Sämunds Edda (Brate)/Första kvädet om Helge Hundingsbane

Översättare: Erik Brate

Från Erik Brates översättning 1913. Originaltitel: Helgakviða Hundingsbana fyrri
Texten hämtad från Projekt Runeberg 070326.

Första kvädet om Helge Hundingsbane

Här börjar kvädet om Helge Hundingsbane och Hodbrodd samt deras folk. Volsungakvida.

1. En gång i avlägsen forntid
örnar skreko,
heliga vatten runno
från himlafjällen;
då blev Helge
den hugstore
född av Borghild
i Bralund.

2. Natt blev i gården,
nornor kommo,
som livets lott
lade åt ädlingen;
de bådo honom bliva
den bästa hövding
och av furstar
mest frejdad tyckas.

3. De snodde med eftertryck
ödets tradar,
medan borgar brötos,
i Bralund;
det gyllene repet
de redde ut
och fäste det mitt
under månens sal.

4. De öster och väster
ändarne dolde,
däremellan landet
lydde under fursten;
Neres släkting
norrut slängde
ett band, som alltid
hon bad skulle hålla.

5. Ett var ej till skada
för ylvingaättlingen,
som den unga kvinnan
i älskog födde:
korp till korp
kraxade hungrig
- i högt träd han satt -
»Hör, jag vet något!»

6. »I brynja Sigmunds
son står pansrad,
ett dygn gammal,
nu är dagen kommen.
Vassa äro ögonen
som på väldiga krigare;
han är vargarnes vän.
Varom glade!»

7. En hövding han tycktes
hovfolket vara,
goda år, de menade,
för männen hade kommit.
Själv gick konungen
ur kampens larm
att ädel lök giva
åt den unge fursten.

8. Namnet Helge han gav
och gårdarne Ringstad,
Solfjäll, Snöfjäll
och Sigarsslätterna,
Ringstod, Hatun
och Himinvang,
ett sirat svärd
åt Sinfjotles broder

9. Växa började
vid vänners bröst
ädelboren yngling
i ynnestens strålglans;
guld han gav
som gåva åt följet,
sin skatt ej ungdomsfriske
fursten skonade.

10. Kort tid lät konungen
på kamp vänta,
när fursten var
femton vintrar
och han den hårde
Hunding dräpte,
som länge rådde
över länder och män.

11. Av Sigmunds son
sedan fordrade
Hundings söner
håvor och ringar,
ty de ville fursten
vedergälla
för frånrövat gods
och faderns död.

12. Men inga böter
bjöd dem fursten,
och fränderna ej heller
fingo mansbot;
de gråa spjutens
gräsliga storm
och Odens vrede
de vänta skulle.

13. Furstarne fara
till fejden hän,
som till Logafjällen
förlagt de hade;
Frodes frid
mellan fiender brast,
Vidrers hundar löpa
likhungriga kring ön.

14. Fursten sig satte,
då fällt han hade
Alf och Eyolf
under örnklippan,
Hjorvard och Havard,
Hundings söner,
och alldeles förintat
spjutjättens ätt.

15. Då lyste ett sken
från Logafjällen
och ur bländande skenet
blixtar kommo;
[Fursten då märkte
möar rida]
höga i hjälmar
på himlafältet;
deras brynjor voro
med blod bestänkta
och från spjuten
spelade strålar.

16. Arla frågade
ur ulvboet
fursten därom
diserna från södern,
om med härmännen
hem de ville
denna natt fara;
dån var av bågar.

17. Men från hästen
Hognes dotter,
då sköldlarmet tystnade,
talte till fursten:
»Jag tycker, vi äga
andra sysslor
än med frikostig drott
att dricka öl.

18. Min fader har
sin flicka lovat
åt Granmars
grymme son,
men jag har, Helge,
om Hodbrodd sagt,
att som en kattunge blott
den kungen är käck.

19. Dock fursten kommer
inom få dagar,
om ej till strid
du stämmer honom
eller flickan bort
från fursten tager.»

Helge sade:
20. »Ängslas ej
för Isungs baneman;
förr dåna skall striden,
om ej död jag blir.»

21. Bud härskaren
bort skickade
över land och hav
att ledungsfölje bedja
och röda guldet
rikligt bjuda
åt kämparne
och kämparnes söner.

22. »Beden dem skyndsamt
till skeppen gå
och att från Brandö
bort sig rusta!»
Där väntade drotten,
tills dit till mötes kommo
hopar av kämpar
från Hedinsö.

23. Och där från stränderna
på Stavnsnäs
skepp ut skredo,
skinande av guld.
Helge gjorde
Hjorleif den frågan:
»Har du mönstrat
männen käcka?»

24. Unge kungen
till den andre sade:
»Senräknat är talet
från Tranoören
på skepp med drakhuvud,
som sjöfolk bära
och segla in i Orvasund
utifrån havet.

25. Tolv hundra
trofasta män,
och dock är i Hatun
hälften flera,
konungens stridsfolk;
om kamp har jag hopp.»

26. Framstammens skeppstält
fursten strök av,
så att sina många
män han väckte,
och drottens krigare
se dagen gry,
och härmännen
hissade på masten
väven vita
på Varinsfjord.

27. Det blev rammel av åror,
det blev rassel av järn,
sköld slog mot sköld,
sjömännen rodde;
uti ilande fart
med ädlingarna gick
furstens flotta
fjärran från land.

28. Så det lät,
när de långa kölarna
och Kolgas syster
sammanstötte,
som om berg och bränning
sig bröto mot varandra.

29. Helge bjöd högre
höga seglen draga;
från mötet med vågor
ej manskapet ryggade,
fast ångestväckande
Ägirs dotter
sjöhästarne
stjälpa ville.

