— 102 —
denne man, som var så viss på sig själf, och hvilkens jämvikt ingenting kunde rubba.
Innan fru Anna visste ordet af, hade hon börjat att tala med Gösta om Bob. Det kom alldeles oöfverlagdt, och hon blef nästan förskräckt, när hon hade börjat. Ty något dylikt hade aldrig förr ifrågakommit mellan henne och Bobs vän. Öfver hufvud hade fru Anna aldrig förut talat med någon om sin man, eller hvad hon kände för honom. Men Anna var nu denna afton i den sinnesstämning, då man finner allting naturligt och därför fortsatte hon att tala om Bob, just därför att Gösta ju mycket väl visste, hur mycket hon höll af honom. Hon aktade sig skickligt att vidröra något, som kunde gifva vid handen, hvad som egentligen sysselsatt dem båda på sista tiden. Men hon talade ändå så, att hon lättade sitt eget hjärta genom att gifva ett förtroende. Hon sade, att Bob var så lättrörd och vek och hade så lätt att komma ur jämvikt. Det minsta kunde uppröra honom, och blef han en gång upprörd af något, gick det öfver alla gränser.
Fru Anna berättade detaljer. Hon berättade dem på sitt lifliga sätt, och hon tillade:
»Förstår ni inte, hvad det kan bli tröttsamt, just när man håller af en människa?»
