— 114 —
var han ibland alldeles öfvertygad. Men hvad skulle kunna hända egentligen? Bob fann intet svar, och han kunde ej trösta sig med, att den oro, hvilken dag och natt marterade honom, endast var inbillning.
Så satt Bob en afton ensam hemma. Fru Anna hade gått på besök till en väninna, och Bob skulle arbeta. Men arbetet ville ej komma i gång, och Bob kände sig orolig, som om han fruktat, att olyckan hvilken minut som hälst kunnat stiga in genom dörren.
Då öppnades dörren, och lille Georg kom in. Han kom sakta fram för att ej störa pappa och skulle säga godnatt.
Bob tog gossen på knä’t och började prata med honom. Och Georg berättade historien om en främmande hund, som han lekt med i Humlevärden.
Bob satt stilla och smekte gossens här, medan tankarna kommo och gingo i hans hjärna. Men gossen märkte, att pappa var tankspridd och frågade förtrytsamt:
»Hvarför svarar du intet?»
»Hvad ska’ jag svara?» sade Bob och försökte se skämtsam ut.
»Du ska’ tycka, att det är roligt», sade gossen.
