Samlade dikter/2/Kolarflickan på Herrgården
KOLARFLICKAN på HERRGÅRDEN.
Min hedersdag var inne:
Vid morgonsolens blick,
Med glädjen i mitt sinne.
Jag fram till Herrgåln gick:
Der vänligt hvarje öga
På Kolarflickan ser,
Som stjernan i det höga
På dalens blomma ner.
Der var en Herredotter,
Till brud hon klädde mig: —
Mitt hår i papiljotter
För tången krusar sig;
Hvad plymer, biefs och nålar,
Som på en vink, till hands!
Som dagg i blomsterskålar,
Juvel i myrten bands.
Gullkronan, bygdens ära,
Jag fick vid nitton år
På fagra hjessan bära,
Grann, som en rosig vår.
I brölloppssaln jag stiger,
Blyg, som för vindens flägt
Blomstängeln ödmjukt niger,
Tyngd af sin rika drägt.
Bland den förnäma flocken
Jag blott en like har,
I grofva vallmarsrocken;
Hans arm min rikdom var.
Dock ej min fröjd jag byter,
När, med sin bok i hand,
Högvördig Pastorn knyter
Ett evigt trohetsband.
Snart bröllopsbordet vinkar
I festlig ståt och prakt: —
Månn’ drakens silfver blinkar,
I soln på drifvan lagdt?
Högsätet främst intager
Det unga Brudepar,
Hvar Fröken, snörd och fager,
En vänsäll granne har.
Jag mig bland Elfvor tänker
På en förtrollad ö.
Ett glasberg, tårtan blänker
Med rosor på sin snö.
Man sjunger, dricker skålar,
För Brudgum och för Brud,
I vin ur porfyrbålar,
Vid sorl och fröjdeljud.
Så hedrad, ej jag bäfvar,
När gladt, i lagets rund,
Ett namn på tungan sväfvar,
Kärt från min barndomsstund: —
Ur klingande kristaller
En skål för Husbond’s väl!
En tår i glaset faller —
Det ser ju ingen själ?
Men snart slår nöjets timma,
O gläds, mitt unga sinn?
De tända ljusen glimma,
Och Spelman kommer in.
När Pastorn hör fiolen,
Med mig i polskans ring,
Vid fras af sidenkjolen,
Han svingar först omkring.
Se’n kommer ock en skara
Ungherrar: — mången gång
Guldkronan är i fara
Vid dansens raska språng.
De hviska i mitt öra:
”Väl Erik, som i qväll
Får sådan brud hemföra
I skogens gömda tjäll!”
Men snart hvad stoj i salen!
Man dansar bruden bort: —
När Drottningen på balen
Som blindbock innan korrt
Åt flickorna ger kronan,
Hvem som af ödet får
Den sköna hufvudbona’n,
Står äfven brud i år.
Till Kolarskogen sedan
Hem till min Far och Mor —
De gamla sofvo redan —
Jag trygg med Erik for.
Här brölloppsfacklan flammar
I Frejas tända bloss,
Och i vår brudekammar’
Så tyst vi smyga oss.