1.
Så blifwer alt dock wäl bestält,
Fast än mig Gud bedröfwar,
Och på de öde törnefält
Mitt tålamod bepröfwar.
Jag går min wäg helt oförsagd,
Af nöd och lust mig förelagd,
Han kärleks-snåren binder.
2.
Ehwad Gud gör, är wäl bestält,
Fast Han i öknen leder:
Han skaffar föda för min swält,
Och must ur berg bereder.
Han spisar mig med Himmelskt Mann',
Och ändtlig in i Canaan,
I Löftes-Landet, förer.
3.
Guds wärk är altid wäl bestält:
Ehuru Han mig sårar,
Så kan Han det ock läka snällt.
Et ymnigt mått, med tårar
Wäl fullt, Han skänker in för mig,
Jag däraf dricker gladelig:
Mitt tålamod sidst winner.
4.
När Gudi är alt wäl bestält,
Ändock Hans Hand mig trcker:
Med hast Hans hjerta warder smält,
Och brister uti stycker.
Han ser wäl hwad min swaghet tål,
Och skakar icke så mitt mål,
At jag det ej kan bära.
5.
Nu, hwad Gud gör, är wäl bestält,
Och slutet är min nytta;
Då jag, utur mitt eländs-tält,
I Himmelskt slått får flytta.
Ho skulle dåå ej gärna gå
På törn' och tistlar, til at få
En oförwansklig krona?
