Samlade sånger och visor/1/Vårens engel
| ← Sång 1844 |
|
Parodi → |
Vårens Engel.
När den sköna våren nalkas
Och den tjusnings-rika lärkan
Jublande mot solen sjunger;
0! då fröjdar sig naturen,
Kastar slöjan af förklarad,
Speglande i Gud sitt anlet;
Och den solbeglänsta jorden,
Väckt ur långa vinter-sömnen,
Känner af en Gud sig lyftad
Närmare till himlens hjerta;
Och lycksalig i sin känsla
Smyckar hon sin barm med rosor,
Och hugsvalar med sin fägring
Oss inbyggare af stoftet. —
Derföre när våren kommer,
Blir det morgon i vårt hjerta,
Och vid horisonten tindrar
Hoppets sköna morgonstjerna;
Och den friska himla-daggen
Duggar öfver lifvets blomma.
0! då flykta alla skuggor;
Det blir lättare att andas,
Ty en vår-luft blir vårt inre,
Der, i hänryckt andakts-jubel
Klingande, liksom en lärka,
Själen lyfter sina vingar
Till gudomlighetens lofsång.
Men med tårar i sitt öga,
Ty hon vet att hon är bunden,
Beder hon till vårens engel:
”Broder! lossa mig ur bojan,
Ty jag längtar till min fader.” —
Engeln svarar: ”döden endast
Kan ur fängelset dig lossa;
Nyckeln är förtrodd åt honom.
Jag af himlen blott är skickad,
Till att trösta och hugsvala.”
