En ros uppå sin späda stam
Rann upp så skön som dagen
Och mildt en afbild tedde fram
Af oskuld och behagen.
I dalen född, mot stormarne
Hon skygd och hägnad rönte
Dess fägring hennes vårdare
För mödan ljuft belönte.
Dess vällukt tände tjusning opp
Som purpurn på dess kanter.
Skönt glittrade dess späda knopp
Af daggens diamanter.
Men, ack, dess stjelk var vek och bar:
Ej någon tagg den värde.
En mask, till rof och grymhet snar,
Sig lömskt omkring den snärde.
Han nektarn sög ur hennes sköt,
Dess blad kring jorden strödde,
Med gift dess späda lif begöt:
Hon vissnade och dödde ...
Ack, Laura, glädjen flytt sin kos!
Ditt fall blef nejdens häpnad.
Mer skön var du än denna ros,
Men svag och obeväpnad.
En far med ömsta faders håg
Din ungdom vårdnad skänkte
Och, då han skön och from dig såg,
Ej större lön sig tänkte.
Men ung och skön och mild och god,
Att englarna behaga,
Dig feltes — ack — dig feltes mod
Ett rofdjur att förjaga.
Späd väckte du förförarns drift —
Lömskt snärde han ditt hjerta:
Grymt göt han i din barm det gift,
Som slöt ditt lif med smärta.
Ditt fall till arf din fader gaf
De långa mörka qvalen.
Nu vissnar du uti din graf
Som rosen förr i dalen.
Tungt suckar Lauras vålnad här
Kring detta sorgsna läger:
Hur lätt den rosen skördad är.
Som inga törnen eger!
