— 98 —
daljong om halsen med ett svart sammetsband. Ett smalt svart sammetsband, som bröt mot den mjälla hyn. I medaljongen satt Bobs porträtt, och fru Anna var så upprymd, att hon kysste smycket, innan hon band det om sin hals.
Med lätta spänstiga steg gick hon ut i salen, och där stod Gösta Wickner och smålog emot henne.
Fru Anna förstod inte hvarför, men hon kände, att hon blef röd af öfverraskning, endast därför att hon så plötsligt fick se sin gäst. Hon gick fram och skakade hans hand.
»Är ni redan kommen?»
Han såg sig belåten omkring på anordningarna.
»Här är ju fest. Och hvad ni är fin själf!»
Gösta Wickner hade gått och grubblat så smått på orsaken till den kyliga stämman han hört ropa hallå i telefonen. Han var beredd på någonting som var i olag, och i stället fann han raka motsatsen. Följden var, att han själf blef vid solskenshumör af allt detta solsken, som slog honom till mötes.
»Jag vill vara glad i dag», sade fru Anna. » Var så god.»
