Det är höst, jag vill spatsera,
Se mig om i Floras fjät,
För mig sjelf helt smått fundera,
Vid hvar afskedsblick än mera
Hylla solens majestät;
Men — vid vindens hemska toner,
Hvart jag går på fältet ut,
Stöter jag, i hvar minut,
På en här af champignoner.
Ej de äro mycket djupa;
Men de yfva sig dess mer,
Tills de kullra hufvudstupa
Utan rot i mullen ner.
Fort de växa, fort de falla,
Stora hufvu’n ha’ de alla.
