Ridderskapets och adelns privilegier

SFS nr: 1723:1016

SFS nr:	1723:1016
Departement/ myndighet:	Justitiedepartementet L6
Rubrik:	Ridderskapets och adelns privilegier (1723:1016 1)
Utfärdad:	1723-10-16
Författningen har upphävts genom:	SFS 2003:179
Ändring införd:	t.o.m. SFS 1921:283
Upphävd:	2003-07-01

1 §.

Wi lofwe och tilsäije, at willia älska och uti wördning hålla Riksens Ridderskap och Adell, hwar och en efter sitt Embete, skickelighet och wärde, och låta dem samtelige och hwar och en i synnerhet, utan något qwal och intrång niuta på ähra, lif, hion och gods, deras wälfångne friheter, privilegier, förmåner och rättigheter, af hwad namn de wara må, samt dem derwid i alla måtto handhafwa.

2 §.

Får anses ha upphört att gälla till följd av 1809 års regeringsform (28 §).

3 §.

Uti Riksens Cancellie skola ock Adelige Personer brukade blifwa, så at Wi när omtränger måge hafwa dem, som sig på Riksens saker förstå kunna, och skickelige äro allmänna in- och utrikes ährender at förrätta, på det at hwar och en må derigenom blifwa upwäckt, at låta sinabarn til lärdom och skickelighet upfostra, och Adelen således upmuntras, om dygd, snille och wettenskaper sig särdeles at Winläggia, hwar igenom de til sådane förmåner måge skattas wärdige, men intet räkna sig Adeliga härkomsten til enda förtiensten: Hwarwid äfwen den (40 § uti Regerings-Formen) efterlefwes. (Hänvisningen till 40 § regeringsformen avser 1720 års regeringsform och har upphört att gälla).

4 §.

På det Ridderskapet och Adelen måge winna mera och bättre förfarenhet til Wår och Fäderneslandets desto nyttigare tienst, så skal hwar och en fritt och efterlåtit wara, at wandra uti främmande land, både til bokliga och fria konsters idkande, som ock at låta bruka sig hos främmande herrar i krig eller annan tienst, hwarwid den sig utrikes skickelig och wälförtient giordt, sådana förmåner wid dess hemkomst til godo niuta skall.

5 §.

Som Wi icke wele låta den ostraffad blifwa, som något talar och säijer uppå en Adelsman, detsom hans heder, ähra, adeliga namn och goda ryckte angår, och honom elliest spåtteligit och til nesa wara kan, så förordne Wi också, at icke någon Adelsman skall blifwa wåldförd, icke heller, innan han til någon grof missgierning öfwertygad är, eller domaren efter lag och process för skiäligt pröfwat, at giöra sig, för hans brått skull, om dess person försäkrad, fängslader och inmanter, mycket mindre förderfwader å lif eller lem, ei heller honom hans hus och gårdar, bref och egendom, löst eller fast ifrån tagas, ransakas, skiöflas, bortgifwas eller i någon måtto afhändas, förr än han til någon sådan missgierning, der med han lif, ähra och gods efter lagen förwärckat hafwer, öfwertygad, lagwunnen och dömder är: Warder någon af Ridderskapet och Adelen uti uppenbar grof missgierning och lifssak, bahr och å färska gierning eller å flyende fote tagen; Då bör en sådan antastas, och uti et anständigt och säkert rum, til saksens utförande inmanas, och sedan med honom efter lag förfaras; Men är gierningen icke så grof eller någon lifssak, och likwäl af swårt utseende, må then skyldige personel eller reel borgen för sig ställa, dock utom de mål, som Duels placatet röra.

6 §.

Får anses ha upphört att gälla till följd av konkurslagen 1862-09-18, Förordning (1870:29 s. 2) och lag (1916:91).

7 §.

Får anses ha upphört att gälla till följd av lag (1921:283).

8 §.

