1. »Hören mig alla
heliga släkten,
större och smärre
söner av Heimdall;
du vill ju, Valfader,
att väl jag täljer
forntida sägner,
de första, jag minnes.
2. Jättar, i urtid
alstrade, minns jag,
som mig fordom
fostrat hava;
nio världar jag minns,
och vad som var i de nio,
måttgivande trädet
under mullen djupt.
3. I åldrarnes morgon,
då Ymer levde,
var ej sand, ej sjö,
ej svala vågor;
jorden fanns icke;
ej upptill himlen;
ett gapande svalg fanns
men gräs fanns ingenstädes.
4. Innan Bors söner lyfte
landen i höjden,
de som mångberömd
Midgård skapade.
Solen strålade
från söder på stenar,
och gröna örter
grodde i marken.
5. Solen kom från söder
I sällskap med månen
på höger hand
över himlaranden.
Solen ej visste,
var salar hon hade,
månen ej visste
vad makt han hade,
stjärnorna ej visste,
var de skimra skulle.
6. Då drogo alla makter
till sina domaresäten,
högheliga gudar,
och höllo rådslag;
åt natt och nedan
namn de gåvo,
uppkallade morgon
och middag också,
eftermiddag och afton,
för att med åratal räkna.
7. Asarne möttes
på Idavallen,
timrade höga
tempel och altar,
smedjor byggde,
smycken gjorde,
skaffade sig tänger
och skapade verktyg.
8. På gården med brädspel
de glada lekte,
armod på guld
fanns ingalunda,
tills tursamöar
trenne kommo,
mycket mäktiga
mör, från jättevärlden.
9. Då drogo alla makter
till sina domaresäten,
högheliga gudar,
och höllo rådslag,
vem dvärgars skara
skapa skulle
av blodig bränning
och Blains ben.
10. Där var Modsogner vorden
den mest förnämlige
av dvärgar alla
och Durin den andre;
de gjorde många
människobilder,
dessa dvärgar, av jord,
som Durin sade.
11. Nye och Nide,
Nordre och Sudre,
Austre och Västre,
Alltjov, Dvalin,
Bivor, Bavor,
Bombur, Nore,
An och Anar,
Ae, Mjodvitner.
12. Veig och Gandalv,
Vindalv, Train,
Täck och Torin,
Tro, Vitr och Lit,
Na och Nyrad.
Nu har jag dvärgarna
- Regin och Radsvid -
rätt omtalat.
13. File, Kile,
Funden, Nale,
Hepte, Vile,
Hanar, Svior,
Fra, Hornbore,
Fräg och Lone,
Aurvang, Jare,
Eikinskjalde.
14. Tid är att dvärgar
i Dvalins skara
för människorna leda
till Lovar i ättlängd;
de som sandfältens säte
sökte åt sig
till grusslätterna
från grundens sten.
15. Där var Draupner
och Dolgtraser,
Ha, Haugspore,
Lävang, Gloe,
Dore, Ore,
Duv, Andvare,
Skirver, Virver,
Skavid, Ae.
16. Alf och Yngve,
Eikinskjalde,
Fjalar och Froste,
Finn och Ginnar.
Alltid skall minnas,
så länge människor leva,
denna långa räcka
av Lovars förfäder.
17. Tills ur den skaran
trenne asar,
kraftiga och kärleksfulla,
kommo till ett hus.
De funno på land
föga förmående
Ask och Embla
utan livsmål.
18. Ande de ej ägde,
omdöme ej hade,
ej livssaft, ej läte,
ej livlig färg.
Ande gav Oden,
omdöme Höner,
livssaft gav Lodur
och livlig färg.
19. En ask vet jag stånda,
den Yggdrasil heter,
ett väldigt träd, överöst
av vita sanden.
Därifrån kommer daggen,
som i dalarne faller,
den står evigt grön
över Urdarbrunnen.
20. Därifrån komma möar,
som mycket veta,
tre ur den sal,
som under trädet står.
Urd hette en,
den andra Verdandi,
man skar på trä
namnet Skuld på den tredje.
Lagar de satte,
liv de korade
för människors barn,
männens öden.
21. Det fältslag minns hon
först i världen,
när de med spjuten
spetsade Gullveig
och i den Höges sal
henne brände.
Tre gånger brände de
den tre gånger borna,
ofta, ej sällan,
dock än hon lever.
