Rese-intryck

Rese-intryck.

Ur Svea Folk-Kalender 1862 (tr. 1861), sid. 187-201, Se digitalisering på ALVIN

Rese-intryck.

(Under en ångbåtsresa.)

"Mitt bläckhorn aldrig var en Urdarbrunn,
Med visdom full, ej en Castalisk källa,
Utur hvars ådror diktens vågor välla,
Fast ord i mängd jag plägar ha i mun.
Men nu en led Neptun, bland vattuandar,
I gyttjan råder af mitt svarta haf,
Och sänder opp med pennan bara draf,
Der strödda rim, men ej reson sig blandar."

Törneros.

Farväl, J Mälarstränder!
Farväl, du kungaborg!
Jag bugar mig, och vänder
Min rygg åt gränd och torg.
Farväl, J torn och murar,
Hoteller, punsch, och is,
Tornväktare och lurar,
Skarpskyttar och polis!

Till gamla fosterjorden
Jag far på sjö och våg,
En liten tripp åt norden:
Till Norrland står min håg.
Der tjusa land och vatten
Mig än som fordomdags.
Der ser jag sol’n om natten
Och hugger mig en lax.

Passagerarne äro redan ombord efter ett vidlyftigt ”mun- och handgemäng” med sina vänner och bekanta. Landgången är intagen, kaptenen står på kommandobryggan. Ångbåten skrapar med foten, liksom då man tar afsked. Nu kilar han i väg: adjö! adjö!

Röken hvirflar, solen brinner,
Gudaskön naturen ler,
Och med vännerna försvinner
Skeppsbrokajen mer och mer.
Mången saknad ögat tydde,
Sista viftningen är gjord;
Och med den mot stranden flydde
Mången slängkyss öfver bord.

Då jag såsom resenär kommer ombord på ett ångfartyg, erfar jag samma känsla som då jag får ett par nya byxor, innan jag hinner sätta mig in i de nya förhållandena. Detta var emellertid snart gjordt. Jag kände mig hemmastadd, utsåg genast min favoritplats för resan och höll ungefärligen följande tal till undertecknad:

Min lilla snälla gubbe!

Du har nu permission att resa till Helsingland eller hy art du behagar. Se nu framförallt väl om din kropp oeh låt din själ följa med, ty han kostar ingenting. Han kan vara dig till nytta vid många tillfällen, och han kan sjelf ha nytta af resan. Låt honom sitta i sitt gamla ”fönster” och se sig omkring. Han tycker om vackra stränder, gröna trän, solsken och vackert väder, och gör för öfrigt icke afseende på annat än ett ”hyggligt bemötande”. Att bo i en frisk kropp är hans största njutning och förnöjelse. Akta dig derför för sjösjukan, som är hans förskräckelse. Blir du sjösjuk, så tag några droppar ether eller Hoffmans droppar på en sockerbit, lägg postpapper på magen, se glad ut och akta dig för graflax. Du har väl ingenting glömt vid inpackningen? En författare har sagt, att en inpackning till en resa är en ”förbannad quadratura circuli, en kalkyl med oändliga bråk, som icke afspisas genom någon analysis infinitorum, när man skall ha med sig nästan dubbelt så mycket som man tycker sig ha rum för”. Kom ihåg, en resa på fjorton dagar till Norrland är ingen småsak. Du har väl med dig dina vattentäta stöflar för att begagna vid laxfisket, dina bolstervarsbyxor, i fall du tar notis om tjärubränningon, en större nattmössa, som du kan dra öfver ögonen för midnattssolen. Florshufvor kan du få deroppe – för den fördömda myggen. Res nu med öppna ögon och ej med blindfönster. Låt se att du vet någonting, då du kommer tillbaka; och framför allt, min lilla snälla gubbe! låt se:

Att icke du reser som denna,
Jag menar din kappsäck, min vän!
Låt se, att din flytande penna
Gjort gagn, då du kommer igen.

Vi ilade förbi de mångbesjungna Djurgårdsstränderna, de väldiga ekarna med sina präktiga, men dammiga och oborstade löfrustningar, poetiska villor och prosaiska brädstaplar.

