1.
Så förer Du, o Gud, rätt wäl de Dina,
Fastän Din wäg syns mörk och underlig.
Din kärlekslåga måste för osz skina;
Din troheet kan ju ej förneka sig.
Mång krokig wäg Du gör till jemn och rät,
När Dina barn till Dig från werlden gå;
Och med förundran tanken ser uppå,
Hur wishet Din mätt ur hwartenda fjät.
2.
Din Ande är wid menskolag ej bunden;
Här wårt förnuft och tycke slår osz felt:
Förtwiflans nöd och ödets band på stunden
Du lösa kan, Du slår allt starkt och helt.
Allt, hwad emot Din makt och wilja står,
Förswinner, sjunker ned , tillintetgörs;
Och sjelf förhärdelsen till bättring förs,
När Du, o Gud! de dolda wägar går.
3.
Hwad sjelfklokhet med konst will sammanlänka,
Som öster ifrån wester skiljs af Dig;
Hwad werlden qwäfwa will, i djupet sänka,
det ger Du kraft, till himlen höja sig.
Hon skiljer åt, Du åter sammanför;
Hon ger, du tar; Du återger;
All hennes glans som skuggwerk Du anser;
Och när hon dödar, Du till lifwet för.
4.
Hwad blindt förnuft för fromt och saligt prisar,
Utur Din bok Du genast skrapar ur;
Dem werlden blott förakt och smälek wisar,
Upphöjer Du till ärans mål till slut.
De fariseers bord Du går förbi,
Med syndare Du äter, bjuder frid:
Ho wet Din afsigt? ho Din tid?
Ho kan Din wishets grunder warsebli?
5.
Hwad som för osz är allt, för Dig ej gäller,
Wårt intet Du, o Gud, med nåd anser.
Ehwad wi tale, gäller det ej eller,
Om ej sin kraft Din Ande deråt ger.
Att Dig, o Gud, bereda wärdigt pris,
Ej wåra bästa gerneingar förmå:
När wåra blickar blott till ytan gå,
Du ser wår swaghets djup, — blott Du är wis.
6
Lär osz. o Gud, Dig tacka, lyda tjena,
Som dödar och ger lif uti wår sjääl.
När wishet osz Din Ande täcks förläna,
Då se wi först, att Du osz wårdar wäl:
Din nåd med osz, och wi med henne stå;
Wi smaka då, hur ljuf Du, Herre! är,
När wid wår ånger Du Din tröst beskär;
Du, som en Far, osz leder, skyddar då.
7.
Än tycks, att Du osz rör med hårda händer,
Äan att Du ömt och sakta med osz far.
När tankarne wår bog kring werlden sänder,
Med tuktan Du dem till Dig återdrar;
Wi komme då med tårar och med bön,
Och i Din famn wi lofwe bot och tro;
Men Du osz kyszer, ger wårt hjerta ro,
Och för wårt affall ger osz nåd till lön.
8.
Du, Fader! wet, hwad werk wi arme äre;
Wårt hjertas brist och oförstånd Du ser.
Den spegel, wi i allt wår wäsend bäre,
Om barnsligt wett och wandel wittne ger.
Du derför osz på Dina armar bär,
Så faders rätt som moders ömhet ter;
Dit ingen tror, Din nådesblick går ner,
Der föder, leder Du, och är osz när,
9.
Så går Du ej de allmänt kända wägar,
Och Dina fjät ej lätt man skåda kan;
Påprof osz detta ofta hända plägar,
Då Du Din wäg wäl wet, fast ingen ann'.
Så mången sak ser annorledes ut
För osz, än Du om den beslutit har;
Deraf man lätt en falskt inbillning tar,
Och inser först Ditt wisa råd till slut.
10.
Du Öga, som ej swek och skymtan lider!
Mig wishet en rätt urskilning gif,
Att se, hur Nåden mot Naturen strider;
Gif mig Ditt ljus, och del af Christi lif.
All wisdoms Gud! uppfyll mitt hjertas så,
Att hwarje egenhet deri förstörs,
Att wiljelös jag i Din wilja förs,
Att ej mitt wett Ditt rådslut klandra må.
11.
Will mitt förnuft sig upp emot Dig ställa,
Och döma djerft Din wishets dolda råd,
Så wärdes Du desz klokhet nederfälla
Och straffa så desz stolta öfwerdåd.
En orätt eld låt ej i mig bli tänd,
Att jag i dårskap den för Dig frambär,
I mening att den Dig behaglig är; —
Nej, må blott till Ditt ljus jag blifwa wänd!
12.
O drag mig in uti Din helga wilja;
För sjelf Ditt barn till målet lyckligt fram.
Din nåd, Ditt wittnesbörd mig wiszt skall skilja
Från otrons twiflan och från lustans skam.
Du är mitt allt: Din Son mig gifwen är,
Din Ande kraftigt werkar uti mig;
Ty brinner jag af kärlek blott till Dig,
Och förs till Dig af tankar och begär.
13.
Allt jordiskt skapadt syftar mig att tjena,
Ja Englars sällskap wakar städs hos mig:
Med andar, som för Gud stå sälla, rena,
Jag broder är; de wänta mig till sig.
Hur wederqwicks jag ofta af en själ,
Som Dig och mig och brödren älskar rätt!
Jag derför icke rörs till oro lätt:
Jag eger Dig — i Dig ett ewigt wäl.
