Sång om brännvinet

Änn’ en sång om brännvins-bragder,
Gjord om kopparslagar-folket.

Änn’ till dig jag gnolar, brännvin,
Ordar änn’ butelj-dryck om dig,
Huru du är blifven omtald,
Vida högt i värde upphöjd,
Vän åt samteliga folket,
Efterlängtad gäst för mången. –
Af i grund eländigt, ringa,
Af det allralägsta värde,
Är du medicin för kroppen,
Från magplåga du befriar,
Hjelper i koliken stundom
Och den trötte vederqvecker,
Ännu värmer du i kölden,
Gifver lättnad uti feber,
Gubbens vedermödor minskar,
Åstadkommer glada stunder.

Men om jag väl finge säga,
Såsom ock förmådde nämna,
Brännvin, dina stora brister
Svårigheter alltför grofva!
Fastän skön du är till uppsyn,
Ganska skimrande i glaset,
Har du dock förgift i sinnet,
Som den svekuppfyllda ormen.
En försåtlig mun du räcker
Annorlunda ej än Judas.
Änskönt du igenom strupen
Småningom i magen rinner,
Strax i hufvudet du stiger,
Sträfvande till tinningarna,
Stjäl af mannen dess besinning,
Fräter vettet helt och hållet,
Känslan mer och mer förslöar,
Sanningsälskaren förderfvar,
Tar af tiggarn äfven äran
Och all aktning sätter neder.
Spanmåln för du från den rike,
Egendomen ifrån bonden,
Bodor tager du af borgarn
Handels-fartyg med sin laddning.
Ännu dristar du att börja
Nalkas de förnämas boning,
Ja till säten, väl de högsta,
De förnämsta männers samqväm.
Dem, som förr i kläde lyste,
Bringar du i vadmalsrocken,
Kif du vidare bereder
Tvistigheter mellan folket.

Sådant jag min tid besinnat
Hälften af min ålder forskat,
Hvem som påfann kokverktygen;
Ho som först begripa kunde
Att på elden ställa pannan,
Klarings-hufvudet på lågan,
Hvarifrån han jemt lät rinna
Klara brännvinet, slikt dricka,
Hvarför herrar fatta tycke
Hvarvid fastnar käppe-tiggarn.

Ve dig, ve, du stackars brännvin,
Hvad du vet dig åstadkommit!
Nyss ett hiskligt buller åter,
En beryktad bragd du gjorde,
Då din egen mor du bragte
Just din egen gamla stam-mor
Att sitt hela lif igenom
Sitta uti fångahuset *),
Uti sorg, ett rof för råttor,
För glosögat lockemedel,
Skild från sonens skändligheter
Från sitt eget fosters upptåg.

Ve dig, ve, du stackars panna!
Hvad ditt lif dock bragt i dagen,
För dig sjelf en evig plåga.
Visst var du en duglig gumma,
Alltför kunnig uti gården,
Var ej mun ej heller hufvud,
Odjur ej du var bakefter, –
Änskönt nu du fängslad sitter
Uti ganska ängsligt läge,
Bär på kinden brottets märke,
Dit bragt genom krono-stämpeln, *)
I sitt sjelfsvåld änn’ ditt brännvin,
Sonen med de fula bragder,
Sina göromål förrättar,
Är till mordvärf ständigt upphof
Vigtig hjelp åt tjufvahopen
Kund åt dem, som vittna orätt.
Sådant ställe finnes icke,
Eller något enda verktyg,
Dit sin hand ej skulle tränga
Eller fingrar nogsamt passa
Den som super af det ringa,
Af det låga gerna tager.

Men du redeliga skara,
Gamla Suomis stora slägte
Vistas ej i lag med brännvin,
Sky den vettbetagnes sällskap.
Håll den galne stängd i rummet,
Uti ankaret som fånge,
Mer i skick är då din skalle,
I behåll förståndet blifver.

Peter Makkonen,
Kyrko-sexman i Kerimäki.

*) Har afseende på den nyligen utkomna författningen, som stadgar att brännvinspannorna, efter den tillåtna bränningstidens utgång, böra af Länsmannen i socknen förseglas och i förvar sättas.