Farväl, glada Djurgård! med löjen och lekar,
Musik, positiver och sång!
Förtjusande trastar i lummiga ekar,
Farväl, tills vi träffas en gång!

Farväl, gamla Blåport! ditt namn är ej ringa,
Novilla förtar dock din glans,
Farväl, Hasselbacke! din hamburger-bringa
Är skön, som din sötpomerans.

Farväl, fader Bellman! låt bröderna njuta
Sin punsch vid cigarrernas bloss.
Må gerna de sitta förtroligt och tuta,
Blott ej med löjtnanter de slåss.

Och J, alla ställen med rosiga minnen,
Till eder, för ångbåtens skull,
Jag hinner knappt nicka, förrän J försvinnen –
Och här ha vi Blockhusudds Tull!

Tullhuset behöfver rappas. Ekborn står i salsfönstret och tar sig en pris snus, hvilken han, med en aldrig felande beräkning med tummen och pekfingret, för till den skaldiska näsan.

”Ej Fredrik den store har gjort, hvad han gjort
Om icke han snusat beständigt.”
Farväl, gamle kantor i Apollos tempel!

Fjäderholmarna susade och snusade vi förbi med väl tända cigarrer och en hel mängd afbröstade snusapparater.

”Bäst vi gå, så lukta vi”, sa’ käringen, gjorde sin dödsbetraktelse.

Kennst du das Land? det är Lidingön,
För skörd och skönhet utskriken.
Här fiskas strömming så fet och skön,
Här har jag vänner i viken.
Att er förgäta
Långt borta vare:
På Hersby Z,
På Elfvik Stahre
Farväl, farväl!

Och skepp och jakter på Wärtan gå,
Och skärkarln sitter och knogar,
Och Höggarn ligger på bölja blå
Och speglar lummiga skogar.
Och fåglar drilla
Och vågor välla
Kring Hellstens villa,
Isola bella.
Farväl, farväl!

Granholmen.

Här såg jag fordom blott sten och ris,
Nu ser jag ängar som bära.
Här är ju riktigt ett paradis:
Åt Granholm heder och ära!
Han sått och sållat,
Hvad gör ej fliten!
Han lundar trollat
Utur graniten.
Farväl, farväl!

Bogesund. Står som ett stort dufslag öfver skogstopparna. Dess höge patron lärer likväl icke vara någon duf-unge.

Der ligger Waxholm liksom en haj,
Som slukat badande gäster.
Fem gubbar ser jag på stadens kaj,
En kommendant och två prester.
Den der med hatten,
Min gamle frater,
För toddy-vatten
Gör apparater.
Farväl, farväl!

Då vi passerade fästningen, gick jag ner i min hytt för att vara i säkerhet, i händelse af någon skjutning. Sedan jag genom kaptenen förvissat mig att ingen fara var å färde, begaf jag mig åter på däck, då jag på stranden vid Badhuset hade den äran att bland andra mindre framstående personer se min vän bokhandlaren Brudin i en välmående ställning stå som en väldig foliant ibland <i<miniatur-almanackor. En herre, som tröttnat att meta, for hem i sin lilla båt. Om han hade någon fisk kunde jag ej se; men han var utstyrd i grågul hatt, grågul rock, grågula benkläder och grågult ansigte. Ett fruntimmer anmärkte, att han såg ut som han varit gjord af häftplåster.

– – ”Hem seglar fiskarn med vinden så frisk.
Se huru båten vaggar i vågen.
”Fan vara fiskare!” ropade någen.
”Jag”, skrek en annan, ”vill ej vara fisk.”

I Kodjupet hedrade jag en större fisksump med följande sång:

Jag helsar dig, fredliga flagga!
Du sump med din hiskliga bom.
Fort opp med aborrarna vagga
Att fröjda Stockholmarnas gom.
Men bli dina fiskar för tunga
I solbaddet, tänk på din risk:
Med stenar i masten dem gunga,
Och gör dem till lefvande fisk!

Jag gick ner i min hytt, sträckte mig på soffan och utbröt i min förtjusning:

Är det ej skönt att skala landet kring
På permission så här en fjorton dagar,
Ta lifvet lätt och göra ingenting,
Och slippa tänka, om man så behagar.
I stan man lemnar tjenst och fjesk och spring
Och går ombord med några rena kragar.
Och lugnast, det förstås, man sedan far,
Med en försvarlig kassa – om man har.