22. Heid hon hette,
var till husen hon kom,
en väl siande vala.
Hon signade stavar,
hon trollade, var hon kunde,
trollade förryckthet.
Alltid var hon älskad
av onda kvinnor.
23. Då drogo alla makter
till sina domaresäten,
högheliga gudar,
och höllo rådslag,
om asarne skulle
skada lida
eller alla gudar
ersättning få.
24. Spjut slungade Oden
och sände bland flocken,
det fältslaget ock
var först i världen.
Brutet var bröstvärn
på borgen hos asar,
över vapentagna fält
kunde vanerna tränga.
25. Då drogo alla makter
till sina domaresäten,
högheliga gudar,
och höllo rådslag,
vem all luften
med lyte blandat
eller åt jättens ätt
Ods mö givit.
26. Blott Tor slog till
i trotsigt mod,
han sällan sitter,
då slikt han hör,
Eder brötos,
ord och löften,
alla viktiga avtal,
som växlats dem emellan.
27. Hon vet Heimdalls
hornlåt bero
på det himmelshöga
heliga trädet.
På detta ser hon svämma
en sandblandad fors
från Valfaders pant.
Veten I än mer och vad?
28. Ensam satt hon ute,
när asarnes skräckgud,
den åldrige, kom
och i ögat henne såg.
»Vad frågen I mig?
Vi fresten I mig?
Allt vet jag, Oden,
var ditt öga du gömde
i Mimers brunn,
den mycket berömda.
Mjöd var morgon
Mimer dricker
av Valfaders pant.»
Veten I än mer och vad?
29. Gav Härfader henne
halsguld och ringar,
fick visdomsord
och varsel av stavar;
hon såg vida omkring
i varje värld.
—————
30. Hon såg valkyrior,
komna från fjärran,
redo att göra
ritten till Godtjod.
Skuld höll sköld,
och Skogul var den andra,
Gunn, Hild, Gondul
och Geirskogul.
Nu äro Härjans
härjungfrur nämnda,
valkyrior, redo
att rida på jorden.
31. Jag såg åt Balder,
blodige guden,
Odens barn,
ett öde gömmas.
Högt över slätterna
smal stod vuxen
och mycket fager
misteltenen.
32. Från det trädet, som tycktes
en telning vara,
ett sorgeskott blev skjutet,
och skytten var Höder.
Balders broder
blev boren inom kort,
Odenssonen stred
blott en natt gammal.
33. Sina händer han ej tvådde,
sitt huvud han ej kammade,
förrän på bålet han bar
Balders fiende.
Men Frigg grät
i Fensalarna
över Valhalls ve.
Veten I än mer och vad?
34. Då kunde fängsel man vrida
av Vales tarmar,
ganska fasta voro
fjättrarne snodda.
35. I kedjor såg hon ligga
under Kittellunden
en led skepnad
med Lokes drag.
Där sitter Sigyn
i sorg hos maken,
föga väl till mods.
Veten I än mer och vad?
36. En å från öster
genom etterdalar flyter,
med svärd och stridsknivar;
Slidr den heter.
37. Norrut stod
på Nidaslätterna
en sal av guld
för Sindres ätt;
en annan stod
på Okolner,
gästabudssal
för jätten Brimer.
38. En sal såg hon stånda
från solen fjärran
på Nastranden;
åt norr vetter dörren.
Etterdroppar föllo
in genom rökhålet,
av ormars ryggar
är rummet flätat.
39. Där såg hon i strida
strömmar vada
menediga män
och för mord fredlösa
och den, en annans hustru
hemligt lockar.
Där sög Nidhögg
de dödas kroppar,
vidundret slet männen.
Veten I än mer och vad?
40. Österut i Järnskogen
den åldriga satt
och födde där
Fenrers avkomlingar.
En bliver mest
av alla förnämlig,
tunglets rövare,
i trolls skepnad.
41. Han mättar sig med lik
av män, som dött,
gudars boning
med blod besudlar.
Svart blir solskenet
om somrarne efter,
all väderlek vansklig.
Veten I än mer och vad?
42. Satt där på högen
och slog harpan
gygens värnare,
den glade Eggder.
Över honom gol
i granskog med pors
en fagerröd hane,
som Fjalar heter.
43. Gol över asarne
Gullinkambe,
han hos Härfader
härmännen väcker;
en annan gal
under jorden,
en sotröd hane,
i Hels salar.
