Samlade sånger och visor/3/Sonnetter på Sandhamn
| ← Fly! |
|
Till packhusinspektoren och advokatfiskalen A. J. Lagerlöf då han fyllde 70 år (1861) → |
Sonnetter på Sandhamn.
1.
Bedröflig är den ö, som jag bebor,
En koloni af lotsar utan kor.
Syns något lefvande här gå i bet,
Så är det blott en halfförtorkad get,
Med skägg så långt som mitt, och anletsdrag.
Ej stort förnöjdare hon har än jag.
Försynen snarlik gjort vår lefnadslott:
Ett magert lif bland bränningar och brått.
När hjertat suckar uti djupa drag,
Då bräker hon — och så gör äfven jag.
Och mötas vi på klippan då och då,
Vår sambhällsställning vi fundera på.
Och som det här på platsen kan gå an,
Så stanna vi — och stirra på hvarann'.
2.
Jag tankfull går ibland och ser mig kring,
Hur hafvet slår kring ön sin våta ring,
Och susar evigt ett och samma språk
Och kastar sjöskum på vår gamla Båk.
Man sagt, att hafvet är så skönt att se:
Två ruttna lingon vill jag knappast ge;
Ty hafvet gjort mig mera ondt än godt:
Jag otaldt har med hafvets gamla drott.
Det var ej längesen jag i min båt
Af fyra snälla töser följdes åt.
Vi skulle segla ut till närmsta ö
Och äta qvällsvard i det mjuka hö.
Jo pytt! fast solen nyss så vänligt log,
Ett moln hon öfver purpurhufywt drog.
Och det blef storm och hafvets bölja röt:
En hisklig by min mast och spritstång bröt.
För vind och våg vår lilla farkost dref,
Till dess i hast vi stötte på ett ref.
Med vatten fylldes båten upp till rand,
Det stod oss upp till knä och strumpeband.
Vår sköna matkorg, öfverfylld och tung,
Till godo hölls af hafvets snåla kung.
Vår sköna biff på läppen honom föll,
Vår bästa sherry tog han och behöll.
Vi lifvet räddade, fast jemt och nätt:
Jag frågar blott, om detta var honnett?
3.
Den blida våren är oändligt skön
På andra håll, men inte här på ön.
Då himlen öfverallt är blå och skär,
Ha vi en grå och dimmig atmosfer.
å annat folk af blommor har sin lust,
Planterar hafvet drif-is på vår kust.
Och ingen blomma smeks af vårens vind,
Än den, som kölden nyper på vår kind.
Och ingen krans den hulda Flora band,
Än den af sjötång, som omger vår strand.
Och ingen svan naturen här bestått,
En skäl man ser ibland med svart kalott.
Och ingen fisk vill hedra våra skär,
Om ej en fabbig torsk sig gör besvär.
En skog står skrytsamt på vår kust, men gles
Och torr och mager som vår långkatkes.
Och fogelsång, ack! deraf är här tunnt:
Kanske en Mås — och hvad är det för strunt!
