SOU 2014:10 Ett steg vidare/Övriga åtgärder för att främja vidareutnyttjande

←  Överklagande av villkor

SOU 2014:10 Vidareutnyttjande av handlingar – genomförande av PSI-direktivet av PSI-utredningen Övriga åtgärder för att främja vidareutnyttjande

Författningskommentar  →

10 Övriga åtgärder för att främja vidareutnyttjande

De förslag till ändringar av PSI-lagen som utredningen har presenterat i tidigare kapitel syftar till att skapa bättre förutsätt- ningar för att vidareutnyttja information från den offentliga sektorn. Utöver att lagstifta finns det dock andra åtgärder som kan skynda på och främja utvecklingen på området. I utredningens direktiv ingår att utreda vilket stöd myndigheterna behöver för att tillämpa bestämmelserna i PSI-lagen och om det i övrigt finns behov av insatser för att förbättra förutsättningarna för vidare- utnyttjande. Flera förslag av den typen finns i tidigare kapitel, till exempel när det gäller reglering av myndigheternas information om sina handlingar (kapitel 6) samt behovet av stöd och föreskrifter när det gäller att beräkna avgifter (kapitel 7). I det här kapitlet diskuteras ytterligare åtgärder av det här slaget.

Om utredningen finner att det behövs, ska den föreslå vilken eller vilka myndigheter som ska få uppgifter på området. Organisations- frågan tas upp i slutet av kapitlet.

10.1 Ledning och styrning

Utredningens bedömning: Ändringarna i PSI-lagen behöver

kompletteras med åtgärder som aktivt driver på utvecklingen. Regeringens styrning i form av särskilda uppdrag till olika myndigheter bör fortsätta och utvecklas. Det pågående arbetet för att standardisera myndigheternas information bör ta sikte också på nyttan för vidareutnyttjarna.

I styrningen kan också ingå att starta tidsbegränsade projekt för specifika frågor och att stödja myndigheternas ledningar i arbetet med att förändra kulturer och attityder.

PSI-direktivet och PSI-lagen anger de villkor som ska gälla för vidareutnyttjande av information från den offentliga sektorn. Men lagen innebär inte något tvång för myndigheterna att arbeta aktivt med att öka den mängd information som de tillhandahåller för vidareutnyttjande eller att bidra till utvecklingen på andra sätt.

Vid utredningens samråd med representanter för statliga myndigheter och kommuner var den allmänna uppfattningen att PSI-lagen har bidragit till att uppmärksamma frågan, men bara i begränsad omfattning haft en direkt påverkan på deras åtgärder på området. Man kan säga att lagen har varit ett inslag i den allmänna diskussionen om öppna data och värdet av offentlig information, som myndigheterna har förhållit sig till på olika sätt. Utredningens förslag till förändringar av lagen innebär vissa nya krav på myndigheterna, till exempel att de ska informera om sina handlingar och villkor för att vidareutnyttja dem. Men utredningen bedömer att lagen i sig inte heller i fortsättningen kommer att vara en tillräcklig drivkraft för myndigheterna att bidra till att uppnå syftet med PSI-direktivet och ta vara på hela nyttan med ett omfattande vidareutnyttjande av information från statliga myndigheter och kommuner. Eftersom direktivet inte utgör något hinder för medlemsländernas egna åtgärder för att främja utvecklingen finns det stort utrymme för regeringen att vidta olika åtgärder. Det gäller framför allt myndigheterna under regeringen, som den kan styra i önskad riktning.

10.1 .1 Uppdrag till myndigheterna

Under de senaste åren har regeringen i regleringsbreven gett en del myndigheter uppdrag att redovisa vilka åtgärder de har vidtagit för att bidra till ett ökat vidareutnyttjande och hur de arbetar med frågorna. Enligt utredningen är det ett bra sätt att styra myndigheterna. Ett naturligt nästa steg är att ställa tydliga krav i styrdokumenten på vad myndigheterna ska bidra med för att underlätta vidareutnyttjandet. Det gäller i första hand de myndigheter som har sådan information där förutsättningarna och intresset för vidareutnyttjande är särskilt stora.

10.1.2 Standardisering

En ökad standardisering av myndigheternas information är viktig för att underlätta utbytet av information mellan myndigheterna. Regeringen har tagit flera initiativ för att öka samordningen på området. Den har bland annat gett fyra myndigheter ansvar för att samordna planeringen och utvecklingen av e-tjänster på var sitt område.^[1] De är Bolagsverket (företag och företagare), Lantmäteriet (fastighetsinformation och geografisk information), Skatteverket (privatpersoner) och Transportstyrelsen (fordon och förare).

Mer standardisering är ett återkommande önskemål från dem som vill vidareutnyttja information från den offentliga sektorn. Standardiseringen kan avse olika aspekter, till exempel formen för att beskriva informationens innehåll och kvalitet, formaten som den kan spridas i, de termer och begrepp som används och modellerna för att beräkna avgifter. Ju mer enhetlig myndigheternas information är i sådana avseenden, desto enklare blir det för de vidareutnyttjare som vill kombinera information från flera olika myndigheter.

Enligt utredningen bör den fortsatta styrningen på området inte bara utgå från myndigheternas nytta av samordning, utan också ta sikte på nyttan för vidareutnyttjandet. Den organisation och indelning av områden som redan har gjorts är en lämplig grund att bygga vidare på. De myndigheter som har fått ansvar för att samordna respektive område kan i ett första steg till exempel ges i uppdrag att skapa en enhetlig terminologi för informationen på området. De kommer både att underlätta utbytet av information mellan myndigheter och att förbättra förutsättningarna för vidareutnyttjande.

10.1.3 Påverka myndighetskultur och attityder

Ett av de hinder mot att öka möjligheterna till vidareutnyttjande som utredningen har uppmärksammat är att det i en del myndigheter finns en kultur av att slå vakt om den egna informationen och att se skeptiskt på att släppa den för vidareutnyttjande på ett sätt som de inte kan kontrollera själva. Att det finns en lång tradition av att hantera offentlighetsprincipen och på begäran lämna ut handlingar innebär inte självklart att myndigheterna utan vidare kommer att verka aktivt för och underlätta ett fritt vidareutnyttjande. Den motvilja som i vissa fall har funnits mot att lämna ut handlingar i elektroniskt format, trots att det inte har funnits några formella hinder, kan i vart fall delvis vara en kultur- och attitydfråga.

Att påverka myndighetskulturen är en fråga för myndighetens ledning. Men det krävs ofta ett långsiktigt och uthålligt arbete för att åstadkomma verkliga förändringar. Därför är det viktigt att regeringen inom ramen för sin myndighetsstyrning stödjer myndigheternas ledningar i deras arbete med att förändra sådana kulturer och attityder som riskerar att fördröja eller förhindra utvecklingen.

