Sämunds Edda (Brate)/Första kvädet om Gudrun

← Brottstycke av det större kvädet om Sigurd

Översättare: Erik Brate

Från Erik Brates översättning 1913. Originaltitel: Guðrúnarkviða in fyrsta
Texten hämtad från Projekt Runeberg 070327.

Första kvädet om Gudrun

Gudrun satt hos den döde Sigurd; hon grät icke som andra kvinnor, men hon var färdig att spricka av sorg. Både kvinnor och karlar kommo dit för att trösta henne, men det var icke lätt gjort. Det är en sägen bland folk, att Gudrun hade ätit av Favners hjärta, och att hon därför förstod fåglalåt. Följande är ocksa diktat om Gudrun:

1. Det var en gång, som Gudrun
ville gå att dö,
då hon sorgfull satt
vid Sigurds lik.
Hon snyftade icke
eller slog med händerna,
ej heller klagade
som andra kvinnor.

2. Visa jarlar
gingo fram,
som henne manade
så hårdsint ej vara;
dock icke Gudrun
gråta kunde,
var så djupt bedrövad,
att hjärtat ville brista.

3. Där sutto högborna
hustrur till jarlar,
guldsmyckade,
framför Gudrun.
Sin egen sorg
sade envar av dem,
den bittraste,
hon burit hade.

4. Då sade Gjavlaug,
Gjukes syster:
»Mig vet jag mest vanlottad
i världen på glädje:
fem mäns förlust
jag lida fick,
tvänne döttrars,
trenne systrars,
åtta bröders,
jag ensam dock lever.»

5. Dock icke Gudrun
gråta kunde;
så bedrövad hon var
för sin döde make
och stel av kval
vid konungens lik.

6. Då sade Herborg,
Hunalands drottning:
»Svårare sorg
att säga jag har:
mina söner sju
i södern föllo
och min man, den åttonde
med dem stupade.

7. Fader och moder,
fyra bröder,
dem blåste på vågen
vinden i kvav,
böljan bröt
mot bordplankorna.

8. Själv skulle jag sköta,
själv skulle jag kläda,
själv skulle jag låta
deras lik få vård.
Det allt jag utstod
på ett enda halvår,
utan att hugnad
jag hade av någon.

9. Så fick jag fången
av fiendehär
samma halvår
sedan bliva.
Skruda jag skulle
och skorna binda
varje morgon
på makan till hersen.

10. Hon sökte mig skrämma
av svartsjuka,
och drev till mig med hårda
hugg och slag.
Ej har i något hus
jag herre sett bättre,
men fru i huset
fann jag ej värre.»

11. Dock icke Gudrun
gråta kunde,
så bedrövad hon var
för sin döde make
och stel av kval
vid konungens lik.

12. Då sade Gullrond,
Gjukes dotter:
»Få trösteord, fast vis,
o fostermoder,
vet du det unga
vivet att säga.»
Hon ville ej längre
liket hölja.

13. Snabbt hon lakanet
av Sigurd ryckte
och kastade en kudde
för knäna åt makan.
»Se på din käre!
Kyss hans läppar,
som om du famnade
fursten i livet!»

14. En enda gång
såg Gudrun på honom,
såg furstens hår,
fläckat av blod,
den blixtrande blicken
brusten i döden,
hjärtats borg av svärdet
genomskuren.

15. Då böjde Gudrun
mot bolstret knä,
lockarne lossnade,
i låga brann kinden,
och regnet av tårar
rann i hennes knä.

16. Då grät Gudrun,
Gjukes dotter,
så att tårarne forsade
trädörr igenom
och gässen på gården
gällt kacklade,
de härliga fåglar,
som husfrun ägde.

17. Då sade Gullrond,
Gjukes dotter:
»Eder kärlek vet jag
har varit den största
av alla människors
ovan mullen.
Ingenstädes trivdes du,
ute eller inne,
syster min,
om hos Sigurd du ej var.»

18. Då sade Gudrun,
Gjukes dotter:
»Så var min Sigurd
mot sönerna av Gjuke,
som en vitlök vore,
vuxen ur gräset,
eller som bjärt juvel,
på band dragen,
en ädel opal,
över ädlingar han var.

19. Jag föreföll också
furstens kämpar
högre än alla
Herjans diser.
Nu är jag så liten,
som lövet är
ofta på jolster,
efter avliden drott.

20. Jag saknar, då jag sitter,
då i sängen jag vilar,
min vän att språka med;
det vålla Gjukes söner.
Mitt värsta ve
vålla Gjukes söner
och sin systers
svåra gråt.

21. I läggen öde
landet på folk,
så visst som I svikit
svurna eder.
Guldet skall du ej,
Gunnar, njuta,
din död de ringar
bereda skola,
sedan du svor
Sigurd eder.

22. I gården det ofta
gladare var,
så, när min Sigurd
sadlade Grane
och de foro att bedja
om Brynhilds hand,
en eländig varelse,
i olycklig stund.»

23. Då sade Brynhild,
Budles dotter:
»Utan man och barnlös
blive den varelsen,
som bad dig, Gudrun,
att gråta du skulle,
och i morse gav dig
makt att tala!»

24. Då sade Gullrond,
Gjukes dotter:
»Tig, du leda,
med att tala slikt!
Städs ädlingars onda
öde du varit,
var människa skyr dig,
skändliga stycke,
sju konungars
förkrossande sorg
och det värsta fördärv
av vänskap för kvinnor.»

25. Då sade Brynhild,
Budles dotter:
»Atle allena
all olycka vållar,
son till Budle,
broder till mig.

26. I hallen vi två då
hos hunska folket
sågo guldet
smycka fursten.
För detta besök
jag svårt har umgällt,
från denna syn
ser jag alltid bort.»

27. Hon stod vid stolpen,
sin styrka hon samlade;
det brann på Brynhild,
Budles dotter,
eld ur ögonen;
etter fnyste hon,
då hon såg såren
på Sigurds lik.

Gudrun gick därifrån bort till skogs ut i ödemarken och begav sig ända till Danmark och var där sju halvår med Tora, Hakons dotter. Brynhild ville icke leva efter Sigurd, hon lät döda sina åtta trälar och fem trälinnor; därpa stack hon sig till döds med svärd, såsom det säges i den korta Sigurdarkvida.