44. Gram skäller gräsligt
framför Gnipahålan;
fjättern skall brista,
fri varder ulven.
Visdom vet jag mycken,
långt vidare ser jag
över segergudars väldiga
slutliga öden.
45. Bröder skola kämpa,
varandras banemän bliva,
systrars barn
sin släktskap spilla;
hårt är i världen,
hordom mycken,
yxtid, klingtid,
kluvna bliva sköldar,
vindålder, vargålder,
innan världen störtas;
ingen man skall
den andre skona.
46. Mims söner leka
och slutödet tändes
vid Gjallarhornets ljud,
det genomträngande.
Högt blåser Heimdall,
med hornet i vädret;
med Mims huvud
håller Oden råd.
47. Då skälver Yggdrasils
ask, där den står,
urträdet jämrar sig,
jätten blir lös.
På resan till Hel
rädas alla,
innan Surts släkting
slukar honom.
48. Vad är med asar?
Vad är med alver?
Allt Jättehem gnyr,
asar hava möte.
Dvärgarna stöna
framför stendörrarna,
bergväggens vise.
Veten I än mer och vad?
49. Garm nu skäller gräsligt
framför Gnipahålan;
fjättern skall brista,
och fri blir ulven.
50. Rym far från öster,
på arm håller skölden;
i jättevrede vrider
världsormen sig;
ormen piskar vågen,
och örnen skriar,
sliter lik, blek om näbben,
och Naglfar lossnar.
51. Skeppet far från öster;
över sjön skall Muspells
ledung komma,
och Loke styr.
Vidunders yngel
med ulven kommer;
med dem är Byleipts
broder i följe.
52. Surt far från söder
med svedjande låga,
stridsgudars sol
av svärdet skiner.
Stenberg störta,
det stupar jättekvinnor;
trampa dödingar Hels väg,
och himmelen rämnar.
53. Ett andra lidande
för Lin då kommer,
när Oden går
mot ulven att strida,
och Beles bjärte
bane mot Surt;
falla då skall
Friggs älskade.
54. Garm nu skäller gräsligt
framför Gnipahålan;
fjättern skall brista,
och fri blir ulven.
55. Då kommer Segerfaderns
son, den väldige,
Vidar, att strida
mot valplatsens odjur.
På jättesonen
till hjärtat svärdet
med handen han stöter.
Hämnad är då fadern.
56. Då kommer Lodyns
lysande ättling;
Odens son
går mot ormen att kämpa
I vrede denne dräper
värjaren av Midgård.
Från sitt hem all draga
döda hädan.
Nio fjät döende
går Fjorgyns son
fram från ormen,
som ofrejd ej fruktar.
57. Solen börjar svartna,
jord sänkes i havet,
från fästet falla
flammande stjärnor;
upp ångar imma,
och elden lågar,
hettan leker högt
mot himlen själv.
58. Garm skäller gräsligt
framför Gnipahålan;
fjättern skall brista,
och fri blir ulven.
—————
59. Upp ser hon komma
för andra gången
jorden ur havet,
igen grönskande;
forsar falla,
örn flyger däröver,
den som på fjället
fiskar griper.
60. Asarne mötas
på Idavallen
och om jordens gördel,
jätteormen, tala,
föra sig till minnes
märkliga öden
och Fimbultyrs
forntida runor.
61. Där skola åter
de underbara
guldspelsbrickorna
i gräset hittas,
som i tidens morgon
dem tillhört hade.
62. Osådda skola
åkrar växa,
allt ont sig bättra;
Balder skall komma.
I Ropts segersalar
sitta Balder och Höder,
valplatsens gudar.
Veten I än mer och vad?
63. Då kan Höner lyckans
lotter kasta
och de båda brödernas
barn bebo
det vida Vindhem.
Veten i än mer och vad?
64. En sal ser fagrare
än solen stånda,
täckt med guld,
på Gimle.
Där skola hövdingtrogna
härskaror bo
och i allan tid
äga hugnad.
65. Då kommer den mäktige
till maktdomen,
den starke, ovanifrån,
han som styr över allt.
66. Då kommer dunklets
drake flygande,
en blank orm, nedifrån,
från Nidafjällen.
I fjädrarne bär,
och flyger över slätten.
Nidhögg lik.
Nu skall hon sjunka.»