Såsom af ålder Ridderskapet och Adelen i Swerige och Finland varit nådigst undt och efterlåtit, at niuta och behålla deras Sätesgårdar samt Rå- och Rörs hemman med de innom deras enskylta Bohlbys egor, antingen nu upbygde Torp och Krogar samt Qwarnar, med mera, eller som hädanefter upbyggas kunna, fria för alla utlagor och beswär, af hwad namn de wara kunna; Så skola ock här med Ridderskapet och Adelen wid samma deras wälfångne förmåner och rättigheter nådigst bibehållas, således at deras Sätesgårdar med deras Torp gamla eller nybygda skola wara fria för Rusttiensten, Konungstijonden, utskrifningar och Roteringr, Cronokiörslor, Skiutzningar, Durchtågs- och andre giärder, Inquarteringar, Prästegårds- samt Tings- och Gästgifware gårds byggnad, Contributioner, och alla andra Cronobeswär, af hwad namn de wara måge, undantagne wägrödning, Kyrkio- och Kyrkiogårds samt Brobyggnad. Derjemte skola och alla de Rå-och Rörs hemman, hvilka inom samma bys rätta ägor med Rå och Rör eller annan laga byskillnad begrepna äro, och nu för tiden Ridderskapet äro tilhöriga, eller ock såsom med orätta ifrångångne lagligen kunna återwinnas; Men icke de, som nu hädanefter ifrån Cronan eller andra Frälsemän blifwa acquirerade, niuta förberörde förmåner och rättigheter lika med sielfwa Sätegården, derunder de äro hörige och belägne. Men Landtboerne på de bebodde och til hemmantal lagde Rå- och Rörs hemman, betala efter wanligheten Lagmans- Häradshöfdings- och Tingsgiästnings penningarne, och swara til Kyrckio- och Kyrckiogårds- jemwäl Prestegårds byggnad, samt wägrödning och brobyggnad efter Lag och Förordningar; Jemwäl wid Fiendens infall och högstträngande nöd, då Krigsmackten kommer på en ort at sammandragas, då at emottaga en proportionerad Inquartering. Ridderskapets Laudgårdar niuta samma förmån, som sielfwa Säterien, undantagandes Rå-och Rörsfriheten. Skulle någon Adelsman äga twenne wid hwar andra belägna Sätesgårdar, och han för sin beqwämlighet, skulle willia dem sammanlägga, stånde det honom fritt, allenast de uti en sockn belägne äre, och at Cronones Jordebok derigenom ei rubbas. Will och någon sammandraga sina til hemmantal Skattlagde Rå- och Rörs hemman, så står honom fritt at afhysa dem under sielfwa Sätesgården, eller dem til Ladugård bruka och nyttia, emedan Oss och Cronan intet derigenom något afgår. Wi tillåte jemwäl Wårt Ridderskap, at, för sin beqwämlighet, flyttia Säteries friheten af någon dess Sätes- eller Ladugård til ett annat Frälsehemman af lika hemmantal och godhet, som då ikläder sig den förras förmån och rättighet, dock så, at sådan sätesgård är belägen innom Compagniet, hwarest Frälsehemmanet warit tilförende indelt, och at ingen derigenom praejudiceras. Uti Skåne, Halland, Blekingen och Bohuslähn, skal Ridderskapet och Adelen, såsom dem af ålder förundt och efterlåtit warit, niuta och behålla deras Sätesgårdar de äga, med sina Torp, Gatehus, Krogar och Qwarnar med mera, som ligger på Sätesgårdens ägor, antingen de nu äro upbygde eller hädanefter upbyggas kunna, fria och lediga för all tunga, utlagor och beswär, af hwad namn de wara måga, såsom för Tijonde afgift, utskrifningar, enroulleringar och roteringar, Cronokiörslor, skjutzningar, durchtågs- och andre giärder, inquarteringar, Kyrckio- Prästegårds- samt Tings- och Giästgifwarehus byggnad, Contributioner och alla andra Crono-utlagor och beswär, undantagandes den wanliga Adels-Rusttiensten, som i den 21. puncten infördt finnes. Sammaledes äro insockne eller wekudags godsen, som de nu ega, eller af samma rättighet återwinna kunna, aldeles befriade och frikallade för alla för uprepade Crono-utlagor och beswär, undantagandes Adels- Rusttiensten, som redan sagdt är, Crono- Kyrckio- och Präste Tijonden med andra gamla bewisliga Prästerättigheter, samt wägrödning och brobyggnad af skattlagde hemman, jemwäl Kyrckio och Kyrckiogårds samt Prästegårds byggnad i de orter, som så af ålder wanligit warit. Item, den i Skåne, så kallade matlags skatten, som är Lagmans- Häradshöfdings- och Tingsgiästnings penningar, hwilka allenast utgiöras böra af de weckudagsbönder, som för hemmantal stå och lagde äro. Dock at Crono- och Kyrckiotijonden, hvilken någon af ålder eller annan besynnerlig rättighet äger och til Säteriet innehafwer, aldeles förblifwer hwarjom och enom framgent oförryckt efter dess tilständiga rätt, så at Kyrckian tilbörligen hålles wid mackt och i lika stånd. Wid Fiendens infall och högstträngande nöd, förhålles med Inquartering på Insockne hemmanen lika, som förut om Rå- och Rörs hemman förmält är. Ridderskapets och Adelens Ladugårdar niuta och behålla sin wanliga frihet som förr, och för sin beqwämlighets skull, efterlåtas äfwenwäl Ridderskapet och Adelen at afhysa eller til Ladugård at bruka sina insockne eler weckudags hemman under Sätesgården, dock Tijonden deraf, Cronan, Kyrckian och Prästen samt flera gamla bewisliga Prästerättigheter förbehåldne, såsom ock at flytta Säteries friheten från Sätesgården på et annat frälsehemman af lika hemmantal, som då ikläder sig den förras förmån och rättighet, och den förra det senares natur och egenskap. Wi tillåte jemwäl Ridderskapet och Adelen deras gamla insockne eller weckudags frihet på de hemman och lägenheter, som de nu innehafwa i samma sockn, der Säteriet är belägit, men icke uti annexan. Der och några af deras nu warande utsockne hemman skulle med orätta hafwa mist insockne rättigheten, som samma hemman af ålder, nemligen den tiden då landet kom ifrån Dannemarck under Sweriges lydno och devotion, ägt, och befinnas wara dert lberättigade. Så tillåtes Ridderskapet och Adelen en sådan dem ifrångången insockne rättighet behörigen återwinna; Men de, som hädanefter igenom kiöp och byten af Cronan och privatis förwärfvas, kunna ei under insockne rätt och förmån dragas, hwarom Kongl. brefwen af den 4 Martii 1690. Widare förmäla.

