Saligheter (af Wirsén 1898)
|
| Ur Andliga Sånger, 1898 |
Salig den, som känna lärde
Djupt en andlig fattigdom,
Känner sig på eget värde
Blottad, ödelagd och tom!
Arma bröst, du blir ej sviket,
Skatter Gud dig gifva vill!
Arma hjärta, himmelriket,
Himmelriket hör dig till!
Salig den, som är bedröfvad
Och af Mästarns törnen får,
Ängslad, luttrad, sjufaldt pröfvad,
I sitt inre djupa sår!
Sorgsna bröst! I mörka dalar
Går det sanna lifvets stig!
Sorgsna hjärta, Han hugsvalar,
Evigt Han hugsvalar dig!
Salig den, hvars milda sinne
Tålamodets gåfva har,
Som för skymfen ej har minne,
Men det ljufva gömmer kvar!
Blomsterskara, ofta vorden
Sköljd af stolta vågors svall,
Gläd dig, stilla skara: jorden
Jorden du besitta skall!
Salig den, som trånad bränner
Till det högsta själen vet,
Den, som törst och hunger känner
Efter Guds rättfärdighet!
Själ, hvars törst ej världen släcker,
Själ, som hungrar, fatta mod!
Vid sitt bord Han än dig räcker
Sin lekamen och sitt blod!
Salig den, hvars händer bruka
Lindra kval och hela sår,
Den, som söker upp de sjuka
Och till fångens häkte går!
Du, som icke räknar stegen,
När du lindrar likars ve,
Gläd dig: du är Herrens egen,
Dig barmhärtighet skall ske!
Salig den, som stängt sin vilja
Så mot svek som mot begär
Och som vill, lik dalens lilja,
Blomma silfverhvit och skär!
Kyska ande, som bevarar
Obesmittadt ren din skrud,
Sulamit, din vän förklarar:
Du en gång skall skåda Gud!
Salig den, som vårdar friden
Midt bland strider och förtret,
Sändande den vilda tiden
Ljuft en fläkt af evighet!
Du, som i det korta lifvet
Till förlåtelsen är snar,
Ej till trätorna och kifvet:
Gud sitt barn dig kallat har!
Salig den, som spotskt försmädas
För det evigt rätta här,
Skoningslöst förföljs och hädas,
För att Mästarn han har kär.
Fröjdas, själ! Vår Guds profeter
Ledo för Hans namns försvar,
Saligheters saligheter,
Himlen i ditt kors du har!