10.1 .4 Tillfälliga eller sektorsvisa projekt

I regeringens styrning kan också ingå att starta olika utvecklingsprojekt för att utveckla e-förvaltningen, inklusive att främja vidareutnyttjande av handlingar. Aktuella exempel är E-delegationen, Vinnovas uppdrag Öppna data, Samordningssekretariatet för digitalisering av kulturarvet (Digisam) och Geodatasamverkan. Utredningen bedömer att den typen av tidsbegränsade generella eller sektorsvisa projekt för avgränsade frågor bör vara ett inslag i arbetet också i fortsättningen. Inte minst kan de skapa värdefulla forum för utbyte av erfarenheter och att dra nytta av kunskapen hos de myndigheter som har kommit längre än andra. Initiativet till sådana projekt kan komma både från myndigheterna och regeringen.

10.2 Uppföljning och utvärdering

Utredningens bedömning: Att följa upp utvecklingen och

utvärdera effekterna av olika åtgärder är nödvändigt för att ge regeringen underlag för sin fortsatta styrning av myndigheternas arbete med att främja ett ökat vidareutnyttjande.

För att kunna styra myndigheterna och vidta andra åtgärder i syfte att förbättra förutsättningarna för vidareutnyttjande behöver regeringen underlag som visar utvecklingen och effekterna av olika insatser. Dessutom ställer det nya PSI-direktivet krav på att medlemsländerna vart tredje år ska rapportera om utvecklingen till kommissionen (art. 13). Därför krävs uppföljning av myndigheternas aktiviteter och utvärdering av effekterna. Det kan vara rimligt att samordna uppföljningen till kommissionen med den som regeringen behöver för sin styrning. Kommunsektorn bör ingå i uppföljningen, eftersom utredningen bedömer att det finns en påtaglig risk att utvecklingstakten kommer att variera mycket mellan olika delar av Sverige.

För att underlätta bedömningen av utvecklingen och effekterna av olika åtgärder finns det skäl att försöka skapa en bild av utgångsläget, det vill säga de förhållanden som gällde innan åtgärderna vidtogs. En sådan nulägesbeskrivning bör genomföras innan PSI-direktivet ska vara genomfört i lagstiftningen, det vill säga före juli 2015. En utgångspunkt kan vara den enkätstudie av förhållandena i ett relativt stort antal statliga myndigheter som E-delegationen genomförde år 2013 och planerar att publicera i början av år 2014.

10.3 Tydliga regler och låga avgifter

Utredningens bedömning: Att reglerna är tydliga och enkla att

tolka är viktigt för såväl myndigheterna som vidareutnyttjarna. Det gäller inte minst bemyndigandena om vilka avgifter som myndigheterna får ta ut.

Avgifternas storlek har en avgörande betydelse för hur vidareutnyttjandet utvecklas. När regeringen respektive kommun- och landstingsfullmäktige överväger att besluta om undantag från huvudregeln för avgifternas storlek är det viktigt att de väger in riskerna med höga avgifter.

Mycket talar för att de faktorer som är viktigast för att främja ett ökat vidareutnyttjande av offentlig information är att regelverket är tydligt och att myndigheterna inte tar ut för höga avgifter.

Vid utredningens olika samråd har företrädare för såväl myndigheter som vidareutnyttjare pekat på att reglerna för vidareutnyttjande är otydliga eller svåra att tolka. Med utgångspunkt i den kritiken har utredningen strävat efter att dels förtydliga en del formuleringar i PSI-lagen, dels att redovisa relativt omfattande analyser och resonemang som kan underlätta tolkningen (se särskilt kapitel 5).

Det finns en rad studier som pekar på att information för vidareutnyttjande är priskänslig, det vill säga att höga avgifter hindrar utvecklingen på området (se kapitel 7). De företrädare för vidareutnyttjarna som utredningen har haft kontakt med ger ett starkt stöd för den uppfattningen. Den enskilda åtgärd som skulle stimulera ett ökat vidareutnyttjande allra mest är sannolikt att sänka avgifterna för att få tillgång till informationen. Om tänkbara vidareutnyttjare uppfattar att avgifterna är så höga att det är ointressant att försöka vidareutnyttja informationen så riskerar andra åtgärder som vidtas för att främja utvecklingen att bli ett slag i luften.

Utredningen föreslår att PSI-lagens bestämmelser om avgifter ändras i linje med det nya PSI-direktivet. Huvudregeln ska vara att avgifterna inte får vara högre än marginalkostnaderna för att reproducera, tillhandahålla och sprida informationen (se kapitel 7). I de flesta fall innebär det betydligt lägre avgifter än om de beräknas för att ge full kostnadstäckning för den berörda verksamheten, som enligt den nuvarande lagen är taket för avgifterna.

10.3 .1 Bemyndiganden om avgifter

I enlighet med det nya PSI-direktivet innehåller utredningens förslag till ändring i PSI-lagen en möjlighet att göra undantag från huvudregeln. Regeringen eller kommunfullmäktige kan besluta att avgifterna får vara högre än de direkta kostnaderna för att reproducera, tillhandahålla och sprida informationen, och på så sätt bidra till att finansiera myndigheternas övriga verksamhet.

För att statliga myndigheter ska få ta ut avgifter krävs ett bemyndigande från regeringen. När avgifterna är tillfälliga eller av mindre omfattning ger avgiftsförordningen ett generellt bemyndigande. Kommunernas bemyndiganden utgörs av beslut om taxor.

Utredningen konstaterar att bemyndiganden om avgifter skiljer sig mellan myndigheterna samt att de i många fall är allmänt formulerade och lämnar utrymme för myndigheternas tolkning. Det gäller också det generella bemyndigandet i avgiftsförordningen. Med tydliga och mer specifika bemyndiganden om hur myndigheterna ska ta ut avgifter skulle det bli lättare för dem att utforma sina avgifter och underlätta för vidareutnyttjarna att bedöma om avgifterna har utformats enligt reglerna. Detsamma gäller avgiftsförordningen, och utredningen föreslår att den ses över (se kapitel 7). Det skulle också underlätta om bemyndigandena alltid återfanns i samma styrdokument, till exempel myndigheternas instruktioner.

