Vid femti års ålder blef stugan mig trång
På min ensliga ö.
Att bara se getter, blef dagen mig lång —
Och så kom det snö.
Från Lappland kom Nordan liksom en fantast
Och tog böljorna fast,
Och skärgården blef på ett märkvärdigt vis
Fanerad med is.
Då tog jag min respels, siberisk karpus
Och piska och hatt,
Och nattsäck och kappsäck och kaggar och krus
Och skärp och kravatt.
Med snuggan i mund och med Brunte i traf
Ifrån kobbar och haf
For jag fjärdar och sund förbi Djurö kapell
I min himmelsblå fäll.
Och Brunte i solskenet frusta och fnös
Och lyfte på svans,
Och säkert det hördes en mil då jag nös
I morgonens glans.
Och solen i isen tog af vårt porträtt
Så oändligen nätt.
Man hade ej kunnat mer lefvande bli
Uti fotografi.
Och lustigt och gladt, som en bullrande dans,
Öfver böljan det bar.
I skogen var tyst och på stränderna fanns
Ingen sångare qvar.
Och Baggen låg blank, som han sopts med en qvast,
Men förunderligt fast.
Blott bär och der låg liten hästl—t på vik,
Som »en frusen musik.»
Och månen klef opp i den mörkgröna skog
Uppå öfversta pinn.
Och Nacka jag såg: det var skada på krog,
Att den skulle dras in.
O, drufvornas tempel! din takås och fot
Ha fått fallande sot.
Så grusas, o Bacchus! allt mera och mer
Dina glada qvarter!
Men Brunte, som hade en hörsel så fin,
Satte af i galopp,
Tog tömmen med svansen och gnodde som hin
Uppå Nackanäs opp.
Och hungrig och törstig jag ropte på mat,
Så att krögarn blef flat.
Han troligtvis aldrig sett, utom min häst,
En så glupande gäst.
Men Brunte han slök sin portion utaf hö,
Och jag tömmarna grep,
Och han nystade på öfver Hammarby sjö
Genom tull'n, så det pep.
Och på gator och torg uti glädjen han sprang
Och vid bjällrornas klang
Trumpetade ut, att jag kommit till stan,
Så jag skämdes som fan.
Och härbärge fick jag i Urvädersgränd
Hos en gammal kokett.
Och dagen derpå gick jag oppsträckt och spänd,
Uppå resandes sätt,
Och jag helsades flitigt med handslag ocb glas
Och små trefna kalas,
Och det gladde så innerligt brödernas själ,
Att jag mådde så väl.
Jag köpte cigarrer och fem skålpund snus
Och jamaika på krus,
Och vände en morgon helt bittida om
Samma väg som jag kom.
Och lyckligt och väl öfver villande sjö
Kom jag hem till min ö,
Och tänkte, som troligtvis också min häst,
Att — hemma är bäst!
