— 112 —
Han menade icke, att hans hustru skulle vara honom otrogen ens i sina tankar. Det var något, som Bob kunde säga, när han var uppretad. Men att på allvar tänka något sådant — nej, det var långt ifrån honom. Når Bob sade sig själf, att han var bedragen, då var detta i en helt annan mening. Det var något, han hade hoppats att alltid få behålla, som omärkligt gled honom ur händerna. Något varmt och stort, som varit hans egendom och som nu blifvit alldagligt, kyligt och smått. Bob kunde aldrig uttrycka detta för sig själf. Han sökte och sökte efter ord, hvilka kunde förklara, hvad han menade. Men han fann dem icke. Han kände bara, att allt hvad han företog sig saknade mening.
»Håller hon icke af mig?» tänkte Bob för sig själf, där han satt på ämbetsrummet, lutad öfver sina böcker. »Är det möjligt, att hon tröttnat på mig?»
Denna tanke aflöstes lika hastigt af en annan:
»Håller jag verkligen af henne?»
Bob kunde icke häller besvara denna fråga, och han sköt den undan, emedan han icke kunde få in i sin tankegång det svar, som han fruktade. Han kunde icke lefva utan sin hustru,