9 §.

Så skola och Adelens Landtbönder och utsockne Frälsehammen fria wara för alla Crono dagswärcken, kiörslor, skiuts, resor och giästning, som de förr warit betungade med, så at ingen Befallningshafware eller Fogde skall härefter hafwa mackt något sådant Adelens Landtbönder och utsockne Frälsehemman at poläggia, undantagandes de tilfällen, då tåg och större marcher skie igenom landet, eller proviant, Ammunition och beklädningar til Armeen, Fästningar och Magazinerne skola framföras: Tå böra så wäl Frälse med utsockne Frälse, som Crono- och Skattebönder, både med skiutsresor, giärder och andre pålagor för betalning dertil hielpa. Dock skola uti alla inquarteringar, giärder samt Cronoskiutsningar och hielper blifwa räknade, twenne Frälsehemman emot et Cronoskatte, Frelseskatte och Cronohemman; twå halfwa emot et halft, och twå fierdings hemman emot et fierdedels, med mindre i krigstider högsta nöden en jemlikhet erfordrar, elliest skola icke Adelens Landtbönder och utsockne hemman med några andra giärder och hielper, skiutsresor, eller och i andra fall, blifwa betungade än som förbemält är; Dock böra de, som under hållskiuts lagde warda, wara behielpelige, at understödia de resande emot betalning, der det så omtränger och ordningen dem tillkommer.

10 §.

Och när Riksens tarf och lägenheter förefalla, som uti Lagen förmälte äro, at någon Contribution och hielp måste utgiöras, tå skal icke något påläggas Adelens Landtbönder och utsockne Frälsehemman utan menige Ridderskapets och Adelens, som sielfwa några Landtgods äga, goda ja och samtycke; Och skola altid i sådana hielper blifwa räknade twå hela besuttne Frälsehemman emot et helt besuttit Cronoskatte, Frelseskatte och Cronohemman; Item twå halfwa emot et halft och twå fierdeles hemman emot et fierdedels. Således skal och hållas om någon utskrifning hos Allmogen til Riksens wärn och förswar samtyckt och bewilliat blifwer; Elliest skal Adelen uti ofredeliga tider icke förswara mera manshielp, än som hwart hemman til dess nödtorftiga bruk kan erfordra och Legohions stadgan tillåter; Men om höga nödtorften så trängia kunde, att Man utur huse utgå måste, tå skola alle dertil wederredo finnas.

