[ 53 ]

MITT BÄSTA POEM.

Jag ett poem till skänks har fått,
För mig det skönaste på jorden,
Och ingen får det läsa, blott
Min kärlek, som dess tolk är vorden.

Hvart ord deri jag tyda vet;
Ty stilen har en lycklig blandning
Af ren och hjertlig enkelhet,
Af lugn besinning, kraft och sanning.

Och hvad den store Auktorn skref,
I spegeln af ett ädelt sinne,
Jag läser som ett öppet bref
Ifrån det godas verld derinne.

När glädjens ros jag ögna får,
Som vårfrisk i hvar tanka brinner,
Från moll min luta öfvergår
I dur, och sorgens suck försvinner.

Af mitt poem jag gjort ett val,
Som aldrig väcker hjertats ånger;
Jag sjunger om det, i min dal
Och i min hydda, tusen gånger. —

Dock alltid vexlande det är:
I ständigt nya variationer,
Dess rika thema innebär
Ett lyckligt hjertas alla toner.

[ 54 ]

Min egen lefnads melodi
Har Hymen satt till detta stycke,
Och både ord och sång deri
Fått af hvarannan syskontycke.

Så lifvas bådas phantasi,
Att till ett helt sig sammangjuta.
Hvem tyder min allegori?
Du, Wilhelm, själen af min luta!