Samlade sånger och visor/2/Landtmannens sång
| ← Vid hafvet |
|
Den mäktigaste på jorden → |
Landtmannens sång.
Se! dagen gryr. Med solen käns
Hvart väsen pånyttfödt,
Och jordens rund och himmelens
Har våren blomsterstrött.
Med mornad blick och hvilad nog
Jag ilar ut till harf och plog.
Ack! den sin egen hydda har
Att dela med en vän,
Han somnar gladt, när solen far,
Och vaknar gladt igen.
Nyss Anna väckte mig, när sol
Rann upp i sky och tuppen gol.
Mig skänkte himmelen allt hvad
Mitt hjerta saknat förr;
Och ingen, som af hjertat bad,
Gick ohörd från dess dörr.
”Barmhertige!” min bön var den,
”Gif mig en hydda och en vän!
Han gaf mig båda: Se dig om!
Der skymtar hyddan än
Med tak af torf, och skogen som
En mur står omkring den;
Och sjöns kristall, så tätt invid,
Afspeglar hela nejdens frid.
Och Anna älskar mig, Hvar gång
Som dagen släcks och gryr,
Hon ber med mig i lof och sång
Till honom, som allt styr.
Och mer och mer vårt hjerta mins,
Att utan Gud ej trefnad fins.
Så flyr min dag vid plog och bill
Liksom en dans förbi.
När dagen skyms, jag längtar till
Mitt tjäll med engeln i.
När solen slutat har sitt hvarf,
Jag ilar hem från plog och harf.
