Selmas klagan
Vid lindens fot vid Mälarstranden
Skön Selma med sin luta satt.
Solen sjönk på himlaranden,
Sjönk i våg och det blev natt.
«O, Axel, Axel detta hjärta.
Som så troget slår för dig!
Kände du min bittra smärta,
Du nog aldrig glömde mig.«
Så i natten Selma kvider,
Fäller lutan ur sin hand,
Reser sig och plötsligt skrider
Ned mot vattnets dunkla rand.
Naturen tystnat, lärkan tystnat,
Oron bor i detta bröst,
Näktergalen tjusad lyssnat
Uppå Selmas milda röst.
Selmas blickar följde vågen,
Följde sakta flodens lopp.
Med tår i ögat, sorg i hågen
Hon drömmer om sin älskling blott.
O, vad är det, som där flyter,
Är det silversvanen vit?
Nej, den hårda böljan bryter
Sig mot Selmas kalla lik.
Så där fram ur skogen träder,
En yngling fort till stranden ner,
Djupt i vågen han sig kastar
Kämpande mot böljan ned.
En havskung bor i djupets salar
Ung axel söker där sin mö
»Kärlek bor i dessa salar,
Älskar du, välan, så dö!»