11 §.

Så skola och de Skattehemman, af hwilka Ridderskapet och Adelen äga frälse rätten och räntan, anses för fullkomligit Frälse, när Frälsemannen förwärfwar sig skatterättigheten deraf och när någon Skattejord, hvaraf Räntan någon Frälseman tilhörer, sällies utan börd, tå äger samma Frälseman lösen fram för alla andra, som utom börden äro.

12 §.

Desslikest skola och alle af Ridderskapet och Adelen, doch hwart och et Stånds och Stads wälfångne Privilegier och rättigheter oförkränckte, niuta och behålla deras hus, gårdar och frälsejord, som de hafwa, eller sig förwärfwa kunna i Städerne, fria och lediga för allan Cronones och Stadsens tunga, tomptören undantagandes för de, som äro på ofri grund belägne, samt brandwackt och gatläggning. Förordning (1857:63 s. 4).

13 §.

Efter ock wäl kunna finnas och upspanas Silf- Koppar- Jern och andra metalliske eller mineraliske grufwor, så wäl på Adelens egna enskylda arf och egendoms egor, som annorstädes i Riket, af hwilka mycken nytta och fördel, Riket til bästa, uprättas kunde, om de uti bruk komma måtte: Så wele Wi icke allenast samtyckia, at den Adelsman, som på egna egor will uptaga och drifwa sådane bruk, skal hafwa mackt och tilstånd dertil, utan försäkre och den samma, at han alla de förmåner och friheter oqwald skal få niuta, hwilka Bergsordningarne, och Wårt nu wid Riksdagen utgångne privilegium, så wäl jordäganden som upfinnaren, tillägga.

14 §.

Ehuruwäl Adelen hafwer frihet, at til egit husbehof byggia Miöl-, och Sågeqwarnar på egne egor, hwarest lägenhet dertil finnes; Så måste likwäl intet Cronans eller Adelens gamla odalqwarnar och sågar til deras rätta häfd och inomst med Tulltäckts tagande derigenom skadas, utan när någon ny Tullqwarn skal byggas, bör sådant å Tinge kundgiöras, af Häradshöfdingen och Nämden beses, samt andre der omkring belägne qwarnägande och grannar höras, och öfwer sådane skiäl resolveras, huru wida, utan andras förfång och skada, sådan frihet tillåtas får, aldeles, som 1638 åhrs Riksdags Besluts 9 § förmår och innehåller. I sina strömmar måge de ock byggia hamrar eller annor sådane verck, dock med Bergs Collegii tilstånd, så wida sådant de anlagde och priviligerade bruken intet til men och skada länder. Kungörelse (1834:26).

15 §.

Der ock någon af Adelen är egande i Siöar, Strömmar och Åar, eger han bruk Lahner, Åhlekista, och annat fiske, både wid Stranden och mitt uti, dock så, at icke Båts- eller allmän fahrled och kongsådren stänges, der hon af ålder warit, och androm på åker, äng och fiske, åfwan eller nedan någon skada skier, som förbemäldt är. Dessutan tillåtes Ridderskapet och Adelen, at bruka hwarjehanda fiske i Saltsjön och på fria diupet, på det sättet, at om någon har lust och willia, at anwända möda och omkåstnad på Silfiske, eller annat, som drifwes på diupet, hwarigenom ingen annan på dess stränder och wanliga fiske förolämpas, så må han det fritt och utan någon afgift giöra, och må ei heller någon, ware sig Wåra betienter, eller de, som wid siökanten bo, hindra och förmena den, som på sådant fiske far: Doch at en sådan förlikar sig med wederbörande, hwarest han söker landning och hamn för sitt fahrtyg och fiskeredskap. (Och der strandwrak komma på deras egen frälsejord och grundar at stanna, der intet folck föllia med, eller efter kommer i tilbörlig tid: Så förhålles dermed efter den lag, som för detta giord är, eller och hädanefter kan stadgadt blifwa.)

16 §.

