Semiterna, Syrien
| ← Araberna. |
|
Israeliterna → |
| Ur Illustrerad Verldshistoria |
6. Syrien.
Hvarken Arabien eller det stora slättlandet omkring Euphrat och Tigris, så olika de sins emellan äro, förete synnerlig omvexling i sin natur. Derför uppkom här endast den skarpa motsatsen mellan herdelifvet och den kaldeiska odlingen, men för de finare skiftningar, hvarigenom stammens anlag kunde nå en rikare och mångsidigare utbildning, fans här intet rum. Under helt andra vilkor lefde den semitiska folkgren, som nedsatt sig mellan öknen och medelhafvet. Syrien, i detta namns vidsträcktaste mening, var hela berglandet från Egyptens gräns till Mindre Asien. Det sönderföll i en mängd små dalar, belägna vid olika höjd öfver hafsytan och sträckande sig i olika rigtningar. Bygderna voro dock icke fullkomligt afstängda från hvarandra. Dels var bergens beskaffenhet sådan, att samfärdseln väl försvårades, men icke blef omöjlig, dels öppnades lätta farvägar utmed de slingrande flodernas stränder. En ömsesidig inverkan kunde derför uppstå, men de särskilda stammarne miste ej sina egendomligheter, och, utan att stöpas i samma form öfverallt, framgick i Syrien en ny semitisk odling ur samma begynnelser som frändernas. Landet kunde ej blifva ett enda ofantligt åkerfält liksom Babylonien, men allehanda sädesslag trifdes godt i dalarnes skyddade läge, och nedanför de ståtliga skogarne utbredde sig å kullarne olivplanteringar och vingårdar. Hafvets granskap mildrade värmen, kusten, som i söder var flack och sandig, bildade norrut ypperliga hamnar mellan klipputsprången. Men innebyggarne omgåfvos ej endast af leende landskap. Snöfjell voro dem ej okända, och svafvelkällorna vid Döda hafvet vittnade om underjordiska krafter, hvilka äfven annorstädes i Syrien ej sällan gåfvo sig luft i jordbäfningar.
De gamle räknade stundom till Araberna några folk, som innehade gränsområdet från Sinai till syriska öknen. Midianiternas närmaste grannar, Edomiterna, ett folk af härdade jägare, sträckte sina landamären till Döda hafvets södra brädd. Öster om saltsjöns ödsliga stränder suto Moabiterna och, på andra sidan om floden Arnon, Ammoniterna, båda i bibeln vanfrejdade som grymme afgudadyrkare.
Öfver berget Gilead, der Amoreerna hade sina äldsta hemvist, färdades man till Damaskus, som låg i en fruktbar däld ej långt från öknen, liksom Hamath några dagsresor vidare åt norr. Mot Euphrats flodområde, bortom dessa fornåldriga städer, tidigt riktade genom karavanhandeln, afplattades det kala och föga befolkade landet, der flygsanden gjorde ständiga inkräktningar, men i norr och vester steg småningom Arams högslätt, genomstruken af sänderskurna klippåsar, med ekdungar och grönskande ängar på sluttningarna, stängd af stupande branter ett stycke från hafvet och längst i söder krönt af Antilibanons flere tusen fot höga toppar.
Emellan Antilibanon och Libanon löper en trång dal, af Grekerna kallad »det ihåliga Syrien», hvilket namn stundom öfverfördes äfven på fortsättningarna åt båda hållen. Sjelfva dess botten är dock icke jemn, utan höjer sig sakta från ömse ändar mot midten. Der de båda, nästan lika långa stigningarna mötas, upprinner Orontes, som sedan skär hela norra Syrien och efter en tvär krökning utfaller i Medelhafvet. Mot söder åter går Jordan, som först brusande letar sig fram mellan klipporna och genomströmmar bergsjöarne Merom och Kinneroth (Genezareth), men derefter i ett lugnare lopp vattnar en af österlandets bördigaste ängder, till dess han förlorar sig i Döda hafvets stillastående vatten. I vester om Jordan och Libanon utbreder sig ända till hafvet ett högst skiftande landskap, hvilket till skilnad från Aram hette Kanaan (»låglandet»), ehuru äfven här bergnaturen är öfvervägande. Från Libanon till Karmel och Gilboa bodde i äldsta tiden Heveerna, men det rådande folket i största delen af landet voro de mäktige Hetheerna (Egyptiernas »Cheta»), hvilkas hufvudfästning Hebron låg starkt skyddad bland de oländiga bergen i söder.
