Jag stod på stranden under kungaborgen
när dagens oro äntlig somnad var,
och öde voro gatorna och torgen
och på Kung Gustavs stod sken månen klar.
Där låg ett uttryck i de milda dragen
som när det åskat i en fredlig dal,
och hjälten var där, men jämväl behagen,
en segerkrans, men som bland blommor tagen,
en blick till hälften örn, till hälften näktergal.
Förunderliga makt som konstnärn äger!
Se anden färdig så till strids som sångs,
en bild som oss sin egen saga säger,
en levande Gustaviad i brons!
Ja, sådan var han när han kom ur striden,
men sådan även när han göt sin själ
i folket in, bland konsterna och friden,
ty store andar ge sin form åt tiden,
och Gustavs tidevarv bär Gustavs drag jämväl.
Min barndom föll uti hans solskensstunder,
jag minns den tiden: hur den är mig kär,
med sin förhoppning, sina sångar-under,
och allt det nya liv som rördes där!
Det var som våren när hans värma droppar
ur blånad sky och löser vinterns tvång:
då leka djur, då svälla lundens knoppar,
och kinden färgas, mänskohjärtat hoppar
och allt omkring är lust och mod och fågelsång.
De gamla Karoliner hade somnat
i blått och kyller, ifrån splitets dar,
som allt försökt och ingenting fullkomnat,
då ingen kung och ingen ära var.
Vad Norden evigt vill, en kung som känner
sin egen kraft, stod åter fram i glans,
och där vart ordning ibland frie männer
och makt och lydnad blevo åter vänner,
och allt var glatt och tryggt vid tanken, att Han fanns.
I purpur satt förtjusaren på tronen
och spiran var en trollstav: med var stund
där växte nya hjärtan i nationen
och nya blommor, fast på järnmängd grund.
Vår gamla dröm om bragder och om ära
förflyttades till någon fredlig trakt
där ek och lager sina kronor bära,
och milde vise ljus och seder lära —
och styrkan skar sitt skägg och vettet blev en makt.
Den svenska äran bröt sig nya banor
i tankens obesökta land: Linné
stod segersäll bland sina blomsterfanor,
oskyldig, älskvärd, konstlös liksom de.
Melanderhjelm beräknar himlafärden
för månens skiva, för planetens ring,
när Scheele skedar skapelsen i härden,
och Bergman drar grundritningen till världen
och hävdernas mystär rannsakar Lagerbring.
Och här, där Mälarn gjuts i Östervågor
och kungastaden mitt i skogen är,
vad sydligt liv inunder norrskenslågor,
vad sångartempel på de öde skär!
Det språk vars toner ligga mitt emellan
vad Norden djupt, vad Södern klangfullt har,
ett bortglömt barn, som kom i samkväm sällan,
steg fram och speglade sin bild i källan
och häpnade att se hur högt, hur skönt det var.
Och då sjöng Gyllenborg, en mäktig ande,
fast stundom rimfrost på hans vingar låg.
Ack, klippor finnas där vi alla strande,
och även dikten har sin frusna våg.
Men stark var bågen som den ädle spände
och pilen skarp som sökte upp sitt mål,
och allt vad mänskohjärtat djupast kände
steg fram och grät i Människans elände,
en djup, oändlig suck, vårt släktes modersmål.
Bredvid hans sida, drömmande och stilla,
satt Creutz och band på rosor utan tagg,
och diktade om Atis och Camilla
en sång av västanvind och morgondagg.
Den sången är en dröm ur gyllne åren,
en gång i livet av vart hjärta drömd,
fast ej så skön, fast ej så himlaboren;
en sång så ljuv som lärkornas om våren,
öm, enkel, oskuldsfull — och därför är han glömd.
Giv plats, giv plats, ty Nordens vingud nalkas
och sången svärmar kring hans vigda mund.
Hör hur han skämtar, se hur glatt han skalkas
bland nymferna uti den gröna lund.
Men ack! hans glädje ligger ej i kannan,
ej i idyller som han kring sig strött,
hans druckna öga söker än en annan,
och märk det vemodsdraget över pannan,
ett nordiskt sångardrag, en sorg i rosenrött.
I Djurgårdsekar, susen vänligt över
den störste sångarns bild som Norden bar!
Det finns ej tid som dessa toner söver,
det finns ej land som deras like har.
En sång som växer vild, och likväl ansad,
bär konstens regel, men försmår dess tvång,
till hälften medvetslös, till hälften sansad,
en gudadans på gudaberget dansad
med faun och gratie och sångmö på en gång!
