Samlade dikter/2/Hjertats Tillflykt
HJERTATS TILLFLYKT.
Om ödets ström bland branta klippor ilar
Och sorgens dimma höljer lifvets stig,
Gifs dock ett stormfritt tak, der hjertat hvilar,
Ett barndomshem, som aldrig sluter sig.
Dit höjer jag min blick i tårens timmar,
Då aftonstjernan mellan molnen glimmar;
Och klart jag templet med dess palmer ser.
Der helgar sig min tanka och min vilja,
Och själen, hvit som dalens unga lilja,
Än ren och öppen emot himlen ler.
Ej denna Himmel oss till slafvar bildat,
Han gaf oss alla Viljans fria lag;
Ej hjertats fält blef ämnadt, att förvildadt
Hos ägarn ligga, utan skörd och dag.
Må då, i hvarje stund af sommarvärma,
Till oförgänglighetens lif sig närma
Hvart frö, som såddes af Naturens hand!
De blommor, som det bär, skall väl min smärta
Förgifta dem? skall frosten nå mitt hjerta,
Förrän det pröfvat all sin lågas brand?
En skatt förborgad är i Ljusets källa;
I snillets alster, som i evigt lopp
Ur hennes rika gyllne ådror qvälla,
Hon bjuder oss odödlighetens hopp.
Till stjernor gjutas der dess brutna strålar,
Naturen i förnyad glans sig målar
Och famnar Konsten, i ett sällt förbund.
I ensamheten af min tysta boning
Är denna verld mitt lidandes försoning,
Och för min syn står paradisets lund.
O! blott jag lyssnar till en röst derinne,
Liksom en harpoklang på vinden förd,
Så glesnar smärtans töcken i mitt sinne,
Och känslan vet sig af ett echo hörd.
Ett samljud vaknar då i all naturen,
Och verklig blir, till låga hyddan buren,
Hvar helig dröm. Ack! till mitt hjerta tryckt
Är hvarje hand, som tecknat snillets pregel
I fantasiens rika bildnings-spegel,
Vid Sångens slag, vid Tankans gudaflygt.
Jag häpen ser Castalias klara vågor,
Lyst blott af månans blick, så blyg och rädd;
Dock, lifvad af mitt hjertas glada lågor,
Jag nalkas ock den Huldas blomsterbrädd.
Blott vårens förstling dristar handen bryta,
Den späda Anemonen; tårar flyta
Som daggens perlor på dess hvita blad;
Men, under ödets hot och dunklets möte,
Jag trycker blomman till mitt varma sköte:
Jag fick dock Ett, af allt hvarom jag bad!
Månn’ denna enda tröst min själ försonar
Med hvarje bön, som ödet gäckat har?
Ja, hörbart ju inom mitt hjerta tonar
Den harmoni, som ger min fråga svar.
På vilda fjäll må nordans stormar ryta!
De skola ej min själs musik förbyta:
Jag vet, en himmelsk vår skall dock en gång
Kring Psyches bröst med lätta vingar spela,
Och dimmans flod i purpurmoln sig dela,
Och svanen sjunga lifvets morgonsång.