— 108 —
Fru Anna blef purpurröd både af förbittring och till följd af den anspelning, som låg i ordet.
»Har jag inte rätt att se mina vänner, när du har rätt att söka dina?» sade hon.
»Det har jag inte sagt», svarade Bob lugnare.
»Nej, men du menade det. Det hördes på din ton. Har jag rätt till det eller inte?»
Båda makarna kände, att de hade gått för långt, och just detta ökade deras häftighet. Dessa ord voro blott början till en scen, där de mest underliga beskyllningar aflöste hvarandra, och där den ena parten endast afvaktade den andras andhämtning för att få tillfälle att säga allt det, som långsamt formades till ord inom honom själf.
Detta utbrott följdes af en lång och pinsam tystnad, under hvilken båda kände, att deras lif inträdt i ett alldeles nytt skede. De sutto tätt intill hvarandra, upphettade, flämtande och på samma gång bleka af raseri. Hvar och en af dem betraktade med förvåning den andre, och båda tyckte sig se ett ansikte, som föreföll dem alldeles nytt, och som de först nu hade upptäckt.
Fru Anna brast i gråt, upprätt som hon satt, och hon höjde ej en hand för att aftorka