Hvid början af året.
Min bror! Hvad skall man ta sig till,
Då vintern herre är i huset?
Jag en epistel skrifva vill,
Förrän mitt bläck är botten fruset.
På detta skär — som fan må ta —
Är sönda'n sorglig för en kristen:
Vi prest och gudshus icke ha
Och ingen »opris» middagsqvisten.
Hvad ser jag här, exempelvis?
Kring hafvets strand en flock med stugor —
På dubbelfönstren bara is,
Och mellan dem två frusna flugor.
Hvad glädje kunna fönster ge,
Hvargenom dagen knappt kan smyga!
Fins mer bedröflig syn att se
Än flugor, som ej kunna flyga?
Så här dags i din söndagsglans
Du sitter klockan ett i staden
Hos »Tjulis» vid din pomerans,
Vid din bit kött och vaktparaden.
Och lifvet rörs, och tiden far
Bevingad under fröjd och fester.
Du blomdoft i »Valhalla» har
Och slipper tranlukt och sydvester.
Avisor har du lika snart
Som du din pipa hinner stopp —
Ett Aftonblad är här så rart
Som russin i en fattigsoppa.
På sällskapslif vår ö är tom,
Om ock man räknar fågelslagen;
Ty sista måsen for till Rom
Som Blanche precis på nyårsdagen.
»Parti» omöjligt är att få,
Ty det bland lotsar så sig skickar:
Att prick och sjökort de förstå,
Men icke Bomans kort och prickar.
Och brädspel — som plär älskas mest
På landet — kan man här ej njuta,
Ty här . . . gunås . . . fins ingen prest,
Som man kan spela med och tuta.
Ja, doktor saknas till och med,
Hvad värst kanhända är att klandra;
Ty bryter man ett ben ur led,
Så får man — hoppa på det andra.
»Hvad gör du då?» du fråga må —
Min sysselsättning vill du granska:
Jo, jag har nyss mig slagit på
Att sticka strumpor åt de danska.
Nu ser du hur min tid förgår,
Hur ett dödgräfvar-lif heredes . . .
Jag önskar dig ett godt nytt år!
Och hör dig svara: »Likaledes!»
Och som jag nu dinerat har
Och tankar skada lätt dieten,
Jag tänder min cigarr och tar
Min middagslur uti förtreten.