PSI-direktivets och -lagens regler om undantag innebär att det blir ett politiskt beslut att bedöma den lämpliga balansen mellan att å ena sidan stimulera vidareutnyttjande genom låga avgifter och önskemålet att finansiera vissa verksamheter med avgifter å den andra. För regeringen respektive kommun- och landstings- fullmäktige handlar det om att beakta både budgetmässiga och andra effekter samt att väga de kortsiktiga konsekvenserna mot en bedömning och värdering av de långsiktiga.

10.3 .2 Avgifter för att finansiera myndigheternas verksamhet

Det nya PSI-direktivet ger stort utrymme för undantag från grundprincipen för hur avgifterna ska beräknas. Å ena sidan ställer direktivet inga krav på att avgifter alls ska tas ut, å andra sidan kan avgifterna på vissa villkor sättas så att de täcker alla myndigheternas kostnader för de handlingar som kan vidareutnyttjas. Här finns således ett utrymme för att väga för- och nackdelar med låga respektive höga avgifter.

Eftersom information av det här slaget är priskänslig så kommer varje avgift att utgöra ett visst hinder för att vidareutnyttja den. Ju lägre avgifter, desto större chans att den resurs som den offentliga sektorns handlingar utgör kommer att vidareutnyttjas.

Poängen med att ta ut så höga avgifter som möjligt är att det kan bidra till att finansiera den offentliga sektorns verksamhet. För vissa myndigheter svarar avgifterna för en stor del av verksamhetens finansiering.

Vilket av de två syftena som väger tyngst är i hög grad en politisk bedömning från fall till fall. Utredningen vill ändå ta upp några aspekter som har betydelse i sammanhanget. Att räkna statiskt på intäkter och intäktsbortfall på grund av ändrade avgifter kan leda tanken fel. Själva grunden för PSI-direktivet är ju den mycket utbredda uppfattningen att vidareutnyttjande av handlingar från den offentliga sektorn kommer att bidra till ökad ekonomisk aktivitet i samhället. I det ingår att företag kommer att bildas eller växa och sysselsättningen öka. Det kommer i vart fall på sikt att öka skatteinkomsterna. Flera studier av effekterna av sänkta avgifter på information visar att de ökade skatteinkomsterna på några års sikt gott och väl väger upp de minskade inkomsterna från avgifter. Men även om det finns starkt stöd för den slutsatsen går det förstås aldrig att på förhand garantera att sänkta avgifter på en specifik typ av information kommer att kompenseras av högre skatteinkomster. Under alla omständligheter måste verksamheten under tiden finansieras på något annat sätt.

En annan möjlig effekt av att information är priskänslig är att sänkta avgifter i själva verket kan leda till högre inkomster. Förutsättningen är att efterfrågan ökar så mycket att inkomsterna stiger mer än utgifterna. Anta till exempel att avgifterna på en viss typ av information är så hög att ingen vill betala för den. Om avgiften sänks till hälften så börjar någon betala. Så länge avgiften är högre än myndighetens tillkommande kostnader för att tillhandahålla informationen så kommer det att vara möjligt att sänkta avgifter leder till högre inkomster. Det finns studier som visar på den effekten, men den varierar sannolikt kraftigt från fall till fall. En illustration finns i Transportstyrelsens redovisning av regeringens uppdrag att beskriva myndighetens åtgärder med anledning av PSI-lagen.^[2] Myndigheten konstaterar att den under lång tid haft intäkter som varit högre än självkostnaderna. En anledning är att myndigheten har underskattat efterfrågan. Trots att avgifterna sänktes i flera steg åren 2012 och 2013 kvarstod ett betydande överskott i budgeten för år 2013 (s. 29 f).

Att information av det här slaget är priskänslig kan också betyda att avgifterna är en osäker långsiktig finansiering. En förutsättning för att höga avgifter ska ge höga inkomster är ju att någon är beredd att betala. Så länge en myndighets information är unik och bedöms som viktig så kommer de som vill vidareutnyttja den att acceptera höga avgifter. Men om det går att få tag i motsvarande information av tillräcklig kvalitet och till lägre kostnader från annat håll så minskar viljan att betala, och därmed myndighetens inkomster.

Kartor är ett exempel. Tidigare har det varit svårt eller omöjligt att få kartinformation i digital form från andra än myndigheterna. Men sedan några år finns kartor av tillräcklig kvalitet för många ändamål fritt tillgängliga på internet. Om allt färre ser behovet av kartor med högre kvalitet så minskar myndigheternas möjligheter att ta ut avgifter för att finansiera sin verksamhet. Det kan i vart fall på sikt äventyra informationens kvalitet, vilket kan skapa problem för andra som behöver använda den.

Konsekvensen kan bli densamma till följd av de allt bättre möjligheterna att skanna in dokument. Den tekniska utvecklingen och fallande kostnader har gjort att handlingar som är tillgängliga på papper i allt större grad kan användas också för storskaliga vidareutnyttjanden.

Resultatet av den här utvecklingen kan bli att myndigheter som tar ut höga avgifter riskerar att ”prissätta sig ur marknaden”. Den verksamhet som tidigare har kunnat finansieras med avgifter måste i så fall finansieras på annat sätt eller läggas ned. Slutsatsen är att sådan information som bedöms vara ett långsiktigt statligt åtagande som regel inte bör finansieras med höga avgifter för vidareutnyttjande.

I en del fall är det svårt att tänka sig några alternativ till den information som myndigheterna förfogar över. Det gäller till exempel sådan information som bara har ett värde om den är dagsaktuell och därför kräver ständig och direkt åtkomst. On line-tjänster som visar behörig firmatecknare eller lagfaren ägare till en fastighet är ett par exempel. Den som vill eller måste använda sådan information är hänvisade till myndigheterna, oavsett hur höga avgifterna är. Men självklart minskar höga avgifter också i sådana fall intresset av att vidareutnyttja informationen.

Slutligen finns det skäl att skilja på netto och brutto när det gäller sänkta avgifter för information. I flera fall utnyttjas myndigheternas information till stor del av andra statliga myndigheter och kommuner. Om inkomsterna för den myndighet som tillhandahåller informationen faller till följd av sänkta avgifter så minskar samtidigt utgifterna lika mycket för de myndigheter och kommuner som betalar avgifterna. Med utgångspunkt i uppgifter från några stora myndigheter uppskattar utredningen att de avgifter som myndigheter och kommuner betalar till varandra kan motsvara åtminstone en femtedel av de totala intäkterna från avgifter.

Om avgifterna tas bort kan man dessutom räkna med en faktisk besparing till följd av lägre administrativa kostnader för såväl den som lämnar ut som den som tar emot informationen. Det kan röra sig om relativt stora summor, bland annat för att administrera avtal och betalningar.

