Semiterna, Assyrerna
| ← Syriens söndring |
|
Det assyriska väldets begynnelser → |
| Ur Illustrerad Verldshistoria |
12. Assyrerna.
»Utaf det landet Sinear är utgången Assur», heter det i Genesis. Ofvan är framstäldt, huru höglandet omkring de båda namnkunniga elfvarnas öfre lopp skiljes från den kaldeiska slätten af en ofantlig gräshed, som likväl ej når ända fram till Tigris’ stränder. Utmed dem sträcker sig å ömse sidor en bördig landremsa, som kan sägas
sammanbinda den norra och den södra hälften af flodernas land, detta namn taget i dess mest omfattande mening såsom liktydigt med Euphrats och Tigris’ hela vattenområde. Marken höjer sig efter hand mot norr i flere afsatser, på hvilka stora fält utbreda sig, till sin natur i viss mån liknande Sinears, ehuru utom dadelpalmen, som endast längst i söder bär mogna frukter, äfven andra trädslag ej alldeles saknas. Vidast och bördigast är bygden öster om Tigris, som här mottager flere betydande bifloder, Dejaleh, Adhim, Lilla och Stora Zab, från Zagrosbergen, af ålder gränsen mellan Mesopotamien och Medien. Zagros klyfves i åtskilliga, nästan jemlöpande ryggar, som gå från sydöst till nordvest. Deras granskap mildrar sommarhettan i Tigrisdalen, och längre upp, der utsprången maka sig allt närmare in till elfven, trifvas oljoträd och vinrankor på kullarne likasom i Kanaan. Slutligen mötas Zagros och de armeniska bergen i en vild och skogrik fjelltrakt, der vinterkylan är ganska sträng och långvarig, men däldernas ängar under den blidare årstiden klädas af frodig grönska.
I urminnes tid, men dock långt efter låglandets uppodling, framträngde de kaldeiske Semiterna uppför Tigris’ elfdal. Omkr. 1800 f. Kr. fans redan staden Assur (nu Kileh-Schergat) på flodens högra brädd, några mil norr om Lilla Zabs inflöde. Assur (den »gode» eller »nådige») var ett annat namn å El, den högste bland gudarne, och efter honom kallades både staden och folket. Assyrerna medförde till sina nybyggen det kaldeiska tungomålet, kilskriften och en redan vida hunnen bildning. Kanaler och vattenledningar anlades äfven af dem, för att öka jordmånens fruktbarhet, och de uppförde sina tempel och palats nästan uteslutande af tegel, ehuru de, i motsats till Kaldeerna, i de närbelägna bergen egde god tillgång å fastare byggnadsämnen. Men om också Assyrerna härutinnan blefvo vid det gamla, tog dock deras utveckling i flere andra hänseenden en sjelfständig riktning. Det hårdare luftstrecket kräfde mer ansträngdt arbete, striden mot lejonen och bufflarne gjorde dem först, liksom bibelns Nimrod, till »väldige jägare inför Herranom» och sedermera till ett folk af segervane stridsmän, hvilka i kroppslig styrka, att döma af framställningarna å deras egna minnesmärken och af gamla testamentets skildringar, öfvergingo alla sina stamfränder. De undersätsige männen med den kraftiga muskelbyggnaden, den böjda näsan och de bestämda, men fylliga dragen hafva något, som på samma gång påminner om den romerska och den judiska typen. Deras skaplynne var öfvervägande nyktert och förståndigt. Deras utrustning och krigsredskap vittna om en skarp blick för det ändamålsenliga, och i deras bildhuggarkonst visar sig mindre skönhetssinne eller, såsom hos Egyptierna, stelt vidhållande af en gång faststälda mönster, än en ofta lyckad sträfvan att återgifva verkligheten i hela dess lif och rörelse. Bland de kaldeiska fornlemningarna, så vidt de hittills äro kända, finnes ingenting jemförligt med Assyrernas, måhända ursprungligen