Romantik

Romantik av Karl Alfred Melin

En sommarkväll, när solen sänkte
sitt klot mot hafvets blanka yta,
jag satt och såg i aftonglansen
våg efter våg mot stranden flyta,
tills mina trötta ögon lycktes,
mitt hufvud sjönk mot bröstet ner,
men, fast med slutna ögon, såg jag
mer klart än mänskoöga ser.

Uti den flod af ljus, som solen
göt öfver hafvets vågor vida,
en farkost syntes, konstrikt formad,
af svanar dragen framåt glida;
med purpurtält i gyllne bakstam,
en härlig kungasnäcka lik,
den flöt på böljan som en fågel
vid stilla, smältande musik.

Inunder tältet, ljusomstrålad,
där låg en flicka, skön som dagen,
en bild af mina drömmars drottning —
jag skådat förr de väna dragen.
»Följ med, kung Astolf», ljöd nu sången
som från ett tusenstämmigt kor
och likväl som en hviskning sakta,
när fram till stranden snäckan for.

Som viljelös af andehänder
jag fördes till den skönas sida,
svanarna lyfte hvita vingar,
och ut gick färden i det vida.
»Stilla, o stilla, hvila, hvila» —
den underbara sången ljöd;
»hur ljuft med svanevingar ila
till glädjens värld från jordens nöd!»

I fjärran låg en ö så fager,
af solljus som en ram omsluten,
en blomsterkrans, af änglahänder
i Edens lunder fordom bruten;
dit gick vid strängaspel och sånger
som i en dröm vår sköna färd.
»Välkommen hit, kung Astolf», ljöd det,
»till fantasiens undervärld.»

Längs gröna, sammetsmjuka stränder
kanaler inåt ön sig sträckte,
vajande palmer, blomrik myrten
med löfvigt hvalf dem öfvertäckte;
så klart var vattnet, att det tycktes,
som om vår färd i luften gick —
det var som tiden stilla stode
i ett oändligt ögonblick.

Men se, hvad syn! — halft öfvervuxen
af yppig murgrön, ros och lager,
en gotisk borg i matt belysning
af solens sista, skära dager!
En lind med gyllne blad och blommor
stod som på vakt vid slottets bro,
och i dess krona satt en fågel,
som sjöng hvar jordisk sorg till ro.

Vid strandens gullsand snäckan rörde,
när solen sjönk vid himlaranden;
min drömmande ledsagarinna
steg upp och tog mig lätt vid handen:
då sjöng det uti lindens krona,
det klang i hvarje blad af gull,
och fågeln spelade så fagert,
att världen var af välljud full.

Vi stodo vid hvarandras sida.
»Välkommen, Astolf», nu hon sade,
»välkommen till Felicias boning» —
och mot mitt bröst sitt hufvud lade;
nu öppnade sig slottets portar,
ljus strömmade utur dess hvalf,
och kring oss föll ett regn af rosor,
att luften utaf blomdoft skalf.

»Välkommen, Astolf, till de nejder,
dit aldrig jordens oro hunnit,
där mången, hård mot lifvets smärta,
till sist af inre glöd förbrunnit,
där Tassos sjuka själ var lycklig
och där den store William satt
en gång i drömmar ljuft försjunken
en underskön midsommarnatt.

»Här har naturen lif. Hvar blomma
har ord och toner; bäcken talar,
och i de bleka månskenskvällar
från lunden svara näktergalar;
på hvarje tufva älfvor dansa,
och näcken spelar än därvid,
och en lycksalig glömska skiljer
oss evigt här från lifvets strid.»

Vid borgaled stod liten tärna
med dryckesbägarn fylld till randen:
»Drick, Astolf, drick! — som eld det bränner,
spill ej en droppe ut i sanden!
När du en gång den drycken smakat,
släcks aldrig mer ditt hjärtas brand,
en evig längtan drar dig ständigt
till diktens trolska sagoland.»

                *   *   *

Hör, då stiga som ur jorden
från Felicias höga borg
tunga suckar, doft och dystert,
som af en oändlig sorg;
och ett eko hemskt och tydligt
genom all naturen ljöd,
som i fordomtima ropet
»Ve, den store Pan är död!»

Jag såg upp. I nattens skuggor
sjönk min rika skönhetsvärld,
kallt mig verklighetens järnhand
drog ifrån min drömmarfärd;
och från all naturen åter,
som ett dämpadt jämmerskri,
samma tunga suck jag hörde,
och en maning ljöd däri:

Lifvet ej till lek är gifvet,
lidande dess lösen är;
sträfva, strida och försaka
är dess eviga mystär.
Plikten kallar, bort med leken,
världen är ej längre ung;
död är sagan, — blott i drömmen
är du, dåre, Astolf kung!