30. Men seglarne själva
Sigrun från ovan
skyddade stridsdjärv
samt skeppet deras;
raskt sig vred
Ran ur händerna
kungens gungande sjöhäst
vid Gnipalunden.

31. Om aftonen satt han
i Unavåg,
de fagra fartygen
flöto på vattnet,
men de som sutto
på Svarinshög
med harmsen hug
hans här skådade.

32. Därom godättade
Gudmund sporde:
»Vem är den furste,
som folket styr
och fiendens flock
för till land?»

33. Sinfjotle talade,
och slängde på rån upp
den röda skölden,
randen var av guld.
Där var satt som vakt i sundet
den, som svara kunde
och ord växla
med ädlingar.

34. »Säg du i afton,
när åt svinen du giver
och lockar edra hyndor
att lapa mjölkmaten,
att ylvingar kommit
östanifrån,
galna efter strid,
från Gnipalunden.

35. Där skall Hodbrodd
Helge finna,
en furste, som ej flyr,
i flottans mitt.
Han har ofta
örnar mättat,
medan kvinnor du kysste
som vid kvarnarna trälade.»

Gudmund sade:
36. »Föga minns du, furste,
forna sägner,
då osant du lägger
ädlingar till last.
Du har ätit
ulvars föda
och din broder
till bane blivit,
med sval mun sugit
sår ofta,
hatad överallt
du hållit dig i rösen.»

Sinfjotle sade:
37. »Du var en vala
på Varinsö,
en listig kona,
du lögn bar ihop.
Ingen man
du äga ville
i brynja klädd,
blott Sinfjotle.

38. Du var, förhatliga
häxa, valkyria,
elak, vedervärdig
hos Allfader.
Einhärjarne slogos
sinsemellan alla
för din skull,
din durkdrivna kona!

39. På Sagunäs
tillsammans nio
ulvar vi födde,
deras fader var jag.»

Gudmund sade:
40. »Fader var du ej
till fenrisulvar,
äldre än alla,
så vitt jag erinrar mig,
sedan vid Gnipalunden
grymt din manbarhet
tursamöar togo
på Torsnäset.

41. Du var styvson till Siggeir;
i stamhållet för ulvar
du låg, van vid vargatjut,
i vilda skogen.
All slags olycka
över dig kom,
när din broders bröst
du borrade genom,
dig namnkunnig gjorde
av nidingsverk »

Sinfjotle sade:
42. »Brud åt hästen Grane
på Bråvalla du var;
länkad med guldbetsel,
till lopp var du redo;
jag dig tröttridit utför backe
tämligen ofta,
smal, som du var,
under sadeln, ditt nöt!»

Gudmund sade:
43. »Sedeslös sven
syntes du vara,
när du mjölkade Gullners
många getter
och en annan gång
var Imds dotter,
i trasor klädd.
Vill du träta längre?»

Sinfjotle sade:
44. »Förr jag ville
vid Frekastenen
med din kropp
korpar mätta
än locka edra hyndor
att lapa mjölkmat
eller giva åt galtarne.
Förgöre dig de onda!»

Helge sade:
45. »Mycket hellre, Sinfjotle,
hövdes eder
att gå till strids
och glädja örnar
än med onyttiga
ord att kivas,
om än hövdingarna
hätskhet söndrar.

46. Ej goda tyckas mig
Granmars söner,
men sanning dock höves
en hövding att säga.
På Moinsheim
märka de läto,
att de saknade ej att svinga
svärden mod.»

47. De läto hästarne
hastigt löpa,
Svipud och Sveggjod,
till Solheimar
genom daggiga dalar,
över dunkla lider,
skalv misthöljd mark;
där männen foro.

48. Kungen i gårdsledet
kom dem till möte,
harmfullt de sade
för hövdingen deras ankomst.
Ute stod Hodbrodd
på huvudet satt hjälmen,
han såg sönernas
snabba ritt:
»Vi varsnas på nivlungar
vredens färg?»

Gudmund sade:
49. »Till sandstranden vända sig
snabba kölar,
rårepshjortar
och rår långa,
sköldar många
och skinande åror,
hövdingens härmän,
hurtiga ylvingar.

50. Nu gå femton
flockar i land
dock ute på viken
vänta sjutusen;
inom grindar här ligga
framför Gnipalunden
svartblåa drakar,
sirade med guld;
där är allra mesta
mängden av krigsfolk.
Nu tövar ej Helge
att träffningen börja.»

Hodbrodd sade:
51. »Löpe betslade hästar
bort till folktinget,
och Sporvitner
till Sparinsheid,
Melner och Mylner
till Myrkvid!
Låten ingen sig hålla
hemma kvar,
som sårande svärd
svänga kan!

52. Samlen hit Hogne
och sönerna av Ring,
Atle och Yngve,
Alf den gamle;
god lust de äga
att gå till strids;
med motstånd låtom oss
möta volsungen.»

53. Ett brak det blev,
då bleka uddar
flögo mot varandra
vid Frekastenen.
Alltid var Helge
Hundingsbane
främst i flocken,
då folket stred,
förträffligast i slaktningen,
högst trög till flykt;
den hövdingen hade
hårdhet i bröstet.

54. Från himlen ned hjälmklädda
jungfrur kommo -
- vapnens gny växte -
som värnade fursten.
Så sade Sigrun,
svävande valkyrian,
- av korpens föda
frossade vargen -:

55. »Hell dig, hövding!
Härska över män
Yngves ättling,
med ditt öde nöjd,
då du fällt har fursten,
som fly ej ville,
drotten, som härskarens
död har vållat!

56. Och dig, ädling,
anstår bådadera,
de röda ringar
och den raska mö.
Hell dig, furste!
Över Hognes dotter
råda du skall,
Ringstad äga
och få seger och land;
slutad är då striden.»