— 101 —
hade en humoristisk bon sens i sin uppfattning af människors förhållanden, som verkade välgörande på Anna. Hon tyckte, att alltsedan han kommit hade hon hvilat hela tiden. Orsaken härtill var helt enkelt, att Gösta Wickner var raka motsatsen till Bob. Här fanns ingen nervositet, icke denna mjuka ömhet, som alltid tiggde om svar. Här fanns ingenting öfverspändt, icke en atom af det otillfredsställda, som ständigt låg på lur hos Bob, så ofta han fått något att grubbla på. Gösta Wickner fick ibland något tillitsväckande öfver sin person, hvilket nästan kunde verka som värme, men icke desto mindre var hans förstånd städse vaket. Man skulle kunna säga, att han var på sin vakt mot sig själf. Han kunde säga en vänlighet, till och med visa sina vänner en godhet med precis afvägdt medvetande om, både hur mycket han sade, och hur långt han ville gå. Man hade af honom städse det intrycket, att han hade nog med sig själf och i sig själf. Och liksom detta kanske från början verkat allra mest både imponerande och tilldragande på Bob, så var det nu också detta samma som kom fru Anna att känna sig så nöjd i hans sällskap. Hon tyckte sig sitta och fullkomligt supa in styrka och själslugn genom att samtala med
