"Den dygdige är säll — dygd är den största skatten!»
Så sade jemt min mor, med blek och magrad kind,
Åt sill och mögladt bröd, drack vatten
Och spann vid lampa sent på natten
Och bodde i en vind.
»Den dygdige är säll!» Jag denna lexa hörde
Och svalt och trodde den som fromt och lydigt barn.
Men snart man oss ur vinden körde,
I räkning upp för hyran förde
Vår spinnrock och vårt garn.
»Den dygdige är säll: han segrar, fast han lider!»
Så fortfor än min mor, tog mig vid hand och gick,
Beskref mig dygdens lön omsider,
Dog om en natt uti ett lider
Och packets ömkan fick.
En Laïs sågs förbi med gyllne förspann tåga —
Hon dygdens öde såg, såg fasan i min själ
Och, grufligt gäckande min plåga,
Mig fräckt om dygden hördes fråga:
Om den sig lönar väl.
Ännu min moders ord mig någon styrka skänkte —
»Den dygdige är säll!» brast jag med tårar ut.
Men diamantens prakt, som blänkte,
Då glädjens dotter fönstret sänkte.
Förqväfde mitt beslut.
Jag följde hennes spår: jag lastens bana trädde,
Och lyckan gaf mig hand. Jag skimrade af prakt.
Det guld, som mina väggar klädde,
Min rikdom, allt belog och hädde
Hvad mig min moder sagt.
Men, sedolärans tolk, jag hör dig gräsligt banna:
Du mig en sliten text om tvenne vägar lär.
Jag ler åt hotet i din panna
Och ger mig dristigt lof att stanna
På den, som rosor bär.
»Ja, följ den,» ropar du, »men lugnet, sinnesfriden
Ditt läger skola fly!» — Visst ej — jag lärt förslå:
Man hvilar bättre här i tiden
På ejderdun, i skygd af siden,
Än på en bädd af strå.
»Men lasten dock en dolk invid sitt hjerta hyser,
Som fräter det!» — Er sats är falsk, I vise män!
Se detta hull, der helsan lyser,
Den mun, den blick, der nöjet myser,
Och återkallen den!
»En dygdig skall din flärd föraktets löje skänka,
Skall afsky din person!» — Jag hämdens vällust får:
Min segervagn — fröjd att det tänka —
Skall dygdens dotter fullbestänka,
Der hon i trasor går.
»Välan, din död, ditt slut — räds, skall jag dig beskrifva?» —
Jag lefver fram min tid i vällust och i ro.
Tids nog skall se'n mitt öde blifva
Att saligt hädan mig begifva
I bättring, hopp och tro.
Så talte Rosalie. Jag fasade och hörde.
Allt dygdigt gäckades, allt heligt trampadt blef —
Och intet jordskalf straxt förstörde
Och ingen blixt den brottsling rörde,
Som denna lära dref!