Ingen skal hafwa frihet, at låta hugga något wercke, anten Ek, Bok, Apel eller annat bärande trä, icke heller hwad det hälst wara kan, uppå någon Adelsmans skog och marck, der han allena är ägande uti, utan jorde- och skogsegandens goda willia och samtycke; Doch skal Ridderskapet och Adelen öfwer hela Riket fritt och obehindrat wara, at efter lag nyttia de skogar, uti hwilka de hafwa lått, samt allmänningarne til deras nödtorft och behof efter 1664 åhrs skogsordning.

17 §.

Så må ock Ridderskapet och Adelen fritt wara, til at skiuta foglar och diur uppå sina egne gods och egor, utom den i lag förbudne tiden, såsom och der de hafwa lått uti, eller uppå Lands eller Härads allmänningar, Cronones enskylte parkar och Jägeri platser undantagne, och skal ingen wara tillåtit, at jaga och skiuta uppå Adelens enskylte ägor, eller i deras fiskewatn fiska och fara, det ware sig Wåre befallningshafwande och betiente, eller andre, utom jordägandens goda willia, ja och samtycke.

18 §.

(Wi tillåte ock i Nåder, at Ridderskapet och Adelen måge sielfwe få utpanta Räntor och utskylder, som hos deras frälsebönder kunna innestå, samt tilhålla dem at betala hwad de efter hållen laga husesyn för husröta och elliest ostridigt kunna wara skyldige; Doch at sådant förrättas igenom twänne owälduge Nämdemän, samt lämnas wederbörande Landboe fritt, om han förmenar igenom sådan utmätning sig wara förorättad, sådant lagligen at sökia återwinna, bäst han kan och gitter;) blifwa Adelens bönder och betiente dem något skyldige på Ränta (upbörd,) eller för husröta, så äger husbonden hos de samma bättre rätt och företräde fram för andra Creditorer, som icke hafwa någon priviligerad rättighet. Förordning (1878:28) och Förordning (1861:59).

19 §.