Om de statliga myndigheter och kommuner som betalar för att få information från en annan myndighet uppfattar att avgifterna är för höga kan det dessutom skapa en annan typ av kostnader för samhället, som är svåra att upptäcka och beräkna. Det kan bland annat handla om att myndigheter lägger ned tid och möda på att försöka skaffa fram informationen på ett billigare sätt, att de utnyttjar information av sämre kvalitet eller helt avstår från att använda viss information. Förutom ett ineffektivt utnyttjande av samhällets resurser så kan det leda till samhällsekonomiska kostnader till följd av att brister i underlaget bidrar till dåliga beslut.

Eftersom en betydande del av de avgifter som vissa myndigheter tar ut betalas av andra statliga myndigheter och kommuner skulle staten åtminstone teoretiskt kunna ersätta en del av de minskade avgiftsinkomsterna för en myndighet genom att ge den ökade anslag utan att belasta statens budget. Det höjda anslaget skulle i så fall finansieras med sänkta anslag respektive bidrag till de myndigheter och kommuner som utnyttjar informationen. Någon generell modell för en sådan omfördelning finns dock inte för närvarande.

10.4 Gemensam portal

Utredningens bedömning: En gemensam portal för

myndigheternas information skulle underlätta för vidareutnyttjarna. Ett snabbt och kostnadseffektivt sätt att skapa en sådan portal är att utnyttja den plattform som Verket för innovationssystem har fått i uppdrag att utveckla.

Utredningens förslag: Riksarkivet bör få i uppdrag att inrätta och förvalta en gemensam portal för myndigheternas information.

Statliga myndigheter och kommuner har en stor mängd information av olika slag. För den som vill vidareutnyttja den kan det krävas ett omfattande arbete för att få en bild över vilken information som finns samt hur och på vilka villkor det går att få tag i den. Utredningen föreslår att de statliga myndigheterna och vissa andra organ ska åläggas att publicera vissa grundläggande uppgifter om sin information (se kapitel 6). Ett sätt att ytterligare underlätta för vidareutnyttjarna är att samordna myndigheternas information under en portal, det vill säga en gemensam webbsida som på ett enhetligt sätt hanterar och tillhandahåller metadata för och länkar till information från hela statsförvaltningen eller hela den offentliga sektorn. Regeringen gav år 2012 i uppdrag till Verket för innovationssystem

att utveckla en teknisk plattform för förmedling av data som tillgängliggjorts för vidareutnyttjande. Plattformen ska kallas öppnadata.se.^[3] Uppdraget ska vara genomfört senast den 1 juli 2015.

Utredningen bedömer att plattformen kommer att vara lämplig att använda som en gemensam portal. Även om den behöver anpassas för det syftet kommer det att vara både kostnadseffektivt och gå snabbare än att ta fram en särskild portal. Riksarkivet bör få i uppdrag att anpassa plattformen så att den fungerar för uppgiften samt få ansvar för att förvalta och utveckla portalen.

10.5 Ta fram och förvalta tydliga och konkreta vägledningar

Utredningens bedömning: De vägledningar om vidareutnyttjande

som har tagits fram är värdefulla verktyg för statliga myndigheter och kommuner. De behöver förvaltas och utvecklas så att de är tillgängliga och aktuella.

Som ett stöd för myndigheterna i deras arbete med att underlätta vidareutnyttjande av information har E-delegationen tagit fram en vägledning, som beslutades i januari 2013.^[4] Där presenteras det rättsliga regelverket på området. Dessutom innehåller vägledningen E-delegationens rekommendationer för hur myndigheterna kan bidra till att öka vidareutnyttjandet.

Hösten 2013 presenterade Sveriges kommuner och landsting med flera ett utkast till en motsvarande vägledning som riktar sig till kommuner och landsting.^[5] Den ska testas fram till våren 2014 innan en slutlig version utformas.

Enligt utredningen kan den här typen av vägledningar med samlad information om regelverket, gemensamma standarder för begrepp och definitioner samt handfasta råd vara till god hjälp i myndigheternas och kommunernas arbete för att främja vidareutnyttjandet. Det är viktigt att innehållet hålls aktuellt och anpassas till behoven. De kommande förändringarna av PSI-lagen behöver till exempel arbetas in i kommande versioner.

10.6 Skapa arenor, forum och nätverk

Utredningens bedömning: Det behövs arenor där företrädare för

myndigheter och vidareutnyttjare kan utbyta synpunkter och erfarenheter. Statens roll bör i första hand vara att komplettera de forum som redan finns.

Utredningens förslag: Ett webbaserat forum för att lämna synpunkter bör kopplas till den gemensamma portalen.

För att myndigheterna ska kunna arbeta effektivt med att främja vidareutnyttjandet behöver de få del av vidareutnyttjarnas synpunkter och önskemål. Vidareutnyttjarna behöver i sin tur ta del av myndigheternas förutsättningar och planer. Därför är det viktigt att det finns arenor och forum för en informell dialog.

Men det är inget självändamål för staten att tillhandahålla sådana arenor. Olika aktörer arrangerar redan konferenser och andra aktiviteter om vidareutnyttjande eller närliggande frågor, som fungerar som informella mötesplatser. Dessutom finns ett utbyte av tankar och idéer på sociala medier. Det är viktigt att representanter för staten och kommunerna deltar i olika forum av det här slaget, för att belysa frågorna ur sina perspektiv. Minst lika angeläget är att de delar med sig av den kunskap som de bygger upp genom de egna verksamheterna. Den är en tillgång för samhället, som så många som möjligt bör få del av.

Att det finns andra som arrangerar mötesplatser hindrar inte att det kan finnas skäl för staten att bidra med ytterligare möjligheter till dialog, men det bör i så fall vara när det finns ett uppenbart behov som inte tillgodoses av någon annan.

Om staten ska ta ansvar för sådana aktiviteter är det viktigt att försöka involvera andra än dem som redan är initierade, till exempel statliga myndigheter där frågan om vidareutnyttjande inte är en självklar del av kärnverksamheten, mindre kommuner samt små och nybildade företag.

Det kan dessutom finnas skäl för staten att tillhandahålla ett forum där olika intressenter löpande kan lämna alla typer av synpunkter på frågor om vidareutnyttjande. Att samla in sådana synpunkter kan ha ett stort värde, inte minst som en del av den uppföljning som behövs som underlag för att utvärdera de insatser som vidtas för att främja vidareutnyttjandet. Tanken är däremot inte att ersätta möjligheterna till formella klagomål på hur en viss myndighet lever upp till kraven i PSI-lagen eller hanterar specifika ärenden.

