Resa, Amanda, jag skall till aldrig skådade länder,
dödens omätliga hem: icke du följer mig dit.
Ej vid dess kopparport jag din hand skall trycka till avsked,
över dess mörka älv lyser ditt öga ej mig.
O, huru lätt att dö för ett hjärta, som älskar och älskas!
Aldrig för svepning och grav bävade kärleken än.
Dristigt han går att lösning på livets gåta begära,
river med segrande hand, svarta ridåen i tu.
Himmelska land han skådar bakom: arkadiska bygder,
sökte förgäves här, flyttas av aningen dit.
Graven ett tempel är, när kärlekens rosor den smycka,
andars melodiska sång fyller dess heliga kor.
Sörjande genier luta sig ned över gravmonumentet,
helgon, med böjda knän, bedja för själarnes ro;
tills, i bländande glans, den stora, den eviga dagen
strålar i gravarnas natt neder och änglarnas röst
väcker de sovandes par, ljuvtklingande: "Vaknen, I vänner!
Vaknen, I älskande två! Eden begynner sin maj.
Daggiga rosor i parkerna stå: att brytas av eder
vänta de: livsens träd blommar av njutning och hopp."
Ljuv är de älskandes dröm: jag drömmer ej längre, Amanda!
Hoppet för evigt och tron flydde med kärleken bort.
