Så har nu vid Hogland, go' vänner, så skett,
att Neptun - vem kan det fördölja? -
med lagrar på gaffeln, som gudar ej sett,
han hälsar prins Carl på sin bölja:
se'n prinsen tillbaka sin hälsning berett,
så lät han sin eld med vågen alltid fienden följa.
Och viljen I höra, så märken nu blott,
hur prinsen vet vindarna styra:
knappt solen ur molnen vid morgonen gått,
förr'n kölen bröt vågornas yra.
Re'n fästet det mulnar av skott uppå skott,
och då, högt i sky, Apollo tog och stämde sin lyra.
Nu veten I alla, prins Carl vem han är,
utrustad med mandom och ära:
på höjden av Hogland han Segren besvär
den lagrade gaffeln frambära:
Neptun uppå däcket han ställde sig där,
och prinsen framför, och Segren båda hjältarna nära.
Så började stormarna tjuta och gny,
och fartygen gunga på vågen;
med blixtrande dunder och röken i sky,
sågs masterna glimma i lågen;
och flaggorna blåste och elden blev ny,
och Neptun han log, och kulorna de vinte i tågen.
Nu talte de två till varann uppå däck;
En stridsman vi oss nog påminna;
Den Greigh, som all världen än aktar så käck,
ej nionde gången må vinna.
Nej, fienden tukta, till rysning och skräck:
hans blodiga köl skall skjutas ner och sjunka och brinna.
Ur virvlar av röken, vid blixtret, ibland
så syntes, men nu intet mera,
i blodiger skjorta, med värjan i hand,
Wachtmeistrar och Hornar och flera.
Prins Carl, fäll nu tårar och gråt kung och land!
Bliv, Sverige, bestört, men glöm ej dessa män ingendera!
Ur brinnande mörkret av Neptun i lur
en julle i linjen framkallas:
anföraren trotsade död och natur,
av Äran att endast befallas.
Nå, Ekholm, ditt namn, under kulornas skur,
i stäven på julln, där skall ditt namn inristas av Pallas.
Apollo! höj lyran och lovsången sjung:
tänk Ryktet i dag näns ej ljuga!
Prins Carl har, som hjälte och bror av sin kung,
den äran med Segren sig buga.
Lovsjungen dess kämpar, båd' gammal och ung,
från rik och förnäm till tiggarn där han ler i sin stuga!