Jag ligger här uti min vackra hytt,
Der ångmachinen ruskar om min mage,
Är nöjd och glad och liksom, ung på nytt,
Och lekfull som en kalf i Balders hage – – –

Jag hann icke längre, förrän ett bud kallade mig på däck, der en skål skulle drickas för en lycklig resa. Trälhafvet hade vi passerat. Det förekom mig liksom jag passerat Styx och befann mig i en annan verld. Trakten var mig helt och hållet obekant, ända till dess jag fick sigte på

Furusund.

Plaskande ställe för folk, som Stockholm har kuggat på mergen!
Sommarn skall gälda, förstås, helsan som vintern förstört.
Vattnet dock hjelper er ej och solens strålar ej heller:
Sluta med nattvak och dans, sluta med punsch och kalas!

Pelle! se om dina får och gör några fler promenader.
Annars du byggt som en karl, rensat, torfhackat och plöjt.
Bacchus bott sämst på din mark. Ditt antiqvariska värdshus
Dömde jag längesen ut, ty jag är gudarnas vän.
Derför det gladde min själ, att gubben fått boningen pyntad:
Bacchus är ändå vår tröst både till lands och till sjös.

Tullhuset pryder sin plats, tullstadgan ser jag i fönstret.
Ofvanpå den, som jag tror, ligger bror Johans peruk.
Tullchefen ser jag ej sjelf, han gästar som bäst Haparanda:
Gubben är nu såsom förr solens och stjernornas vän.

Ett fruntimmer hade den artigheten att traktera oss med musik, och sjöng med en särdeles god röst några stycken vid pianot. Några herrar spelte kort, andra drucko sodavatten, somliga läste, somliga rökte, men större delen af sällskapet gjorde ingenting.

Öregrund

stod vänligt på sin udde och viftade åt oss med två väderqvarnar. Detta var sista viftningen i skärgården. Mjuka tjenare! mjuka tjenare!

Svart Klubb.

Här nös kapten. En äldre dam uttydde den märkvärdiga händelsen såsom ett godt förebud. På afstånd mullrade åskan, ”Jofurs nysning”, som af andra passagerare ansågs såsom ett dåligt omen. – Nu ringde matklockan.

”Nos numerus sumus et fruges consumere nati.”

Vi åto en förträfflig gammal ost. Några af sällskapet påstod att det var kronan bland alla ostar, hvarföre det föreslogs, att han under resan borde kallas Gammal Ehrnkrona.

Djurstens Båk

passerades, och hafvet emottog oss med pukor och trumpeter. Vågorna växte. Båten rullade.

”Då steg från underjordens floder
Ej döden, men hans yngre broder,
Det bleka vanvett opp” – – –

nej, mitt herrskap! det var väl värre: det var sjösjukan, som steg ombord och gjorde villervalla bland passagerarne i alla vrår och vinklar. Somliga smögo sig ”tysta som Egyptens prester” in i sina hytter, för att hvar och en på sitt vis söka göra opp med den ovälkomna gästen. Somliga tuggade på träpinnar såsom ett preservativ. Andra höllo flytande föredrag vid relingen, ooh få sluppo helskinnade undan. Natten blef som den kunde.

Ett herrligt väder på morgonqvisten. Inloppet till Gefle vackert och solbelyst, med täcka villor på lummiga stränder och en mängd vackra fartyg, speglande sina ståtliga former i den blå vattenytan.

”Solen glimmar blank och trind,
Vattnet som en spegel.”

Man besåg staden, der man hade den sorgen att se ett sjelfsvåldigt och ymnigt ogräs på gatorna och torgen och kring sjelfva landshöfdinge-borgen. Fattades bara getter för att se riktigt idylliskt ut!

På en tafla i Rådstugu-farstun lästes följande:

”I detta rum skola varma hjertan, kloka hufvuden främja Svea Rikes och Gefle Stads båtnad; näringar finna sin trefnad, handel, på redlighet grundad, utvidgas genom idoghet; svenska kölar med svenskt gods bestämmas till aflägsna stränder, hembragdt ymnighet räcka bröd åt medborgare, utsprida rika frukter kring stad och land.”