Ett bra sätt att skapa ett forum av det här slaget är att koppla det till den gemensamma portalen som utredningen föreslår (se avsnitt 10.4). Eftersom en stor del av vidareutnyttjarna sannolikt kommer att utnyttja portalen så blir det enkelt att samtidigt lämna synpunkter, vilket minskar behovet av att inrätta och informera om särskilda kontaktpunkter. Att skapa ett sådant forum är enkelt och billigt. Men det kan krävas särskilda insatser för att se till att de synpunkter som framförs tas till vara på ett systematiskt sätt, till exempel att strukturera dem och se till att de förs vidare till rätt mottagare. Om Riksarkivet får i uppdrag att förvalta portalen bör det ingå att skapa ett forum av det här slaget samt att hitta en lämplig form för att hantera det.

I många fall kan det vara värdefullt för myndigheter att ta del av varandras erfarenheter, goda exempel och misstag. Den typen av utbyte och samverkan kan ha olika former och organiseras på skilda sätt. För närvarande finns till exempel formaliserad samverkan mellan myndigheterna på kulturområdet (Samordningssekretariat för digitalisering, digitalt bevarande och digital förmedling av kulturarvet, Digisam) och för geografisk information (Geodatasamverkan).

10.7 Ta fram en checklista för utformningen av nya databaser

Utredningens bedömning: Myndigheter som bygger upp eller

förändrar en databas bör utforma den så att informationen så långt möjligt ska kunna vidareutnyttjas utan omfattande åtgärder.

Utredningens förslag: Datainspektionen bör få i uppdrag att ta fram en checklista för att utforma databaser med hänsyn till integritets- och säkerhetsaspekter.

Många av de databaser som finns hos myndigheterna har utformats utan tanke på att underlätta vidareutnyttjande. Där finns ingen tydlig åtskillnad mellan till exempel personuppgifter och annan information. Den som bara är intresserad av att vidareutnyttja de delar av informationen som inte är känsliga eller skyddade kan inte få tillgång till uppgifterna förrän myndigheten har rensat bort de uppgifter som inte får lämnas ut. När det handlar om stora mängder information kan det vara praktiskt omöjligt eller i vart fall kräva omfattande manuellt arbete. Det kan i sin tur leda till att myndigheten kräver så höga avgifter för den rensade informationen att den blir ointressant att vidareutnyttja.

Kostnaden för att ändra utformningen i befintliga databaser är ofta hög, och är svår att motivera med att det skulle underlätta för dem som eventuellt vill vidareutnyttja informationen. Men om en databas ändå ska göras om, till exempel för att öka säkerheten, underlätta hanteringen eller modernisera systemet, kan det vara relativt enkelt att samtidigt passa på att separera personuppgifterna från sådana uppgifter som kan lämnas ut för vidareutnyttjande. Det gäller i ännu högre grad när helt nya databaser ska utformas.

En checklista som baseras på grundläggande principer för att utforma databaser med hänsyn till integritets- och säkerhetsaspekter (”privacy by design”) skulle underlätta för myndigheter som planerar att skapa nya eller förändra befintliga databaser. Om informationen består av en databas som är utformad enligt de principerna så skulle det inte finnas några formella hinder mot att lämna ut den i maskinläsbart format.

Regeringen bör därför ge i uppdrag till Datainspektionen att i samråd med Myndigheten för samhällsskydd och beredskap samt Riksarkivet utarbeta en sådan checklista samt att informera myndigheter och kommuner om den.

10.8 Behövs särskilda insatser för arkiv, bibliotek och museer?

Utredningens bedömning: Behovet av särskilt stöd till arkiv,

bibliotek och museer är begränsat.

Enligt sitt direktiv ska utredningen särskilt uppmärksamma behovet av stöd till de myndigheter på kulturområdet som berörs när PSI-lagens tillämpningsområde utvidgas.

Att döma av utredningens samråd med representanter för arkiv, bibliotek och museer så förefaller behovet av särskilda insatser vara begränsat. Det finns flera exempel på myndigheter inom området som redan har engagerat sig relativt mycket i frågan om vidareutnyttjande, trots att de hittills inte har omfattats av PSI-lagen. Skälet är att de uppfattar det som en naturlig del av myndigheternas uppdrag, som ju i hög grad handlar om att skapa möjligheter att ta del av deras samlingar av information. Att göra samlingarna tillgängliga i digital form är i många fall ett praktiskt och effektivt sätt att nå ut med informationen till fler människor. Det främsta bekymret är ofta att myndigheternas inte har tid och pengar för att digitalisera sina samlingar i den takt och omfattning som de önskar.

Några av myndigheterna har pekat på svårigheter att utforma en lämplig infrastruktur för att tillhandahålla sin digitaliserade information. Utredningen utgår från att den gemensamma portalen (se avsnitt 10.4) ska omfatta också myndigheterna på kulturområdet, och att den åtminstone delvis kommer att fungera som en infrastruktur för att presentera och sprida informationen.

Ett område där det kan finnas skäl att rikta särskilt stöd till myndigheterna på kulturområdet gäller exklusiva rätter. I enlighet med det nya PSI-direktivet så medger utredningens förslag till ändring av PSI-lagen att arkiv, bibliotek och museer vid digitalisering av kulturresurser undantas från det generella förbudet mot exklusiva rätter (se avsnitt 8.2). Utredningen bedömer att exklusiva rätter kommer att tillämpas i ett fåtal fall, vilket kan göra det svårt för en myndighet att upprätthålla särskild kompetens om regler som gäller för området. Därför bör myndigheterna ha möjlighet att få stöd i samband med att de avtalar om exklusiva rätter. Det kan bland annat handla om att hur de ska säkerställa att avtal om tjänstekoncessioner konkurrensutsätts i enlighet med de upphandlingsrättsliga principerna. Uppgiften att lämna sådant stöd knyter väl an till det stöd i frågor om offentlig upphandling som Konkurrensverket redan ansvarar för.

10.9 Riktade insatser mot kommunerna

Utredningens bedömning: Skillnaden är stor mellan olika

kommuners syn på och engagemang i vidareutnyttjande. Åtminstone tills vidare bör staten avstå från omfattande insatser som riktar sig specifikt mot kommunerna.

Enligt sitt direktiv ska utredningen särskilt analysera kommunala myndigheters behov av stöd.

Den bild av kommunernas arbete med och inställning till vidare- utnyttjande som tonade fram vid utredningens olika samråd visar på stora skillnader. Bilden bekräftas av andra uppgifter som utredningen har tagit del av. I ena änden av skalan finns de som är mycket aktiva på området. De ser ett ökat vidareutnyttjande som en strategisk fråga, där målet är att underlätta för medborgarna och stimulera utvecklingen av näringslivet. Flera kommuner har fattat beslut om tydliga och ambitiösa planer och riktlinjer för det fortsatta arbetet. I den motsatta änden finns kommuner som inte anser sig berörda av frågan, eller ser utvecklingen främst som ett hot mot deras möjligheter att finansiera vissa verksamheter med avgifter.

