwäl fet och mager samt stor och små Sill wid rensningen i mögeligaste måtto noga skiljas ifrån hwarannan, och hwart slag i särskilta tunnor insaltas, der Sillen för god Köpmanna wara skal kunna anses.
Sillen skal, til följe af Reglementets IV. Art. 3. och 4. §.§, ej inpackas i andra, än af Tunbindaren märkta bukiga hel- och halftunnor, fjerdingar och mindre käril, hwilke af Ek eller Bok äro tilwerkade, såsom förut förmält är; och böra kärilen innehålla det mått, som Kongl. Förordningen, af den 29. Maji 1739, utsätter, samt en hel tunna wara försedd med fjorton goda band, och de mindre Fastagerne i proportion derefter; warande för öfrigt ganska angelägit at tilse, det, innan inpackningen sker, kärillen äro fulkomligen laktäte gjorde. Den Fiskeri-Idkare, som sådant eftersätter, eller ock til insaltning nyttjar annat än St. Ubes eller Portugisiskt salt, samt icke med ed kan styrka riktigheten af dess fångst, kommer ej at njuta det för Strandfisket faststälte Præmium. Hwartil inge andre äro berättigade, än de, hwilke antingen sielfwe fiska, eller fiska låta, eller förlägga Fiskare, eller ock gitta upte desses fulmagt, Præmium för dem at upbära, enligt Kongl. Reglementets IV. Art. 19. §.
Sill och annan fisk, så snart den samma til Staden införd warder, i hwilken den skal föryttras, eller ock upläggas til widare försändning in i landet, bör af Stadens tilförordnade och Edswurne Packare på öpet ställe undergå behörig besiktning, wräkning och ompackning, å sätt, som uti Reglementets IV. Art. 12, 13 och 14. §.§. föriskrifwit är. Och der Sillen då befinnes fulkomligen god samt rätteligen ansad och insaltad, böra Tunnorna både på sidan och bägge botnarna med Stadens märke brännas af Packaren i den af Magistraten tilförordnade Wräkarens närwaro, samt tillika på sidan teknas med Wräkarens och Packarens wanliga märke. Men om Sill och Fisk wid wräkningen finnes sådan, at den för god Köpmanna wara ej räknas kan; må sådane käril icke brännas med Stadens märke, ej eller lemnas til ägaren, utan efter et af twenne goda Män åsatt wärde föryttras til enskildte hushåll i Staden, eller ock aflåtas til Hospitalet, Fattighuset, eller andra almänna inrättningar, jemlikt samma Artikels 15. och 20. §.§.
Til förekommande af underslef, böra Tullbetjente, til underdånigst följe af ofta högstbemälte Reglementes IV. Art. 22. §, icke allenast wid första införslen af Sill och Fisk, som i Tunnor inlagd til Städerna ankommer, meddela Fiskeri-Idkaren bewis öfwer quantiteten af samma Sill och Fisk, utan ock, när waran derifrån til annan Inrikes Stad afsändes, i Passen antekna kärilens märke.