Därnäst hör Lidner: "Gravens portar knarra
på tröga gångjärn, domen förestår,
och lampans matta sken på marmorn darra,
och midnattsklockan ifrån tornet slår."
Förstörd, förvissnad före mogningsstunden,
en rik, men sönderbruten harmoni,
en genius, ack för djupt i stoftet bunden,
hur ömt begråter han i lagerlunden
var likes kval: du hör hans eget däruti.
Men som en stilla sommarkväll på landet
när daggen darrar uti blomsterskåln,
och aftonrodnan knyter rosenbandet
kring västerns lockar, kring de lätta moln:
på ängen samla sig till dans de unga,
de gamla till rådplägningar i byn,
sitt matta guld i vinden skördar gunga,
var blomma doftar, alla fåglar sjunga
och frid och salighet se ner ur aftonskyn:
så är det i din sång, o, Oxenstierna,
Italiens himmel över Nordens berg!
Din sångargratie är en sydlig tärna,
och sydlig även glöden av din färg.
Vad solglans ligger över Dagens stunder,
hur klangfull lian genom Skörden går,
och Hoppet, livets tröst och diktens under,
hur blev det diktat under furulunder?
Jag undrar mången gång, men gläds att du var vår.
Och Kellgren som "av skönhet och behagen
oss än en ren och himmelsk urbild ger!"
Sen Nya Skapelsen stått fram i dagen,
vad ha vi andra till att skapa mer?
Hur klingar svenska lyran i hans händer,
hur ren var ton, hur skär, hur silverklar!
Ack i mitt öra, vart jag också länder,
den diktens grundton ständigt återvänder,
en dunkel melodi ifrån min barndoms dar.
Men vad är lyrisk klang på silvervågor,
och evig blomdoft uti blånad luft?
Den ädle skalden har ock andra frågor
och skönhet vill han, men jämväl förnuft.
När Kellgrens snille slog de stora slagen,
de blixtrande, för sanning, rätt och vett,
i skämt och allvar, hur det flög för dagen
kring land och rike, och en var betagen
sprang upp och undrade, att han ej förr det sett!
Roms sångargudar flyttade till Norden
med Adlerbeth — en romare i släkt
med dem till andan, icke blott till orden, —
och tjuste åter i sin nya dräkt.
Och Rosenstein, så hög som han till sinnes,
så klassisk, bandet uti sångens krans,
fast icke själv en sångare, — var finnes
den svenske skald som ej med tårar minnes
en själ så ljus, så ren, så faderlig som hans?
Och han som slöt den långa sångarraden
och levde länge för att sörja den,
en rosenkrans med taggar mellan bladen,
behagens, skämtets, tankens, Gustavs vän:
han som bar kronan i de vittras gille,
en lagrad veteran i vettets sold,
kanske ej främst som skald, men främst som snille,
som ville ädelt, kunde vad han ville,
den blinde siaren Tiresias-Leopold!
Jag sjöng hans drapa, minnets döttrar sjunga
en dag, och bättre, vad han Sverige var,
ty där bor oväld uppå framtids tunga,
och all förtjänst till slut sin krona har.
Han stod emellan tvenne sångartider,
den enas varning och den andras stöd,
men tid och sansning kämpade hans strider,
tills solen bröt utur sitt moln omsider
och sjönk förstorad ner i gull och purpurglöd.
De gamla gyllne lyrorna ha tystnat
och deras klang är klandrad eller glömd.
Till många toner ha vi sedan lyssnat,
och strängt är Gustavs sångarskola dömd.
Naturen växlar, även snillet träder
i växlat skick för skilda tider fram,
i grekisk enkelhet, i galakläder,
med lejonman, med skiftrik turturfjäder,
men ett dess väsen är: väl den, som det förnam!
Där låg ett skimmer över Gustavs dagar,
fantastiskt, utländskt, flärdfullt om du vill,
men det var sol däri, och, hur du klagar,
var stodo vi om de ej varit till?
All bildning står på ofri grund till slutet,
blott barbariet var en gång fosterländskt;
men vett blev plantat, järnhårt språk blev brutet,
och sången stämd och livet mänskligt njutet,
och vad Gustaviskt var blev därför även svenskt.
I höga skuggor, ädla sångarfäder,
jag lägger kransen på ert stoft i dag.
En efter annan bland oss alla träder
snart opp till eder uti stjärnstrött lag.
Där låt oss sitta och se ner till Norden,
förtjuste av vad skönt som bildas där,
och strof-vis om varannan sätta orden
till stjärnmusiken om den fosterjorden
som väl förgätit oss, men dock är oss så kär.
