Samlade sånger och visor/2/Telegrafen
| ← Skärgårdsflickan |
|
Sven Petter → |
Telegrafen.
Pratmakare till profession,
Och rapportör för land och haf!
För dig jag höjer sångens ton,
Du gamla Telegraf!
Du stängt din dörr, ty från i dag
Min postgång är för året slut.
Men, lika godt! jag pratar jag,
Sen du har pratat ut.[1]
Jag kan omöjligt hålla mund.
På läpparna bo sång och skämt.
Som jemt jag har min skaldestund
Så stå de öppna jemt.
Jag vet ej sjelf hur det är fatt,
Men tungan går som bara hin,
Och ord och tankar flyga gladt
Som flugor ut och in.
Jag måste sjunga hvad jag ser
Och hvad jag möta kan i hast.
Min plats ej många ämnen ger:
Jag tar hvad jag får fast.
Här fins ej ens potatisland
Att sjunga om — men skjäl och tran
Och berg och haf och sten och sand,
De fins som bara fan.
Och derför, när jag går, som nu,
Kring berg och backar med min sång
Och träffar på en man som du,
Straxt hejdar jag min gång.
Det är just ingenting jag vill.
Jag granne är, och på den grund
Jag veta vill hur det står till,
Och prata bort en stund.
Herr Telegraf! man frågat mig
Hvarför du slutat med din vakt.
Men hvad jag säger nu till dig,
Är oss emellan sagdt.
Att du slöt opp, var illa gjordt.
Så länge skepp kan komma fram,
Du med din post fortfara bordt —
Det var båd' synd och skam.
Väl kunde du ha hållit ut
Åtminstone till nyårs-gväll:
Hvad var det för ett ynkligt prut
Blott för en bagatell!
Det var väl ändå någons fel.
Men så går det all verlden kring:
Man silar mygg, men en kamel
Den sväljs som ingenting.
Här språkar jag tills jag blir hes.
Af allt här fins är torrt och kallt:
En vacker utsigt, det medges!
Men det är också allt.
Jag kan nu längre ej stå här,
Det blåser ju så oerhördt. —
Ursäkta att jag gjort besvär,
Och att din lur jag stört!
Då våren kommer, träffas vi!
Sof godt uppå din klippa kal.
Om du elektrisk kunde bli
En gång som din rival!
Men ack! det blir du ej, min vän,
Du är och blir, trots tidens kraf,
En klumpig optikus mot den —
Adjö! herr Telegraf!
- ↑ Telegraferingen upphörde för året d. 1 Dec.