färglagda, jagtframställningar och stridsbilder i upphöjdt arbete å alabasterskifvor, hvilka fästas i rader å palatsens väggar. Väl utförda och naturtrogna äro i synnerhet de olika djuren, än hundar, som förfölja och sönderslita flyende hjortar och vildåsnor, än lejon, som, genomborrade af pilar, vrida sig i dödskampen eller vredgade resa sig på bakbenen, o. s. v. Äfven de gjutna bronslejonen, troligen nyttjade som vigtlod, af hvilka de största dock ej äro mer än omkring en fot långa, äro särdeles omsorgsfullt arbetade (bild 38, sid. 112). Öfverallt i den assyriska konsten råder denna härmning af det yttre, hvilken går så långt, att till och med de stickade mönstren å personernas drägter efterbildas in i de minsta enskildheter. I öfverensstämmelse härmed finner man i de assyriska kilskriftsurkunderna en klar redogörelse för händelsernas förlopp, ehuru naturligtvis alltid skildradt i de för herskaren gynsammaste färger, i berättelserna iakttages en ordnad tidsföljd, och alla sifferuppgifter utmärka sig för en nästan statistisk noggrannhet. Men vid sidan af denna rigtning mot det nyttiga och för sinnena påtagliga går tillika en åder af äkta semitiskt trosnit, knappast mindre utprägladt hos Assyrerna än hos Israeliterna. Den kaldeiska gudaverlden återfinnes visserligen i all dess mångfald hos utflyttarne vid Tigris. Samme gudar tillbådos i bägge länderna, ehuru Assyrerna synas med förkärlek hafva vändt sig till dem, som gynnade förstörelse och krig: Adar, Nergal, Istar »af Ninive». Men i ett skiljer sig deras tro afgjordt från den kaldeiska. El, den högste och förmodligen i äldsta tider den enda gudomen, trängdes i Babel allt mer i bakgrunden för de öfrige. Deremot intog Assur, »gudarnes konung», alltid det främsta rummet i Assyrernas gudsdyrkan, och hans namn åkallas oftast i deras inskrifter. Märkvärdigt nog omtalas dock ingenstädes en enda helgedom, som särskildt var egnad åt honom. Ej heller känner man, huru han afbildades, eller ens, om han öfver hufvud tänktes under en viss skepnad. Såsom en sinnebild af Assur hafva några lärde tydt ett underligt tecken, som ofta förekommer å minnesmärkena sväfvande öfver den stridande eller offrande konungens hufvud. Det liknar vanligen en vingad sol, omslutande en bågskytt, men stundom framsticka vid kretsens rand blott ett par händer, som hålla en båge. Huru dermed än må vara, kan det icke nekas, att tron på Assur såsom en gud, den der rådde öfver alla de andra, utgjorde en fast medelpunkt i det eljest orediga afguderiet. De uttryck, som nyttjas om honom, erinra ej sällan om den israelitiske Jehova. Assyrerna äro »Assurs folk», konungarne äro »Assurs tjenare» och vinna sina segrar med »Assurs vapen» öfver »Assurs fiender», som förlamas af »räddhågen för Assur» och efter nederlagen måste underkasta sig »Assurs heliga stadgar». Litande på sin stamguds hjelp och kämpande för hans ära, voro Assyrerna fruktansvärde i striden och oblidkelige efter segern. Städerna plundrades och nedbrändes, de underkufvade folken tvungos att ömsa boningsorter, stundom spetsades fångarne å pålar eller flåddes lefvande; skrifvaren, som räknar de afskurna hufvuden eller öronen, framställes gerna å de assyriska fältslagsbilderna. I profeternas språk var Assyrien »en boning för lejon och en jagtmark för de unga lejon, der lejonet gick och lejoninnan och lejonungen, och ingen torde bortskrämma dem. Lejonet röfvade nog för sina ungar och strypte åt sina lejoninnor och uppfylde sina kulor med rof och sin boning med det roffade.»