Så skal och Riksens Ridderskap och Adel, utom hwad i 12 § stadgat är om inrikes handelen, fritt efterlåtit wara, at få handla med wexlar, inrätta manufacturer och reda uti skiepp, jemwäl uti Städerne handla i gross och större partier, som komma utrikes från, men intet uti minut, (doch så, at de der emot undergå en skiälig, och efter hwars och ens idkande handel proportionerad reale afgift til Stadens contingent, som den 12 artickeln i dessa privilegier innehåller och förmår. Under denna afgiften skal likwäl ei förstås och dragas, hwad Adelen til kläder och deras enskylta husbehof nödigt hafwa at införskrifwa, allenast det utrikes från kommande godz och waror, intages uti Städerenes Packhus och wanlige Lastage platsar samt der visiteras, och Kongl. Maj:tts tullrättighet samt wanliga omgiälder, efter Kongl. Maj:tts Förordningar, erläggas.) Ridderskapet och Adelen ega och den frihet, til deras bästa och nytta, at in- eller utrikes, åt inhemska eller främmande, afsättia, utskieppa och föryttra alt hwad dem godt synes af sine årlige inkomster, de af sine frälsegods, gårdar och rätta frälse bruk ega och afla, såsom Järn, Spannemål, Hästar, Creatur, Timmer, Bräder, Wercke, eller hwad namn det hafwa kan, allenast den wanliga tullen och umgiälderne derföre betalas, samt mätare och wägare penningar lika med Stapelstädernes Borgerskap, derest de handla; Men skulle Adelens afwel allenast utgå genom någom Stad til Siös, och i Staden ei föryttras eller nederläggas, eller stadsens wåg och mått brukas, äro de då ingen afgift underkastade, undantagandes i de Städer, som bro- och wägare penningar af järnet efter resolutionerne betalas böra. Alt Landtkiöp skal wara Ridderskapet och Adelen förbudit med salt, sill och andra waror i gemen, dock kan dem, som bruk idka och drifwa, den frihet, som 1700 åhrs uti nästledit åhr öfwersedde Förordning, på det sättet, som den uti Kongl. Maj:tts Borgerskapet wid denna Riksdagen, angående kiörslor och förslor ifrån Bruken och til Städerne gifne Resolution 51 § är förklarad, förmår och innehåller ei betagas, at kiöpslaga och handla med det de til deras enskylta bruks förnödenhet betarfwa, undantagne kiöpmans waror, såsom Kläde, Win och Spetseri etc. Ridderskapet och Adelen skall och wara efterlåtit, at til Stapelstäderne utföra sine egna tilwärckningar af Järn ifrån sina bruk och frälsegods, som hamn ega, med egne fahrkostar, eller ifrån hwilka Städer de dem kunna få frackta, dock icke löpa med andras frackter. Samma frihet ware dem ock förundt, at ifrån upstäderne afhemta sitt egit tilwärckade järn, så framt upstäderne sielfwa icke i rättan tid kunna med ducktiga, beqwäm- och tilräckeliga fahrtyg, genast wid anfordran, och utan tidens ringaste utdräckt dem betiena, hwartil de skola förplicktas, wid förlust för berörde Städer af sådant privilegio, samt laga answar för skadeståndet efter omständigheterna, så snart deröfwer klagas och sådant öfwerbewisat wader: Men när upstäderne med säkerhet och utan uppehåld förmå prompt och emot billig frackt afhielpa och til stapelstäderne förskieppa de ifrån bruken dit ankomne tilwärckningar, effecter och afwel, skola då upstädernes fahrtyg wara fram för fremmande närmast dertil at brukas: hvilket doch aldeles utan Bruks Patronernes twång i så måtto ske måste, at de icke blifwa bundne til wissa skieppare eller fahrtyg, eller at Städernes fahrkostar skola taga last efter nummer, som förr skal wara skiedt, emedan det et stort hinder i Seglationen förorsakat. Så skal Ridderskapet och Adelen jemwäl fritt stå, at sända sina båtar uti Lax- Strömmings- och andra fisken, Städernes enskylta fiskelägen undantagne, at fiska och byta sig fisk til mot egen afwel, til deras egna husbehof, likmätigt hwars och ens orts hamnordning; Men derunder skal icke wara tillåtit, at taga annars mans Spannemål, eller hwad gods det hälst wara kan, at utföra uti deras egit namn wid förlust af sielfwa waran, och plicht såsom understuckin handel. I lika måtto skal Ridderskapet och Adelen öfwer hela Riket fritt efterlåtas, at idka och drifwa sin wanliga Oxhandel, och stalla Oxar på sina gårdar, samt dem sedan til sin nytta afsättia och förhandla; Doch blifwer Ridderskapet och Adelen uti Skåne (allena) förbehållit deras utskeppning, aldeles som Hans Kongl. Maj:tts högstsal. Konung Carl den XI:tes höglofl. i åminnelse, deröfwer uthgifne Resolution och tryckte Förordning af den 13. Januarii 1694 innehåller och förmår: Förordning (1869:43).

20 §.

När något Frelsehemman öde blifwit, och husbonden til hemmanets uprättning måste efterlåta, af sin åhrliga upbörd, några åhrs frihet; Så wele Wi ock i lika måtto tilstädia så många åhrs friheter på Wår och Cronones upbörd, som Frelsemannen å sin sida derpå eftergifwit efter Tingsrättens ompröfwande. Men skulle några Adelens gods och hemman ei kunna bestå utan förmedling, eller bära den räntan, som de af ålder haft, och Frelsemannen derföre föranlåtes detsamma at förmedla; Så åligger det Landshöfdingen i orten, på frelsemannens anmodan, at låta det efter methoden, refwa och skattläggia, samt deröfwer sit betänckiande tillika med berörde skattläggningar til Cammar-Collegium at insända, så snart giörligit är, hwarefter Cammar-Collegium inom sex månader dess utslag meddela måste; Skulle dermed längre komma at dröijas, niute utan efterräkning för den förflutne tiden wederbörande sin wid refningen skiälig befundna förmedling til godo, til dess Wårt Cammar-Collegium träffar et slut, så at Oss och Frelsemannen sker rätt å både sidor.

21 §.