På en annan tafla:

”Främling eller inföding, eho du est, uslingen är menniska som du. Du kan blifva usling som han. Förföljd af nöden och sjelfva lifvet, flyr han till dig. Flyr du för honom, finner dig samvetet, finner dig domaren.”

I en af strand-alleerna fann undertecknad en lapp af ett sönderrifvet bref af följande innehåll:

– – ”Kära du! vore jag landshöfding, vore det ingen nöd. Gud välsigne dig och din familj.”

En bekant träffade jag, som jag hade svårt att igenkänna för hans oförlåtliga magerhet. Han såg ut som ett opp- och nedvändt utrops-tecken, och jag fruktade att hvarje vindflägt skulle slunga honom till marken, hvarför jag alltid höll mig på litet afstånd.

Sin hållning rår han ej mera för,
Han raglar liksom för dryckjom fallen.
Som pepparkorn i en klimp af smör,
Så sitta ögonen djupt i skallen.

Jag tror att Shakspeare har rätt:

”Naturen stundom illa mår, och lättas
Af vilda utbrott. Jorden
Plär ofta plågas af en sorts kolik,
Som kommer sig af väder, innestängda
I hennes sköte.” –

Emellan Gefle och Söderhamn regn, blåst och mycken sjösjuka! Damer i krinolin ta sig ej bra ut på däck vid dylika tillfällen. All sjösjuka har en framåtlutande ställning, blåsten å andra sidan har något för mycket upplyftande.

Staden Söderhamn är från stora sjölandsvägen osynlig och representeras af Stugsundet, försedt med värds- och tullhus. Ingenting märkvärdigt. Resan fortsattes i samma regn och blåst, tills emot aftonen ovädret tystnade och vi möttes af ett annat natur-odjur, Tjockan.

Tjockan, alla sjömäns fasa,
Lägrar sig nu rundtomkring.
Storm och böljor, hur de rasa,
Är mot tjockan ingenting.
Tjockan frestar tålamodet,
Ingen kunskap räcker till:
Med kompassen och med lodet
Står förståndet still

Död och pina! hela timman
Står man ju på samma fläck.
Skutan uti tjocka dimman
Stoppad är som i en säck.
Det kan reta sjelfva stenen
Att man famlar som en blind.
Sur som ättika, kaptenen
Står och vädrar vind.

Dock vill ingen vindflägt kula,
I machin hörs ej ett knäpp.
Vackra könet, som det fula,
Sitter tyst och hänger läpp.
Alla märken tyckas lofva
Att vi här få ligga still.
Bäst att gå till kojs och sofva:
Styr bäst fan ni vill!

Anblicken af Hudiksvall är särdeles vacker. Söndagsmorgonen var också herrlig, och en söndag är dessutom alltid vackrare än en annan dag; ty han snyggar opp sig, tvättar och kammar sig sorgfälligare och snyter sig i ren näsduk. Skinnförklä’n och arbetsbyxor stanna hemma. Arbetaren går med käpp, nattkappa och cigarr. Ansigtet glänser af förnöjelse.

En mängd hundar anmärkte jag i Hudiksvall utan nosgrimmor och munkorgar: lefve friheten! alla hundar borde utrotas från jorden. Rådstugu-tornet höjde sin spira mot de flygande molnen som en kolossal rättika. Lossning och lastning fortgick under gudstjensten. En ångbåt har alltid brådtom. En vagn rullade in på däck; derefter en stor och tjock prest, mörk som Erebus, med en rygg, som påminde om tabula nigra. En herre med en stor snusburk embarkerade äfven jemte tvenne löjtnanter, eller som de kallas af någon författare, ”mekaniska trycken på helvetesmachiner”.

Ångbåten är åter i gång. Viftningarna lika med dem, jag såg i Stockholm. Frisk kultje, som öfvergick till en liten storm, hvilken förjagade all matlust. Norrlands-bergen lyftade sina blå hjessor här och der mot skyarna. På eftermiddagen aftog blåsten, fartyget gick stadigare, glädjen återkom med glam och sång och punsch.