Kanaans smala kustremsa från Karmels udde till Orontes’ mynning (gränsen sättes stundom vid fördjupningen mellan Libanon och dess fortsättning, Bargylus) fick sitt grekiska namn Phenicien af de rika palmlundar, som jemte myrten, fikonträd och vinrankor prydde de i hafvet utskjutande kalkklippornas afsatser. Ur en krans af resliga plataner, cypresser och cedrar (fordom tätare än nu) höjer sig Libanons (»det hvita bergets») hjessa, täckt af evig snö, och derifrån nedfalla talrika strömmar, hvilka vid regntiden i sitt korta lopp äro så öfverfulla, att karavanerna förgäfves söka ett vadställe. Sidonierna, i dessa nejder den förnämsta stammen, sägas i bibeln vara ättlingar af Kanaans förstfödde son, och sjelfve påstodo Phenicierna, att deras fäder i den aflägsnaste forntiden invandrat från Persiska viken. Sidon och Tyrus (Zor), Byblus (Gebal) och Aradus (Arvad) uppblomstrade från obetydliga fisklägen till välmåga såsom marknadsplatser för de kringboende folken, långt innan dess köpmän gjorde sig till hafvets herrar.
Arameer och Kanaaniter voro ej mycket skilde från hvarandra, men ett ännu närmare samband fans emellan de senares stammar, hvilka i sjelfva verket talade nästan samma språk, det hebreiska, som i bibeln kallas »Kanaans tunga». Samme gudar dyrkades öfver hela Syrien, med få afvikelser, och likheten med de kaldeiske är särdeles stor. El, den högste, trängdes äfven här i bakgrunden för Baal, den välgörande solguden: Adar återfinnes i Moloch (»konungen»), som afbildades i tjurskepnad eller med tjurhufvud och fägnades med menniskoblod. Till tack för vunnen seger fick han fångarnes lif, och när landet var i fara, hemburos till honom, såsom bränneoffer, barn af mankön, valda ur de ädlaste slägterna. Aschera eller Baaltis och Astarte, som tillika var månens gudinna, motsvarade Bilit och Istar och firades på samma sätt. Till Astartes, den spjutsvingande krigsgudinnans ära brändes unga flickor, och i allmänhet tyckes hos Kanaaniterna gudstjensten hafva varit ännu blodigare än hos de öfrige Semiterna. Vilda utsväfningar saknades ej heller vid de stora högtiderna, då presterna kringburo gudabilderna eller de heliga tabernaklen till folkets uppbyggelse. För öfrigt offrades äfven på höga berg, der heliga stenar restes till gudarnes ära.
Hetheernas välde störtades genom stora folkrörelser i sjelfva Kanaan. Sannolikt i följd af Hyksos’ fördrifvande ur Egypten, invandrade från detta lands norra kust de tappre Philisteerna och undanträngde de högre bildade fränderna från trakten vid Medelhafvets sydöstra hörn, hvilken efter dem hos Grekerna hette Palestina. Här grundlade de en förbundsstat, bestående af de fem städerna Askalon, Asdod, Gaza, Gath och Ekron, hvilkas konungar samfäldt ledde den välrustade hären och samfäldt efter segern offrade i Dagons, fiskgudens, helgedom. Sålunda försvagade undanträngdes Hetheerna af Amoreerna, hvilka, sedan de slagit Moabiterna, inbröto öfver Jordan och togo nästan hela Kanaan till Philisteernas och Sidoniernas gränser i besittning (omkr. 1300 f. Kr.). De Hetheer, som icke ville qvarstanna under hemlandets nye herrar, drogo mot norr till Aram, der de stiftade andra riken, hvilkas konungar sedermera med framgång kämpade mot Egyptierna och länge motstodo Assyriernas anfall. Men Amoreernas makt blef kortlifvad af brist på inbördes sammanhållning. De amoreiske småkonungarne dukade i sin ordning, den ene efter den andre, under för ett kraftigt och begåfvadt folk, som skulle lemna djupare spår i historien.