Såsom uti Sweriges Lag förmäles, at Adelen eger giöra och hålla Wapnatienst för det gods de ega: Så skal fördenskul sådane wapnatienst utredas efter de privilegier och den ordning, som Sal. Konung Gustaf Adolph höglofl. i åminnelse åhr 1626 dermed giordt hafwer, neml. at den Adelsman, som hafwer til 580 marker Rusttiensts ränta, af sitt gods, skal hålla en sådan mondering, som samma Rusttiensts ordning förmår och innehåller. Men eger någon större Rusttiensts-Ränta, och öfwer 580 marker, tå hålle therföre en serskilt mondering. Och emedan mycket få äro, som en hel häst ega; Så hafwe Wi jemväl efterlåtit dem, som mindre Rusttiensts Ränta hafwa, at sammansättias til 500 marker: Wapnetiensten utredes af Ridderskapet och Adelen i Skåne, Halland, Blekingen och Bohus Län, efter Hans Maj:tts högstsal. Konung Carl den XI:es Glorwyrdigst i åminnelse författade Rusttiensts ordning åhr 1687, de som sammanfogade blifwa uti Rusttiensten, skillias intet åt, utan wid ny sammansättning. Williandes Wi också i förmågo af Sweriges Lag, här med hafwa försäkrat Ridderskapet och Adelen, at den Adels-Fanan, som af dem således är uprättad, aldrig skal blifwa förd och brukad utom Sweriges (och Finlands) gamla Gränts och Landamäre, och at (Wi til Officerare wid samma Regemente inga andra förorda willja än dem, som äro Swenske besutne Adelsmän, ei heller påbörda Ridderskapet och Adelen, at gifwa penningar til monderingen, utan lemna dem frihet, den samma sig sielfwa at förskaffa, efter det förseglade profwet, som uti Länet förwaras;) Så skola och Rusttienstslängderne ei oftare hädanefter än til hwar sammansättning, på wederbörliga orter ingifwas.

22 §.

Medan ock Sweriges Lag förmår, at Enkor och Faderlösa Barn, måge för all Cronones Wapnatienst fria wara, så länge Enka ogift, Sönerne omyndige och Döttrarne ogifta äro; Så skola de alle, så länge som de i samma tilstånd äro, frihet niuta på deras Morgongåfwo och alle arfwegods. Samma Lag ware med dem, som hafwa fånug Fader; Men för deras aflingejord ega de wapnetienst uppehålla. Dock rusta Adelen i Skåne, Halland, Blekingen och Bohus Län efter Rusttienstordningen.

23 §.

Hwar och någon Adels Ryttare blefwe uti krigstider af Riksens Fiender fången, då wele Wi låta honom utlösa igen, lika som med Cronones öfrige krigsfolck sker, som råka i fiendens fångenskap.

24 §.

Wi lofwe ock härmed för Oss och Wåra efterkommande, lika som Wåre förfäder det giordt, at Wi icke wele kiöpa eller tilpanta Oss, mycket mindre afhända någrom något fritt och frelst gods, derigenom Ridderskapet och Adelsståndet förswagat blifwer. Och som Wi äre aldeles benägne, at handhafwa, skydda och bibehålla Ridderskapet och Adelen wid deras fasta egendom, såsom Ståndets wåltrefnad och styrcka; Ty hafwe Vi uti nådigt öfwerwägande tagit, huruledes de ifrån Cronan igenom kiöp afhände gods, förmedelst 1655 åhrs Reductions Stadga, förutan de som på förbudne orter warit belägne, för Adelens fasta arf och frelse äro förklarade, men sedermera igenom andra widrige uttydningar i gemen, lösen understälte, hwarmedelst de ringa wård och skiötsel niutit. Nu som Wi icke allenast finne denna inlösningen, hwilken uti de senare åhren Cronan warit förbehållen, strida emot sielfwa det uprättade kiöpets egenskap, natur och innehåld, samt rätta meningen af det första deröfwer författade Riksdags Beslut; Ty wele Wi i nådigt betracktande af sådana skiäl, och at kiöpe skillingen, som influtit för samma försålde gods, är anwänd til krigens lyckeliga utförande, hwarigenom åtskilliga stora och ansenliga Provincier Cronan tå underlagde blifwit, såsom ock derjemte til at wisa, huru benägne Wi äre detta Ståndet at uprätta, härmed förordne och stadge, at alla kiöpegods, hwilka Adelen kiöpt af Cronan, och nu för tiden besitter, eller för bortmist kiöpegods Ränta, kommer til wederlag at niuta, skola som Adelens Odal frelse anses, i Cronones räkenskaper således upföras, och aldrig widare stå udner Cronones lösn; Dock Crono förpantningarne här under ej begrepne.