Klang! en liten visa uppå hafvet
Kan ej skada, gubbar, eller hur?
Känns ej allt elände som begrafvet,
Då man kommit storm och faror ur!
Hvarför bryggs vår lilla bål? J frågen,
Och jag svarar med pokal i hand:
Bacchus är vår hulda far på vågen,
Som vår hulda pappa uti land.

Vi ha sett i dag, hur stormen brutit
Lejonmodet i de ungas hop.
Vi ha sett, hur filosofen sutit
Grå och vis i hemska ulriks-rop.
Mången kind ha vi i dag sett teknad
Med förskräckelsens och smärtans min.
Mången skönhet ha vi sett förbleknad
Sjösjuk stå på knä i krinolin.

Se! nu ljusna hafs- och himlabrynen,
Sakta tystna bränningar och brått.
Neptun, nyss så grym och grön i synen,
Blidkats af de offer, som han fått
Vågen svallar lätt mot skur och hällar,
Sol och glädje lifva själ och kropp.
Se! der blåna Norrlands skog och fjällar:
Lefve Norrland! klang! och botten opp!

Sundsvall, herrligt till sin belägenhet och märkvärdigt i sitt framåtskridande. Ingenting småfnaskigt och för sig sjelf, utan lif och anda och företagsamhet i stort; icke för ögonblicket, utan för framtiden. Heder och vördnad! lycka och framgång! Farväl, farväl!

Natten var herrlig, fartyget gungade på silfvervågor. Månan sken som en nyklufven Edamer-ost.

Skulle nu krypa till kojs allt lif i den gungande arken.
Damerna redan förut på sömnens vänliga armar
Vyssats af böljornas sång i drömmens förtrollande riken,
Medan vi, skapelsens herrar, på däck med blossande snuggor
Rökte vår länsman till slut och sögo Ostindiska stumpar.
Troligt af bristande rum, man såg en mängd krinoliner,
Större och mindre till vidd, som fullt i gångarna hängde,
Satta af hyttornas folk som ryssjor för ströfvande manfolk.
Månan, min åldriga vän, med tysta fjät som en brandvakt,
Fångade nattliga moln, och än med försilfrade saxen
Stack i vår ångbåtsrök, och rädd om himmelens knutar,
Trodde att elden var lös och högg sprutskyldiga böljor
Vaksamt med flammande blick, som en kyrkstöt, i slumrande nacken.
Hof så en väldig patron mot skyn sin rossliga stämma:
”Gubbar! att natten är när, påminner mig slocknade snuggan,
Askan jag strött på böljornas rygg och längtar till kojen.”
Sade – och rullade ned och försvann i den tysta salongen.
Alla vi gjorde som han; och tyst öfver fuktiga däcket
Smög sig hvar lefvande själ på guttaperka-galoscher
In i sin vaggande hytt, och långskepps snart på madrassen
Söfde, hvar en på sitt vis, sin filtomslutna lekamen.

Sömnen blef dock icke långvarig. Jag drömde att jag var inklämd i en kokos-nöt, utan att begripa huru jag kommit in eller huru jag skulle komma ut igenom ett så knapphändigt hål. I min ångest vaknade jag och fann mig ganska välbehållen i min trefliga hytt. Månan sken genom det lilla fönstret, der jag likväl till min stora förtrytelse upptäckte ett dansande myggpar, sjungande i månskenet och outsägligt lyckligt. Jag förstod nu hvad som stört mig i min sömn. Detta och hvad som sedan hände, försökte jag att uttrycka i följande

Romans.

Hulda måna, jag kan inte sofva,
Då du tittar genom fönsterrutan.
Sömnen flyr mig, denna gudagåfva;
Hård är kojen, hård är hufvudputan.

Qvalm och hetta min fysik betunga,
Och två myggor surra omkring täcket.
”Skäms ni ej att bitas och att sjunga:
Ut på dörr’n, ty ni har plats på däcket!”

Som en skarpskytt jagade jag båda
Ut på dörr’n från fönstret och gardinen.
Men i hettan slog jag utaf våda
Arm och ben – af vattenkarafinen.

Och nu blef, se’n myggen slutat sticka,
Sista villan värre än den första:
Nekande två stackars kräk att dricka,
Fick, till straff, jag hela natten törsta.

– – – – – – – – –

E. S—dt.