Du hulda måne i det blå
Som lyser!
Och jordens ruckel tittar på
Och myser!
Med lampan öfver böljans djup
Och fjällen
Du lotsar fram min lilla slup
I qvällen.
På viken krusar vinden lätt
Dess spegel,
Och Æol fyller jemt och nätt
Mitt segel.
Cigarrens fyr med friska drag
Jag tänder,
Och ut på kryss gå, liksom jag,
Små änder.
Jag trastens mjuka tonfall hör
I skogen,
Och dån af hölass, som man kör
På logen.
I mjuka höet ligga barn
Och kullra,
Och bruset hörs af fors och qvarn
Som bullra.
Och glädjen skallar vidt kring tjäll
Och stackar,
Och eko skrattar med i fjäll
Och backar.
Till deras glada tidsfördrif
Jag fore,
Om kroppen så konservativ
Ej vore.
På strömmingsfiske far en “trut“
Så sniken.
En gullgul ökstock glider ut
Ur viken.
En flicka ror den lugnt och tyst
I säfven,
Och en student står som en byst
I stäfven.
Han rör sig. Ack! om ni de två
Nu sågen,
En liten afund flög väl då
I hågen.
I månsken just gud Amor har
Sitt välde —
En liten puss jag tror det var,
Som smällde.
Men natten skymmer vattendrag
Och landen.
Med slappa segel vaggar jag
Mot stranden.
Hvar lund är tyst, som böljans svall
Vid hällen:
Blott Vakan hörs och forssens fall
I fjällen.
Hur ljuft ibland att dagens bråk
Få glömma;
Att lyssna till naturens språk
Och drömma;
Att gå så här i kors och krok
Och kafva,
Och bläddra i Guds stora bok
Och stafva!