Men det är inte självklart att det är ett allvarligt problem. Eftersom också förutsättningarna varierar mellan kommunerna så kan det tvärtom vara rimligt att de agerar på olika sätt och i olika takt. I vart fall på sikt kommer de ändå att påverkas av den allmänna utvecklingen mot att allt mer offentlig information görs tillgänglig för vidareutnyttjande. Goda erfarenheter och framgångsrika exempel från andra kommuner kommer sannolikt att öka intresset hos dem som är mer avvaktande.

Å andra sidan kan man argumentera för att det i många fall har stor betydelse att kommunerna agerar någorlunda samordnat. En nationell eller regional jämförelse mellan vissa förhållanden kan bli meningslös om det saknas uppgifter från hälften av kommunerna.

Utredningen avstår från att spekulera över vilken av de här uppfattningarna som är mest rimlig. Däremot vågar utredningen påstå att skillnaderna mellan kommunerna sannolikt kommer att vara fortsatt stora under överskådlig tid, och att det finns utrymme för åtgärder som motverkar den utvecklingen.

Nästa fråga är om staten ska ta på sig någon särskild roll i sammanhanget, förutom att besluta om generella regler och tillhandahålla verktyg och hjälpmedel som såväl statliga myndigheter som kommuner kan utnyttja. Utredningen konstaterar att Sveriges kommuner och landsting redan bedriver ett antal aktiviteter på området. Ett aktuellt exempel är det pågående arbetet med att ta fram det nationella ramverket med vägledande principer för öppna data (se avsnitt 10.5). Där har för övrigt staten bidragit via stöd och finansiering från Verket för innovationssystem. Utredningen bedömer att den typen av stöd till specifika aktiviteter som drivs av Sveriges kommuner och landsting eller andra sammanslutningar av kommuner åtminstone tills vidare är en rimlig nivå för statens insatser på det kommunala området. Frågan bör prövas på nytt med utgångspunkt i resultaten av den kommande utvärderingen (se avsnitt 10.2), som ju också ska omfatta kommunerna. Om den visar att kommunernas verksamhet på området utvecklas för långsamt eller i fel riktning så kan det finnas skäl för staten att öka sitt engagemang.

10.10 Hur bör stödet organiseras?

Det finns flera möjligheter att organisera arbetet med de olika åtgärderna för att främja ett ökat vidareutnyttjande, och det är inte självklart vilken eller vilka myndigheter som bör få ansvar för dem. En första fråga är om det är lämpligt inrätta en särskild myndighet med ett övergripande ansvar, eller om uppgifterna går att fördela på myndigheter som redan finns.

10.10.1 Bör det inrättas en särskild ”PSI-myndighet”?

Utredningens bedömning: Det bör inte inrättas någon särskild

myndighet med ett samlat ansvar för alla frågor om vidareutnyttjande. De uppgifter som tillkommer till följd av utredningens förslag bör fördelas på befintliga myndigheter med ansvar för angränsande frågor.

Att inrätta en särskild myndighet med ett samlat ansvar för alla frågor som har koppling till vidareutnyttjande skulle vara ett sätt att markera att frågan är viktig. Det skulle dessutom underlätta för både myndigheter och vidareutnyttjare att kunna kontakta samma myndighet i alla olika ärenden. Men det finns flera invändningar mot tanken.

De tänkbara uppgifter för myndigheter som utredningen har pekat på är av olika karaktär och ställer olika krav på specifik kompetens på flera områden. Det handlar bland annat om juridik, ekonomi och finansiering samt IT och informationshantering. Om alla uppgifter skulle samlas i en myndighet skulle den få spela flera olika roller parallellt, bland annat att förvalta, föreskriva, kontrollera, uppmuntra och utvärdera. Samtidigt bedömer utredningen att den sammanlagda volymen på uppgifterna kommer att vara begränsad. I vart fall i ett första steg skulle det därför bli fråga om en relativt liten myndighet, som skulle få svårt att uppfylla de skilda kraven på kompetens. De generella farhågorna att små myndigheter är sårbara och har relativt höga administrativa kostnader kan också vara ett skäl att avstå från en sådan lösning. Dessutom finns redan ett antal myndigheter som har liknande eller angränsande uppgifter.

Sammantaget bedömer utredningen att det åtminstone till att börja är en bättre lösning att fördela de olika uppgifterna på myndigheter som redan finns, med utgångspunkt i deras befintliga kompetens, uppgifter och roller.

10.10.2 E-förvaltning

Utredningens bedömning: Vissa övergripande frågor om

vidareutnyttjande av information från den offentliga sektorn bör ingå i uppgifterna för den organisation som får ansvar för att utveckla e-förvaltningen.

E-delegationen är en kommitté som har funnits sedan år 2009. Den har i uppdrag att driva på e-utvecklingen inom den offentliga sektorn.

Enligt regeringens direktiv har delegationen i uppdrag att arbeta med en rad frågor med koppling till e-förvaltning. En av dem är frågan om vidareutnyttjande av offentlig information. Inom ramen för sitt uppdrag har delegationen bland annat tagit fram en vägledning för myndigheternas arbete med vidareutnyttjande av offentlig information (se avsnitt 10.5).

E-delegationens uppdrag gäller till den 31 december 2014. Det är ännu så länge oklart hur frågorna om e-förvaltning ska hanteras efter det. I oktober 2013 lämnade E-delegationen ett förslag om hur den framtida e-förvaltningen ska organiseras.^[6] Förslaget har remiss- behandlats och kommer att beredas av Regeringskansliet under år 2014.

Det finns ytterligare förslag på området. Inom ramen för en överenskommelse mellan Näringsdepartementet och Sveriges kommuner och landsting har en utredning gjorts om förutsättningar för digital samverkan.^[7] Där ingår ett förslag till hur verksamheten ska organiseras.

Trots att det ännu så länge är oklart hur de övergripande frågorna om e-förvaltning kommer att organiseras utgår utredningen från att det också i framtiden kommer att finnas någon form av organisation som ansvarar för den typ av frågor som ingår i E-delegationens uppdrag. I så fall är det rimligt att den också får ansvar för en del övergripande frågor om vidareutnyttjande. Ett exempel är att förvalta och utveckla den vägledning som E-delegationen har tagit fram, ett annat att följa utvecklingen på området och ta fram underlag för att följa upp och utvärdera olika insatser för att främja vidareutnyttjandet. En annan tänkbar uppgift är att fungera som ett forum för samverkan mellan myndigheter och kommuner, till exempel när det gäller frågor om standardisering.

