På höjden satt en astronom
Och blickade mot hvalfvets dôme,
Dit Herschels tub hans tanka sträckte
Så långt, som ögats synvidd räckte.
Då kom ett Barn: ”Stjerntydare,
Hvad det är grannt i taket, se!
Säg, vet du, om min lefnadsstjerna
Är klar? Jag ville det så gerna!” —
Den Lärde i kalkulen störs;
Men vänligt dock till barnet hörs:
”Jag kan din fråga ej besvara,
Förr’n ditt problem du vill förklara.” —
”Jo, vet, hvar men’ska ofvan skyn
Sin stjerna fått; — hvad härlig syn!
När lydnad fromt mitt hjerta hyser,
Ett Jul-ljus lik, min stjerna lyser.
Men, då jag ej är god, alltre’n
Hon släcker ut sitt blida sken,
Och vill ej mer min bana följa,
Men sorgsen i ett moln sig dölja.
Dock har man sagt, att klarast lär
Hon bli, när ett Guds barn man är;
Ty ack, jag vet, nar stjernor blinka,
De Godas själar saligt vinka.
Gif mig din tub: i fästets höjd
Jag skåda vill min Moders fröjd!” —
”Nej, Barn, din lära om det höga
Du skådar bäst med Trones öga.”