25 §.

Om ock hända kunde, at några frelsegods blifwa hädanefter under Oss och Cronan indragne för efterräkningar, af under händer hafde medel, penninge-gravationer, embetes förseelser eller hwarjehanda slikt, då skola sådana gods stå under lösen, och antingen af Släckt och Bördesmän, eller om de intet til äro, eller willia och gitta, då af andra frälsemän för den summan, som Cronan godset antagit före, eller den mästbiudande, så framt Cronans fordring större är, än godsts rätta wärde, få infrias, så at hädanefter intet frelse, för hwad orsak det hälst under Cronan komma kan, må hos Cronan förblifwa, utan gå tillbakars i frelsemanna hand, på sätt som här förmäles. Elliest, som hwar och en Adelsman fritt står, at giöra sig sit gods och egendom så nyttig som han kan; Så skola Wåra Embetsmän och Fogdar intet wara Adelen hinderlige, ei heller befatta sig med frelsegodsen widare, än att upbära, hwad til Oss och Cronan deraf utgiöras bör.

26 §.

När också händer, at någon af Ridderskapet och Adelen sit Jordegods lagligen förbrutit och förwärckat hafwer under Oss och Cronan, i sådana mål, som lag säijer, tå skal icke hans hustrus, barns eller folcks rätt och del af jord och lösöron derutinnan inmängas och tillika borttagas, utan rätta ägande skola sådant obehindrat behålla; Men hwad på förberörde sätt Oss af det förbrutna jordagodset tilfaller, det skal efterlåtas någon af dem i släckten; Doch Oss förbehållit, hvilken Oss synes det af ynnest och nåde at unna och efterlåta, som sådant med trogen tienst hos Oss förtiena kan, ware sig en eller flere; Skolandes slika benådningar icke anses för donationer och förläningar, utan såsom frelse, behålla den natur de för förbrytelsen haft.

27 §.

Får anses ha upphört att gälla till följd av Kungörelse 1810-04-06.

28 §.

Om och något Cronohemman eller annan lägenhet ligger en frelseman tilhanda, och han emot jemgod ränta in natura sig det samma wil tilbyta; Då wele Wi sådant hafwa efterlåtit på sätt och wis, som Förordningarne om slika byten förmå och innehålla. Doch böra inga byten, som hädanefter begiäras, emellan Riksdagarne fastställas, eller någon immission deruti gifwas, utan lemnas, til dess Ständerne sielfwa komma tilsamman, och pröfwa, om wid et sådant projecterat byte Cronan kan wara skadelös eller ei, i hwilket senare fall de då ei tillåtas må.

29 §.

Har upphört att gälla genom Lag (1915:577).

30 §.

Det må ock wara Ridderskapet och Adelen fritt, at hafwa och hålla i sit förswar och tienst allehanda Embetsmän och Handtwärckare som til hushålds behof, tarf och förbettring kunna tienlige wara, börandes de icke heller flera antaga och under sit namn förswara, än de sielfwe behöfwa. Doch utan at låta dem i Städerne, Embetsmän och Handtvärckare til praejudice, något för andra arbeta.

31 §.

Får anses ha upphört att gälla till följd av Lag (1864:11 s. 1) och sedvanerätt.

32 §.

Wil någon Swensk Adelsman sättia sitt bo Utrikes under något Herrskap, som står med detta Riket wid dess afflyttande i frid och wänskap, så wele Wi wäl, enär derom hos Oss en underdånig ansökning giöres, och så wida det ei länder Riket til otienst, sådant med Råds Råde tillåta, samt befrija dess efterkommande, hwilke utrikes födas, eller äro honom uti deras omyndiga åhr härifrån fölgacktige, ifrån den Eds plickt, hwarmed de Oss och Riket warit förbundne; Soch mista alle desse sitt Säte och Stämma på Riddarhuset, (och betala hwar tijonde penning af all lös egendom, som de såmedelst utur Riket draga;) Men med dem som til sina mogna åhr komne äro, och utur Riket flyttia, samt understå sig med råd och dåd biträda Riksens fiender emot Sweriges Rike, förhålles efter lagen.

Referenser

Ridderskapets och adelns privilegier - Källtext i Rixlex