10.10.3 Uppföljning och utvärdering

Utredningens bedömning: De åtgärder som vidtas för att främja

vidareutnyttjandet bör utvärderas av någon som inte är direkt inblandad i genomförandet.

Uppgiften att följa upp utvecklingen och utvärdera effekterna av olika åtgärder (se avsnitt 10.2) kan organiseras på olika sätt. Enligt utredningen är det lämpligt att utvärderingen genomförs av någon som inte är direkt inblandad i att genomföra någon av insatserna för att främja vidareutnyttjandet.

Statskontoret har i uppgift att göra utredningar, utvärderingar och uppföljningar på regeringens uppdrag, och enligt utredningen är det lämpligt att uppdra åt myndigheten att utvärdera vidareutnyttjandet. Ett alternativ är att utse en särskild utredare för uppdraget eller att anlita någon annan utvärderare som har lämplig kompetens för uppgiften.

För att underlätta utvärderingen finns det skäl att ge någon eller några myndigheter i uppdrag att kartlägga nuläget. En god bild av situationen innan förändringarna av PSI-lagen träder i kraft och de olika åtgärderna för att främja utvecklingen genomförs är viktig för att det ska gå att bedöma effekterna. Det är inte självklart att den uppgiften behöver utföras av samma organisation som ska genom- föra själva utvärderingen. Enkätstudier av den typ som E-delegationen genomförde år 2013 kan till exempel vara värdefulla som utgångspunkt för en kommande utvärdering.

10.10.4 Föreskrifter och portal för information om handlingar

Utredningens förslag: Riksarkivet bör få i uppdrag att utforma

föreskrifter om hur statliga myndigheter och de organ som anges i bilagan till OSL ska informera om sina handlingar och förutsätt- ningarna för att vidareutnyttja dem samt att förvalta den gemensamma portalen för myndigheternas information.

Utredningen föreslår att Riksarkivet får i uppgift att föreskriva hur de statliga myndigheterna och de organ som anges i bilagan till OSL ska fullgöra skyldigheten att informera om bland annat grunden för att beräkna avgifter och vilka handlingar som finns för vidareutnyttjande (se kapitel 6). Dessutom föreslår utredningen att Riksarkivet får uppdraget att förvalta en gemensam portal för att förmedla handlingar som tillgängliggjorts för vidareutnyttjande (se avsnitt 10.4). I uppdraget bör ingå att administrera ett webbaserat forum som är kopplat till portalen, där olika intressenter kan lämna olika synpunkter om vidareutnyttjandet (se avsnitt 10.6).

Eftersom det i vart fall delvis handlar om uppgifter som går utöver Riksarkivets nuvarande uppdrag så behöver de finansieras särskilt. Det kan göras genom att öka anslaget till myndigheten eller att ompröva omfattningen av den övriga verksamheten. Utredningen återkommer till de finansiella konsekvenserna i kapitel 12.

10.10.5 Stöd om regelverk och avgifter

Utredningens bedömning: Bestämmelserna om att beräkna och

ta ut avgifter bör vara så tydliga som möjligt så att det blir enkelt för myndigheterna att tillämpa dem. Ändå kan det finnas behov av hjälp för att beräkna och utforma avgifterna.

Utredningens förslag: Inom ramen för avgiftssamrådet bör

Ekonomistyrningsverket erbjuda ett begränsat stöd till myndig- heter som behöver hjälp med att beräkna och utforma avgifter för att tillhandahålla handlingar. Stödet bör i viss omfattning också erbjudas till kommunerna.

Ekonomistyrningsverket bör få i uppdrag att ta fram

anvisningar om hur avgifterna bör beräknas och utformas.

Statens servicecenter bör undersöka behovet av och skaffa

beredskap för att erbjuda myndigheterna hjälp med att beräkna och utforma avgifterna och att ge stöd i juridiska frågor som är kopplade till PSI-lagen.

Utredningen bedömer att de förslag till förändringar som presenterats i kapitel 7 kommer att göra reglerna för avgifter tydligare samt enklare att tolka och tillämpa. I enskilda fall kan det dock finnas behov av stöd och hjälp för att beräkna och utforma avgifter. Det gäller inte minst för de myndigheter där frågan om avgifter sällan är aktuell, men som har sådana handlingar som kan vara intressanta att vidareutnyttja. Samma sak gäller för många kommuner.

Enligt avgiftsförordningen ska myndigheter som tar ut avgifter för varor och tjänster varje år samråda med Ekonomistyrningsverket om avgifterna innan de fattar beslut om dem. I sitt samrådsyttrande kan verket av- eller tillstyrka myndighetens förslag, men myndigheterna är inte skyldiga att följa yttrandet. Ekonomistyrningsverket kan också framföra synpunkter och kommentarer till myndigheternas förslag. Enligt utredningen är det rimligt att Ekonomistyrningsverket i anslutning till samrådet i begränsad omfattning erbjuder myndigheterna hjälp med att beräkna och utforma avgifterna.

I Ekonomistyrningsverkets uppdrag ingår att ta fram generella anvisningar om hur avgiftsförordningen ska tillämpas samt erbjuda vissa informations- och utbildningsinsatser som underlättar för myndigheterna. Utredningen föreslår att myndigheten får i uppdrag att se över avgiftsförordningen så att den inte uppfattas stå i konflikt med förslagen till nya bestämmelser om avgifter i PSI-lagen (se kapitel 7). Myndighetens anvisningar bör anpassas till ändringarna i avgiftsförordningen respektive PSI-lagen.

Hur omfattande den sortens insatser kan vara beror på myndigheternas behov och Ekonomistyrningsverkets resurser. Syftet är inte att Ekonomistyrningsverket ska ta över myndigheternas arbete med eller ansvar för att utforma avgifter, utan att bidra med sin specifika kompetens och erfarenhet när det gäller avgifter.

Ekonomistyrningsverket har ingen uppgift kopplad till kommunernas avgifter. Men eftersom också kommunerna omfattas av PSI-lagens regler om avgifter så kommer de att ha nytta av samma typ av information och stöd som de statliga myndigheterna. Så långt det är möjligt bör därför Ekonomistyrningsverket utforma sina informationsinsatser så att också kommunerna kan ta del av dem.

