I morgonstunden.
Så klar och skön går solen upp i öster,
Ur korta slummern jorden vaknar åter,
Och jublet utaf tusen glada röster
Från trädens toppar sig förnimma låter.
Allt skapadt fröjdas. Skulle, o mitt hjerta,
Vid morgonhymnen stumt du vilja vara?
Nej! glöm en stund hvar sorg, hvar jordisk smärta
Och jubla med den glada fågelskara.
Vet, att för dig så skön sig smyckar jorden,
För dig i klarhet strålar himlaljuset;
Mins, att den första länken du är vorden
Emellan stoftets verld och fadershuset.
Fastän du vandrar genom natt och dimma
Och intet ljus ditt öga stundom spanar,
En gång skall uppgå dagens morgonstrimma
Långt mera klar och skön, än hoppet anar.
Allt hvad du nu i dunkel endast skådar
Sig då för blicken mer och mer förklarar.
Så höj ditt lof! hvar morgonstund bebådar
Den stora, nya dag, som evigt varar.
