Novembersolen
Hänger sin urblekta kofta
Sorgligt ned öfver höfterna;
Söker i molnen gömslen,
För att lefva efter behag,
Osedd af alla,
På mormonernas vis.
Luften darrar af frossa
Öfver böljornas branter.
Intet träd skäms för sin nakenhet,
Ty trän här äro sällsynta.
Och hvarthän ögat skefvar
Åt ömse sidor,
Möter det öde sandsluttningar,
Hvita af höstnätternas frost.
Trångt är passet vid Sandhamn
Mellan Östersjöns klippor.
En fyrbåk står der
Med foten på hafsbotten,
Följer med vaksamt öga
Vindarna och vågorna,
När de rasa, tjuta efter rof.
Står, lik en Christi apostel
Midt i hedendomens mörker,
Kringhvärfd af stormen,
Öfverhöljd af dimmor,
Men står dock orubblig,
Lyser och varnar ändå.
Detta är Sandhamns inlopps-port,
Porten till Stockholm,
Detta är porten,
Genom hvilken stadens skönheter
Få sina krinoliner,
Leja sitt krimskrams,
Gurmanderna sin gåslever och sina viner,
Kaffesystrarna sin lifselixir.
Detta är porten, genom hvilken
Lyxen tränger in i landets hjerta,
För att suga dess lifskraft,
Sluka guldet i riksbankens hvalf.
Detta är det dystra,
Mat-fattiga Sandhamn,
Af dof Lifflänsk grundton.
Detta de torskätande folkens,
De eviga sydvesternas land,
Det ökenödsliga,
Det i evigt träde liggande
Sandhedarnes hem,
Flundrornas och måsarnas,
Getternas,
De korsande vindarnas;
Det kroniskt arma,
Insaltade och tysta,
Det i denna stund vinterlurfviga,
Frusna, ramsugande Sandhamn.