Det kan inte uteslutas att en del myndigheter behöver ett mer omfattande stöd med att beräkna och utforma sina avgifter. I vissa fall kan de också behöva juridiskt stöd för att kunna tillämpa de regler som är aktuella i samband med vidareutnyttjande. Statens servicecenter bör kunna erbjuda sådant stöd inom ramen för sin konsultverksamhet. Att vid behov kunna tillhandahålla sådana tjänster ligger inom ramen för myndighetens uppgifter.

Det är svårt att redan nu bedöma omfattningen av och den närmare inriktningen på de tjänster som ska erbjudas, och det är viktigt att stödet verkligen är motiverat och efterfrågat. Därför behöver Statens servicecenter kartlägga behovet i samband med att myndigheten planerar sin kommande verksamhet. Därefter kan myndigheten bedöma vilken kompetens som behövs för uppgiften och vilken omfattning tjänsten kan få. Troligen är det framför allt de mindre myndigheterna som kan behöva den här typen av stöd. I stort sett samtliga av dem är redan helkunder hos Statens servicecenter. Dessutom bedriver myndigheten redan idag konsultverksamhet i angränsande frågor. Den har således redan goda kunskaper och kontakter för att bedöma vilket konsultstöd som kan bli aktuellt.

Tanken är inte att ersätta möjligheterna för myndigheterna att utnyttja de tjänster som redan erbjuds på marknaden, till exempel utbildningar om PSI-lagstiftningen eller stöd i strategiska och tekniska frågor. Enligt utredningen är det således inget självändamål för staten att bygga upp egna funktioner om tjänsterna ändå är tillgängliga för myndigheterna. Samtidigt finns det goda skäl för staten att bygga upp egen kompetens på området, eftersom det är statens ansvar att PSI-direktivet genomförs på korrekt sätt och att myndigheterna följer gällande lagstiftning.

10.10.6 Tillsyn över och rådgivning om villkor

Utredningens förslag: Konkurrensverket bör få i uppdrag att svara

för tillsyn över PSI-lagens förbud mot diskriminerande villkor.

Utredningen föreslår att Konkurrensverket ska få i uppgift att utöva tillsyn över PSI-lagens bestämmelser som förbjuder att myndigheterna tillämpar diskriminerande villkor (se kapitel 8). Uppgiften knyter väl an till myndighetens tillsyn enligt konkurrenslagen och den kompetens som myndigheten redan har.

Enligt utredningens bedömning är myndigheterna skyldiga att tillämpa grundläggande EU-rättsliga principer för upphandling om de överväger att utfärda en så kallad exklusiv rätt som kan betraktas som en tjänstekoncession (se kapitel 8). I Konkurrensverkets uppgifter ingår att främja en enhetlig tillämpning av de nationella upphandlingsreglerna och att informera om reglernas innehåll och tillämpning. Här kan ingå att lämna visst stöd till myndigheter som planerar att utfärda en exklusiv rätt (se avsnitt 10.8). Utredningen bedömer dock att sådana fall kommer att vara sällsynta.

10.10.7 Sektorsvis samverkan

Utredningens bedömning: Den typ av formaliserad samverkan om

hantering och utbyte av information som finns på ett par områden kan utnyttjas som forum för utbyte av kunskap och erfarenheter också när det gäller vidareutnyttjande.

På ett par områden finns för närvarande en organiserad samverkan om frågor som berör vidareutnyttjande av information. Utredningen bedömer att sådan samverkan kan fylla en viktig funktion när det gäller att diskutera gemensamma problem och utbyta erfarenheter.

På kulturområdet finns Samordningssekretariat för digitalisering, digitalt bevarande och digital förmedling av kulturarvet (Digisam) och för geografisk information finns Geodatasamverkan.

Geodatasamverkan innebär att organisationer med myndighetsuppgifter får tillgång till ett samlat utbud av geodata. Verksamheten styrs av ett avtal som reglerar villkoren för att tillhandahålla och använda geodata. Avtalet reglerar också organisation, styrning och ansvarsfördelning.

Alla myndigheter, kommuner och andra organisationer som utför myndighetsuppgifter kan gå med i Geodatasamverkan. De betalar en årlig avgift som finansierar verksamheten.

Inom ramen för Geodatasamverkan finns ett forum för gemensam utveckling, där medlemmarna kan samverka i frågor om till exempel teknik, affärsmodell och avtal.

Digisam bedrivs inom ramen för ett tidsbegränsat regeringsuppdrag till Riksarkivet mellan åren 2011 och 2015. Uppdraget är att bygga upp kompetens och kunskap inom digitaliseringsområdet samt att samordna digitaliseringsverksamheten vid de statliga myndigheter och andra organ som arbetar med kulturarvet. Sekretariatet ska arbeta för att hela kulturarvsområdet och angränsande verksamheter kan delta i det digitala kulturarvsarbetet.

Sekretariatets verksamhet ska utvärderas det första halvåret 2014. Därefter ska Riksarkivet presentera en rapport med ett ställ- ningstagande om sekretariatets fortsatta verksamhet efter år 2015, när det nuvarande uppdraget upphör.

Utredningen bedömer att Digisam kan fungera som ett värde- fullt forum för de arkiv, bibliotek och museer som kommer att omfattas av PSI-lagen när förändringarna träder i kraft år 2015. Det kan handla om att ge stöd, utbyta kunskap och erfarenheter samt att bedriva gemensamma aktiviteter. Oavsett de förslag om fortsatt verksamhet som kommer att lämnas efter utvärderingen kan det vara värt att slå vakt om de kontakter och den kompetens som har byggts upp genom det arbete som har bedrivits hittills. Det kan därför finnas skäl att låta verksamheten fortsätta i någon form under en övergångsperiod, men med ett uppdrag som är mer inriktat på frågor om vidareutnyttjande.

---

1. Uppdrag att samordna och främja myndigheternas arbete med e-förvaltning. Regeringsbeslut den 3 mars 2011, N 2011/168/ITP.
2. Transportstyrelsens tillämpning av lagen (2010:566) om vidareutnyttjande av handlingar från den offentliga förvaltningen, mm. Redovisning av deluppdrag 6 i regleringsbrevet för 2013. TSG 2013-465.
3. Uppdrag att utveckla och vidareutveckla den tekniska plattformen öppnadata.se – en portal för innovation. Regeringsbeslut 2012-07-26, N2012/3599/ITP.
4. Vidareutnyttjande av offentlig information. En vägledning för myndigheter. Vägledningen kan laddas ned från delegationens webbplats www.edelegationen.se/
5. Vägledande principer för öppna d ata. Nationellt ramverk för öppna data. Utkast publicerat den 19 november 2013. www.skl.se.
6. SOU 2013:75.
7. Governo (2013).